Sista delen kring Blå cikoriablommor

Estetik

Vea försöker definiera ordet estetik genom att beskriva det som den process som på ett empatiskt sätt sätter individen i relation till tingen och även tingen med varandra. Hon skriver också att estetik livnär sig på empati i och med en intensiv relation med tingen, en relation som inte stelt kategoriserar och därmed ofta ses som ett "hot" mot den traditionella synen på lärande.

"Den estetiska dimensionen är som en tunn tråd, en strävan efter den kvalitet som gör att man väljer ett ord i stället för ett annat, precis som en färg, en nyans, ett musikstycke, en matematisk formel, en bild, smaken av en maträtt...Den utgör en attityd av omsorg och uppmärksamhet inför det man gör, den är längtan efter mening, den är förundran och nyfikenhet. Den är motsatsen till likgiltighet och slarv, till konformism, till brist på delaktighet och spänning" s. 30

Hon talar om "den estetiska vibrationen" som en möjlig aktivator för lärande, men är också noga med att påpeka att en ateljé eller en ateljerista i sig inte är en garanti för att detta lärande ska kunna ske.  För detta krävs en oupphörlig dialog mellan en kvalitativ ateljé och en pedagogik känslig för de poetiska språken. Dessa tillsammans kan bygga upp intressanta och nyskapande sammanhang för lärande.

"Om estetiken främjar känsligheten och förmågan att förbinda saker som kan vara mycket långt ifrån varandra och om lärande sker genom en ny förbindelse mellan olika element, då kan estetiken ses som en viktig aktivator för lärande." s. 34

Människan har i alla tider sökt efter och omgett sig med estetik.  Den strävan återfinns i alla kulturer och folkslag.

"Den utgörs av en estetisk uppmärksamhet, uppfattad och upplevd som ett filter att tolka världen med, som ett etiskt förhållningssätt. Denna tankeform kräver omsorg, grace, uppmärksamhet, skärpa och ironi..." s 35 

Vea menar att just eftersom estetiken är mänsklig kan den med lätthet skrida över gränserna mellan olika kunskapsområden och gå tvärs genom de olika ämnena. Estetiken kan också bli ett sätt att forska, en nyckel till tolkning och erfarenhet. Till exempel väljer ofta matematiker den vackraste formeln för en lösning, trots att där finns flera olika.

Hon talar vidare om vikten av en oskiljaktig förening mellan estetik och etik. Hon menar att det är ett sätt att främja arbetet med att få bort förtryck liksom fysiskt och kulturellt våld. Därför att den estetiska verksamheten i grund och botten alltid är ett uttryck för frihet och det är ingen slump att detta motarbetas i alla diktaturer.

Claudia Guidici talar i en nedtecknad intervju om barns förhållande till estetik. Hon menar att de poetiska språken  är empatiska med barns sätt att få kunskap. Barn får kunskap genom kroppen och de estetiska språken står i känslomässig, affektiv, och kognitiv relation med barns sätt att ta in kunskap och lära av och med varandra.

"Observationer och dokumentationer har vittnat om hur barn söker skönhet genom mångfaldiga språk tillsammans, i empati mellan varandra, inte separerade eller indelade i sekvenser, och söker ett estetiskt uttryck för sina idéer och tankar. " s 97 

Till sist, ett avslutande citat av Vea

"Trots allt, och som alltid envist, litar jag ändå på intelligensens och skönhetens förföriska förmåga. Jag litar på den estetiska vibration som kan ge ett 'intelligent hjärta'" s. 312

Två besök på REturen!

Första tillfället hölls av Linda, som jobbar halvtid på centret som miljöpedagog.

Vi pratade om "the shape of an idea" och såg en film kring detta med en isländsk (?) konstnär som jag tyvärr inte antecknade namnet på. Några snabba tankar/meningar som jag skrev ner under tiden vi såg filmen och/eller Linda pratade:

-hur ser idéer ut?

