Samtidskonst för förskolefolk och andra

I torsdags fick vi en snabb genomgång av en bit av konsthistorien, för att landa i samtidskonsten. Eller vad vi nu ska kalla den konst som skapas idag? Fredrik menar att den uppstod som ett svar, eller en traumabearbetning, efter världskrigen. Men idag finns det nästan ingen kvar som upplevde dessa och därför är samtidskonsten passé. Det finns ännu inget begrepp för det som finns idag.

Fredrik förklarade att grunden för HDK's verksamhet är just samtidskonst i kombination med pedagogik och/eller didaktik. Men vad kan samtidskonst vara och hur fungerar den? Under kvällen kom vi fram till att den ofta är väldigt provokativ, den vill säga något och man använder också gärna otraditionella material. Vi bildgooglade lite och hittade allt från kossor i akvarium till installationer med ljus och ljud. Vi blev ganska obehagligt till mods av det mesta vi såg. Vare sig man gillar det eller ej är det nästan omöjligt att inte bli påverkad av samtidskonsten på ett eller annat vis. Och kanske är det just det som är samtidskonstens syfte? Förr i tiden hade konsten kanske mest i uppgift att smycka väggarna, det skulle vara vackert och tilltalande, även om uppfattningen av vad som var vecket säkert skiftat över tid. Medan samtidskonsten används för att göra statements kring tiden vi lever i. Eller levde då, om man menar att samtidskonsten är "död".

Fascineras kring detta med vad man ska kalla "nuet"? Det är lika svindlande som att tänka på vad vår tid kommer att kallas av framtidens historiker...Samtiden är ju nu, hur kan då samtidskonst vara något annat? Var drar vi gränsen?

Reflektion kring Stina Braxells "Skapande barn"

Min första känsla är hemma. Jag har trots allt ägnat fyra år av mitt sjuåriga yrkesliv i samma stadsdel som Stina jobbar och det känns som att hennes synsätt är ett synsätt som genomsyrar hela stadsdelen. Det var inte så mycket i boken som kändes "nytt" med andra ord, men den är inte desto mindre viktig för det.

Stina beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker. Detta känner jag att jag redan haft med mig sedan jag arbetade i Kärra. Till exempel att dela in material i koloristiska och grafiska färger, blöta eller torra liksom plastiska och konstruktiva tredimensionella material och se till att barnen på olika sätt får möta dessa. Tanken att barnen genom att möta många olika material redan som mycket små, sedan ska kunna använda sig av dessa för att uttrycka sig när de är äldre. Synsättet att det är processen vi ska fokusera på, inte produkten i sig.

Jag tycker även att det är bra att hon tar upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.

"Pedagogernas sätt att agera och kommentera barnens skapande bildar ett klimat som påverkar skapandet. Det blir en osynlig miljö som formar barnens estetiska läroprocess och sätt att tänka om egna och andras bilder, om sin egen och andras förmåga att skapa." Stina Braxell 2010 s. 74

Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna.

När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.

Mest givande i boken för mig var kapitlet som handlar om hjärnan. Forskning har visat att människor som är bra på att teckna har ett nära "samarbete" med sin högra hjärnhalva. I de flesta fall är den vänstra halvan dominant, den vet att gräset är grönt och bollen rund. Vi ska inte behöva ägna energi åt att bestämma detta varje gång vi tittar på gräs eller bollar. Och därför ser vi inte de små nyansskillnaderna. Men när vi tecknar är vi beroende av att kunna se istället för att bara titta. Då gäller det att koppla bort vänster hjärnhalva och istället ge höger fritt spelrum. Stina skriver om Betty Edwards;

"Hon hade upptäckt ett sätt att se som hjälpte henne. Hon hade förstått att hon måste betrakta det hon ville teckna en stund innan det speciella seendet infann sig i hennes hjärna." Stina Braxell 2010, s. 33

Jag har ägnat mycket tid åt tecknande i mitt liv, från barndomen och fram till jag var ungefär 20 år och jag känner igen det här tankesättet. Det handlar om att se, verkligen se, och på så sätt är det inte svårt alls att teckna vad man vill, bara att följa linjerna så som de är. Och det handlar då alltså om att låta höger hjärnhalva göra jobbet. Detta är ju intressant eftersom man inom reggio ofta talar om att skärpa blicken. Det är kanske just detta fenomen som åsyftas? Och har man väl förstått denna tanke borde det underlätta i arbetet med att hjälpa barnen att skärpa blicken, att förstå hur det går till att se istället för att bara titta. Att detta är en kunskap som kan bli tillgänglig för alla, inte bara de som rent "naturligt" har en fallenhet. Att detta är ett språk som alla kan tillägna sig.

Vidare skriver Braxell;

"Min erfarenhet är att barn i förskolan inte behöver speciella övningar för att komma i ett H-tillstånd och få tillgång till hela sin hjärna. De har förmågan med sig redan från mycket tidig ålder. Men jag är ganska säker på att med rätt bemötande och stimulerande miljö så behåller de förmågan. För den går mycket lätt förlorad" och fortsätter "Vi har vuxit upp i ett samhälle som prioriterar funktionerna i vänster hjärnhalva, och kanske kan vi känna oss mer hela som människor om också vi får befinna oss i H-tillstånd emellanåt" Stina Braxell 2010, s. 42

Tarja om ateljeristans roll m.m.

I torsdags träffade vi Tarja första gången. Jag har haft förmånen att träffa henne förut, på work shop i bild under en studiedag för flera år sedan. Men nu var det inte fokus på praktik utan på teori. Hon talade om ateljéristans roll i Reggio Emilia och om varför det estetiska lärandet är så betydelsefullt.

Med hjälp av de estetiska läroprocesserna förenas ord och bild