-intuition, en känsla, föregår idén

-verbalisera idén , är det kontraproduktivt?

-relationen mellan att tänka och att göra

-idéen om ett bra konstverk är inte samma sak som ett faktiskt bra konstverk

-kreativiteten är kausaliteten, konsekvenserna av idén

-var hittar man sin inspiration? varifrån kommer tankarna?

Vi fick sedan gå in i det gamla bankvalvet. Vitt tak, vita väggar och vit heltäckningsmatta. I övrigt helt tomt. Vår uppgift var att med hjälp av helt vanliga vita A4 papper samt nål och tråd göra vad vi ville med utrymmet. Genast fick vi alltså bruk för de nya tankar som just väckts. Det var fantastiskt roligt att skapa så förutsättningslöst och med enkla medel, det fanns verkligen inga gränser för uppfinningsrikedomen. När vi kände oss klara var det dags att projicera ljus på våra skapelser, vilket gav ytterligare en dimension till våra verk. Extra roligt att få vara med och sätta spår i en lokal som inte ens öppnat ännu och som kommer att vara tillgänglig för barn och pedagoger i hela stadsdelen!

Andra tillfället höll Mia i och nu hade vi fokus på lukt och ljud. Först fick vi en liten presentation av återvinningscentret, bakgrund och vilka tankar de haft när de startat. Inspirationen kommer förstås från Italien och det Remida center som finns där. Tanken är att det ska fungera både som inspiration/workshop och som ett lager där förskolorna kan hämta material. Väldigt spännande!

Vi fick också prova tre olika stationer. Först en där vi luktade i olika behållare för att sedan rita av hur vi tyckte att lukten/doften kändes. Därefter la vi en liten plastbricka över teckningen och byggde densamma i tredimensionellt material. Sedan kunde vi flytta vår skapelse till ett digitalt mikroskop som visade bilden starkt uppförstorad på en stor skärm. Vilka möjligheter till kooperativt lärande, jämfört med ett vanligt mikroskop där bara en i taget kan se!

Andra stationen var en MaKey MaKey där vi med elektronikens hjälp styrde tangenterna på datorn via olika ledande material, som oss själva, frukt eller metallföremål. Oerhört fascinerande! Ger verkligen en förståelse för vad som är ledande material och hur elektricitet fungerar, att den måste ledas runt.

Sist var vi tillbaka i det vita rummet där ett ljusbord dukats upp med gamla juiceflaskor fyllda med olika föremål, tillsammans med de vita pappersarken. Uppgiften var att i papper skapa de ljud som flaskorna åstadkom.

Alla tre stationerna gav mycket inspiration kring hur man kan använda olika sinnen och språk i samklang med varandra.

Fortsatta tankar kring Blå cikoriablommor (del 2)

Jag fortsätter med ateljeristans roll. Eftersom Vea Vecchi ju är en av dem som så att säga gett rollen ett ansikte är det väldigt intressant läsning hur rollen har vuxit fram och förändrats i RE. Hur ateljeristan fungerat som lärare, tecknare, grafisk formgivare, till stor del utan de resurser och även kompetenser som detta egentligen krävde. Något som jag även tycker mig känna igen även från våra svenska förskolor.

Vea menar också att ateljeristans roll i förhållande till familjerna är avgörande, eftersom de kompetenser som hen är med och utvecklar hos barnen är så påtagligt visuella. Ateljeristan är också ansvarig för den offentliga kommunikationen som rör familjerna och staden.

Malaguzzi hade en hypotes om rollen:

"ateljeristan skulle bli mycket älskad av barnen och familjerna och att lärarna skulle uppleva henne eller honom som en allierad som skulle kunna ge värde till arbetet med barnen och synliggöra det" s. 170

Atejeristan skulle även ha funktionen att dokumentera och samla in material från originella processer,  en person som skulle skapa andra vägar än de traditionella.

Vea poängterar  vikten av att erkänna de poetiska språken som grundläggande i lärandet. Därmed blir ateljéns och ateljeristans närvaro i förskolan av yttersta vikt. Ateljeristans roll är också att fånga upp och föra in i förskolan, de viktiga kulturella flöden som finns i samhället, vilka också konstvärlden liksom arkitektur- och designvärlden har "känsliga antenner" gentemot.

Hon beskriver sin egen roll på Diana som "kulturell stimulator" men menar att varje ateljerista måste finna sitt eget sätt att röra sig och förhålla sig till förskolan, utifrån sin personlighet och de omständigheter som råder. Vea skriver om hur hon använde restiden till arbetet för reflektion och sedan direkt drog igång processer och tankar tillsammans med de andra lärarna utifrån detta.

"Genom sin kunskap om vad som händer på de olika avdelningarna, har ateljeristan möjlighet att få en enklare överblick över vad som händer på förskolan. Hon eller han har därför möjlighet att sätta till synes avlägsna situationer i relation till varandra, att omdestinera begrepp, att göra tolkningar och hypoteser om det som göra på avdelningarna för ögonblicket och sedan förmedla sina intryck till hela lärargruppen, så att alla kan bli en resurs för varandra" s. 196

Vea skriver så vackert att det känns fel att parafrasera, så det blir många citat.

"En annan viktig uppgift för ateljeristan i det inre arbetet på förskolan är att bibehålla en speciell blick med både barn och vuxna. Hur ska man definiera den? Estetisk? Poetisk? Det är en blick som lägger tonvikten på poesins roll i inlärningsprocesserna eller, ännu bättre, som är uppmärksam på den dans som det kognitiva och det emotionella bygger upp tillsammans på alla kunskapsområden" s. 197 

Avslutningsvis skriver Vea att det krävs både tid och kvalitet för att skapa en bra ateljerista och en ateljé som genomsyras av många språk. Hon beskriver också de svårigheter som finns i denna process, i samarbetet med äldre kollegor som redan provat och förkastat de idéer som läggs fram, eller yngre nyexaminerade kollegor som ännu inte helt tagit till sig det förhållningssätt som man arbetar med i RE.

Reflektion kring "Blå cikoriablommor" av Vea Vecchi (del 1)

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken! Den här bilden ger en viss fingervisning om hur mycket jag fann intressant i den...

Så jag ska försöka att bara hitta kärnan i det hela i och med detta inlägg! Jag har definierat fyra kategorier i boken; kunskapssyn&lärprocesser, miljö, estetik samt ateljeristarollen.

Kunskapssyn och lärprocesser

Vea skriver hur hur de poetiska språken och den estetiska dimensionen blir betydelsefulla element i kunskapsbyggandet. Som en motpol till dagens samhälle där allt ska mätas och normaliseras finns reggio emilias pedagogiska filosofi som finner en glädje i det oväntade, en pedagogik som tillför istället för att dra ifrån. Där lyssnandet på barnen blir oumbärligt. Ett empatiskt förhållningssätt där allt handlar om relationer och förbindelser mellan människor och ting.

"Den empatiska hållningen, sympatin eller antipatin för det föremål som man undersöker med intresse, framkallar en relation med ämnet som för in livets bultande i dessa utforskanden. Och det är just dessa livets bultanden som ofta stimulerar till intuitioner och förbindelser mellan olika element genom att utveckla kreativa processer." s33

Hon tar starkt ställning emot uppdelandet av lärande i olika kategorier, eftersom det gör det svårare att få en fullständig förståelse av tingen och menar att lärprocesser sker där de olika "språken" får lov att interagera med varandra.

"I två enkla meningar låter barnen oss skymta kunskapens frö:förundran, nyfikenhet och förmåga att skapa nya förbindelser."  "Barns blick ställer frågor till världen, förundras och söker efter tolkningshypoteser" s.51/52

Vea skriver om hur en av grunderna för edra arbete är ett uppmärksamt respektfullt och ömt lyssnande på barns strategier och tankesätt. Hon menar att barnen genom detta känner sig fria att uttrycka sina  tankar, förvissade om att bli bemötta med uppmärksamhet och respekt. Hon likställer barnen sätt att skapa teorier med stora tänkares, där rationalitet och fantasi är sammanflätat.

"Dessutom finner vi ett empatiskt förhållningssätt till tingen i barns teorier. Det är högt utvecklat hos barn och är ett filter som är känsligt för att förstå och förbinda elementen med varandra" s.60

Ateljén ser Vea som en garant för att skapa processer där det kognitiva inte separeras från det intuitiva och en plats där förundran och spänning bibehålls i lärandet.

Jag vill också citera Simona Bonilauri som i ett nedskrivet samtal säger:

"När man försöker förstå hur ett barn lär, ur ett konstruktivitistisk och socialkonstruktivistiskt perspektiv, märker man att detta sker på ett mångdisciplinärt och flersensoriskt sätt.Det är ett sätt som redan finns i barnen och som ateljén bidragit till att ge värde åt.När barn lär sig, gör de det på ett polysemiskt sätt, genom att fläta samman och förena olika språk med varandra" s 96

Jag tycker också att detta avsnitt kring dokumentation är viktigt

"Om observationen och dokumentationen är starkt solidariska med barnen, kan de upptäcka,identifiera, hjälpa och upprätthålla en mer intensiv och kärleksfull relation mellan barn och lärare. Detta minskar risken för likgiltighet som är en av de värsta åkommorna i varje relation" s.234 

Vea menar att barn som känner tillit och vänskap till de vuxna blir modiga och vågar ta sig an även de svåraste projekten. Det är detta som är utmaningen i yrket.

Miljö
Vea är övertygad om vikten av att erbjuda barnen miljö som är estetisk. För henne är det en fråga om respekt för de som vistas i miljön (barn och pedagoger). Hon värdesätter miljön av flera anledningar; hur den bidrar till lärandet, hur den bidrar till välmående och estetik, dess förmåga att uttrycka värden och idéer och uppmuntra till utforskande och känslighet.

Hon skriver också om mötet mellan barn och material, som ofta är väldigt rikt på ingivelser, utan att läraren behöver lägga sig i för mycket. Barn väljer material med omsorg och kopplar ihop med sina egna varseblivningar och erfarenheter av omvärlden. En dialog uppkommer ofta mellan barn, material och erfarenhet och den blir synlig genom en produkt av visuell eller akustisk karaktär.
Vea beskriver också hur barnen gör för att sätta sig i relation till ett rum, genom att

"smaka av det med en stor och känslig kroppslighet. Genom språngmarscher, hopp, varierade steg och händer som rör och följer ytor, utforskar barn rummet och låter de formella, taktila, ljud- och ljusmässiga utmärkande dragen framträda. De fångar rummets färger och detaljer" a 137 

På flera ställen i boken diskuteras huruvida miljön i re's förskolor är mer av muséer eller skyltfönster, än platser där barnen verkar. Vea menar att självklart är ett rum ett skyltfönster på ett sätt, för att det visar vad man kan göra där, vilka möjligheter till relationer som finns där mellan människor samt människor och material. Hon skriver också

"Vi behöver bedöma hur mycket en miljö tillåter eller förbjuder i det dagliga livet, hur den kan stimulera eller censurera, hur mycket den fostrar blickarna, utforskandet och känsligheten." s.140

Carla Rinaldi citeras också i boken

"Rummet är inte längre bara en bakgrund, utan en fundamental huvudperson. Att organisera rummet innebär att organisera en metafor för kunskap, för vår image, för hur man vet och lär sig. Om kunskap, som det verkar, inte avancerar med hjälp av formalisering och abstraktion, utan istället med förmågan att kontextualisera, att relatera, att agera, och tänka, då måste rummen och inredningen, ljuset och ljudet tillåta relationer, handlingar, reflektioner, konfrontationer och samarbeten" s.153 

Fortsättning följer...

Seminarium med Fredrik ”Men trams och abjekt

Fredrik menade att han med detta tillfälle ville introducera konstens möjlighet att hantera jobbiga saker. Samtidskonsten kan ses som en en traumahantering av andra världskriget. Det blir ett sätt att ta ut det man inte kan härbärgera, hantera det, modifiera det och sen stoppa in det igen. Men konsten är inte alltid trevlig för det, den kan vara grotesk, obehaglig,farlig…det är en paradox att konsten går att vinkla mot det allra finaste och det fulaste.

Vi såg en youtubefilm från spelet Warhammer, en evig kamp om…ingenting…? En maskulin krigsvärld. Är alla redan traumatiserade sedan barndomen, om de fått spela liknande spel, och bottnar hela våldsamma maskulina rollen i detta? Vi pratar om att utmana och rekonstruera mansrollen och ser ett Ted talks med Tony Porter om "the man-box".

Vi kommer in på att det finns fylleribilder med superhjältar som gör vardagliga saker samt visar känslor och pratar lite kring detta, att det blir viktigt som motvikt i det traditionella könsrollsskapandet som pågår vare sig vi vill eller ej.

Fredrik visar en hel del obehagliga bilder och filmer under kvällen. Bland annat vad han kallar "digitalt återvinningsmaterial" där man blir mentalt översköljd av ”skit”, kan man försöka hitta en mening i allt?

Vi pratar om "objekt" som inte är objekt och inte subjekt,utan något mellanting. Det äckliga, som vi kanske inte vill ha, hår, tånaglar, avföring, blod etc. Inte jag, inte det, inte heller ingenting, ett någonting som jag inte erkänner som ting, en tyngd, det som varken är innanför eller utanför individen och äcklet inför detta, livet och döden i oss i utkanten av vårt jag som vi inte klarar av att närma oss.

Det estetiska farligt för att det kan fungera som barriär mot verkligheten?

Det finns en risk att det omöjliggör det där andra, som ligger och pockar på i utkanten...

Vilka material är godtagbara/inte godtagbara?

Hur kan vi förhålla oss till tabu?

Varför bör/bör inte tabu överskridas?

För lärare/för konstnärer?

Bildanalys med Tarja (helt osorterade anteckningar)

Innan vi hade bilderböcker överfördes berättelser genom muntlig tradition. Det är det som ligger bakom dagens bilderböcker, överföra en berättartradition och berättelser om livet. Ex akta sig för skogar och vatten för att barnen inte skulle hamna i fara. 

Boktryckarkonsten Gutenberg. från början bara de rika som hade råd att ha böcker. Sedelärande böcker för barn kom så småningom kring 1550, riktade sig till flickor hur de skulle bli ”giftasmaterial". Traditionen har sett olika ut genom olika tider och i olika klasser. Kyrkmålningarna oftast de enda bilder man kunde se. Moraliska värderingar. En tidig form av berättelser för vuxna och barn.

Första läroboken ”världen i bilder” 1600 tal Comenius Lära barn läsa och skriva samt förstå mer om omvärlden.

1800 talet, pratade om barn som en speciell kategori, barndomen ”uppfanns”, innan dess existerade den inte i begreppsvärlden. Även fantasi och lekens betydelse John Locke, Rosseau Emile 1762. Man kan säga att reggio började här, han var den förste som berättade hur viktigt det var med det självständiga barnet.

Dagens barnbilderbok föddes i england i samband med söndagsskolor, walter crane 1889 Floras fiest, Elsa Beskow inspirerades av denna!

Fortfarande mycket fabler i dagens bilderböcker, en rest från grekiska aisopos.

1976 boom inom sagor och berättelser, Bruno Bettelheim The uses of enchantment, sagans förtrollade värld, inspirerad av freud. Analyserade folksagorna. menade att sagor är livsviktiga för barn eftersom de berättar om livet för barnen, alla svåra känslor och dilemman, fast på ett symboliskt plan vilket gör att barnen enklare kan förstå dem. De har en katarsisk funktion, den hjälper till att rena. Om barnen vill höra samma saga om och om igen hjälper det dem att bearbeta svåra saker i livet. Tjänar barnets identitetsutveckling.

Bildanalys utifrån två nivåer; psykoanalytisk och bildsemiotisk 

Gör en analys av uppslag för uppslag, fem minuter per uppslag

-vad är det vi ser? manifest nivå (träd rötter vatten ex) Denotation

-gå in under ytan, associera utifrån symboliken i bilderna, connotation, latent mening, vad ligger bakom det uppenbara?

Man kan använda den kunskap man redan har om författaren i sin analys

historisk kontext

biografi

form

semiotics

dekonstruera

marxism

feminism

psykoanalytiskt

Tarja om visuell kompetens/det analytiska ögat

Ateljeristan roll började redan i början av nittonundratalet, då synens på barns bilder förändrades. De började jämföras med primitiva bilder av ursrungsbefolkning och även mentalsjuka. Det fanns ett stort intresse för genuina uttryck. En forskning startade kring barns bilder som samlades in. Ett exempel var Herbert Read, en anarkist som senare adlades. Han var också modernist. Hans ansträngningar ledde till att barnbilden lyftes fram i Europa.

Även Loris Malaguzzi fick upp ögonen för detta under femtiotalet, han var väldigt intresserad av konst och drama och kulturens betydelse generellt. Snart väcktes en ”galen” tanke att ta in en konstnär på förskolan, först blev Erika och Vea  Vecchi (som är den har som gett en profil åt yrket och defiinerat vad rollen innebär) 

Syftet var att använda bilden som redskap i barns läroprocesser och att ateljén skulle fungera som status, en central plats, ateljeristan skulle få en speciell roll. I Italien är det så att den som arbetar i ateljén, har en konstnärlig kompetens som kompletterar pedagogernas kompetens. Ateljeristan arbetar nära barnen på samma sätt som pedagogerna, men utifrån ett konstnärligt perspektiv, hen finns också som en konstnärlig resurs och handledare för pedagogerna. Pedagogerna fortbildas genom samarbetet med ateljeristan till att använda sig av estetiska uttryck

Hur har detta förändrats över tiden? Förhållningssättet i ateljén har blivit synonymt med RE’s pedagogiska filosofi. Fortfarande är det så att rollen ska innehas av en konstnär, en kulturarbetare i italien. I Sverige är det annorlunda, oftast en förskollärare med intresse för skapande och eventuellt fortbildning. Tarja menade att man efter denna kurs kan ta rollen som ateljerista men man är inte det, så att säga. Det viktiga för barnen är att de får en person som har ett konstnärligt bemötande och ge dem erbjudande utifrån detta

En viktigt sak att vara medveten om är att arbetet i ateljén alltid har ett demokratiskt perspektiv, att den är medvetandegörande och fostrar barn som vågar göra motstånd.

Tarja berättade också om Freire, en pedagogik för förtryckta som kom från Brasilien. Freire var en av 70 talets viktigaste pedagoger som startade en pedagogisk röresle för att frigöra människor från analfabetism. Han skapade en metod kring läsning och skrivning för att de som inte kunde fick heller inte rösta, alltså en handling för demokratin. Det kallas för en eldsjälstradition, att ge makten till människor över deras egna liv genom utbildning, ett frigörande av människors potential. I Sverige tillhör folkhögskolan denna rörelsen. Även Malaguzzi var väldigt påverkad av dessa idéer. Det skulle aldrig mer kunna vara diktatur, man ville skapa aktiva medborgare utifrån demokratiska värderingar, alla skulle våga säga sin åsikt så att de inte skulle kunna bli styrda över. Konstnärer har genom historien alltid varit i motstånd till samhället, konstens roll i samhället är att tänka nya tankar, ateljeristan skulle genera dessa processer och skapa en visuell kompetens hos barnen och ett analytiskt öga, barn som tänker och reflekterar kring vad de ser, köper inte rakt av vad de ser. Ateljeristan och ateljén blir därmed ett verktyg för frigörelse.

Några nyckelord kring ateljeristans roll:

-skapa kreativa processer på förskolan

-arbeta i projekt med barn

-handleda pedagoger

-dokumentera projekt

-arbeta med fantasi och minne

-arbeta både spontant och strukturerat

-arbeta med fantasi och minne

-tillvarata ett spektrum av möjligheter

-synliggörande av läroprocess

-analys av bilder och processer

-visualisering av lärorprocesser

-bildserier

-händelsekedjor

-tematisk linje, axel (rekonstruera arbetet)

-matriser över lärandeprocesser (ex titta på hur barnen lär, håller pennan eller liknande, fokusera på något särskilt och göra många observationer och diskuterar)

-visualisering av dokumentationsprocesser

Malaguzzi menade att kvaliten på den perceptuella undersökningen är avgörande för den kognitiva utvecklingen (hur vi arbetar med bilder kommer att påverka barnens lärande).Synen är ett sinne som ska utvecklas precis som de andra sinnena, det behövs även motorisk träning, ex speglar, ett ”sinnenas gym” för de små barnen. 

I en skapande process arbetar man med att göra de inre upplevelserna konkret uppfattningsbara via olika metoder och material. För att åskådliggöra tankar, funderingar, känslor, använder man materialet som redskap. Genom att barnen formar leran till en mask får den en symbolisk funktion av att vara en mask, den symboliseringen är grunden till att vi ska kunna använda oss av kulturella redskap, grunden för allt lärande att förstå symboliken i det som kommuniceras. Genom bearbetningen av materialet i det yttre sätts det inre i ordning, får struktur och bearbetas via eget erfarande. Kroppens kunskap kallas också tyst kunskap, vi hjälper barnen att klä deras erfarenheter i ord.

Workshop ljus med Fredrik

"Tusen ljus ingenstans att fly” var Fredriks poetiska namn på kvällens övning. Uppgiften var att bygga upp små föreställningar, mobila presentationer, shower…använda oss av ljus,reflektioner...ett roligt utforskande av ljus!

Vi provande, experimenterade och konstruerade ganska likt barnens utforskande av material. Det var tydligt att man blev ganska styrd av det material som fanns att tillgå. Vi hade alla med oss olika saker hemifrån i form av ficklampor, speglar, reflexer och annat. På plats fanns även oh-apparater och projektor. Vi var den enda gruppen som inte ”tog för oss” av något sådant och därför kunde vi inte riktigt göra som vi egentligen ville, utan fick experimentera för att hitta andra vägar.

När vi visat våra installationer för varandra en gång skulle vi ”battla” varandra och det var fritt fram att ”sno” från de andra grupperna. Detta var mycket roligare och det var spännande att se hur vi flowade och rörde oss runt i rummet på olika sätt. Installationerna bytte skepnad och placering och närmade sig varandra.

Jag tror att det är viktigt att som pedagog prova på hur det känns att utforska förutsättningslöst på samma sätt som barnen. Att få en djupare förståelse för hur det kan kännas att ställas inför nya material och utmaningar.

"Barns skapande – imitera, återskapa, nyskapa"

Linda inledde med barns utforskande av populärkulturella figurer som de arbetat med i hennes förskola. Detta är något som faktiskt börjar få credd även i förskolan! Men det finns många dilemman och mycket att tänka kring, det är okänd mark, hur fungerar det och vad vad ska vi göra?

Hur får egentligen barnkultur plats i förskolan? Och vilken kultur är ”tillåten”? Kan man släppa in Star wars tillsammans med Pippi liksom? Jag tror att många pedagoger, inklusive mig själv, har svårt för detta. Men det är nog dags att börja tänka på ett annat sätt, barnkultur förändras ju med tiden och nutiden är helt annorlunda jämfört med när jag var barn på åttiotalet eller till och med för kanske tio år sedan.

Linda menar att det är bra att fundera över vad är det som är intressant för barnen, hur kommer det sig och vad kan jag lära mig? Ska man skapa för att uttrycka sig eller som terapi?

Reflektionskultur, hur skapar man en sådan? Ett sätt är att använda sig av pedagogisk dokumentation, den innebär att pedagoger börjar diskutera epistemologiska och ontologiska frågor (alltså, vad är kunskap? och hur fungerar livet?). 

Vi pratade också om rollekar, vad är fint och vad är fult? Varför är det ok med mammapappabarn men inte krig? Även de ”goda” lekarna kan vara ”onda” (någon får alltid bara vara hunden till exempel). Vilka lekar som är ok handlar om hur gruppen mår och hur barnen leker. Ibland krockar det mellan de barn som hemifrån är ”skyddade” från till exempel star wars och de som får titta på det. Här är det viktigt att vi som pedagoger finns med och stödjer och även att vi reflekterar kring vad vi lägger för värderingar i sånt som barnen säger om t ex död, för den behöver det inte betyda samma sak som för oss.

Studiebesök på Solgläntan

Carina och Maria tog emot oss och började med att berätta kring förskolans gemensamma projekt ”min egen relation till en plats”.

Tankarna startade i att förskolan kan upplevas som ”isolerad” från omvärlden, hur ska man ändra på det? Hur kan man ta sig ut från förskolan, bli mer synlig i samhället?

De började med att sätta sig själva i relation till det de ville göra med barnen genom att gå ut i närmiljön. Vad kan en plats berätta?

Marias barngrupps plats blev konstmuséet och de har arbetat mycket kring de upplevelser de fått när de besökt sin plats. Alla barnen valde ett konstverk som talade till dem. Som de tyckte var fin, ful, läskig eller som de var nyfikna på. Och sedan har man diskuterat förlänade frågor

-varför valde du den?

-hur ser den ut?

-kan vi göra en?

-hur hade du velat göra den?

Man kan använda konsten för att nå olika sätt att tänka, vara, uttrycka sig. Det är ok att ”tycka” vad man vill i konstanalysen.

Konst kan fungera som ett forum för demokrati. 

Frågor som dök upp under projektet var 

-hur pratar jag med barnen kring konst?

-vilka frågor ska jag ställa för att få reda på det jag vill veta?

Fortsätt fråga! sa Maria Det finns alltid ett varför. Hon valde att prata med barnen enskilt, för att få tag i barnets tanke, för att inte alla skulle säga samma sak.

Man kan också fråga vad barnen ser och känner och vad de tror att konstnären vill.

Maria och hennes kollegor har tillsammans med pedagogistan Carina reflekterat mycket kring detta med att följa barnen, betyder det att vi inte får veta något om det vi ska arbeta med? De tyckte att det var skönt att ha något i bagaget när de startade upp projektet, "man vet var fokus är, men sedan tar barnen sina vägar som man följer” sa Maria och fortsatte ”Vi kan faktiskt ge saker till barnen utan att beröva dem sina egna tankar. Hur lätt är det att komma på allt själv? Vi behöver veta saker för att kunna ta arbetet vidare med barnen”.

De reflekterar även kring om målen från förra pp (powerpointen/reflektionsdokumentet) följer med till nästa? Man får inte glömma att binda ihop!

Sedan gick vi runt på förskolan och insöp inspiration i deras pedagogiska miljöer! Här är några av de saker jag fastnade mest för: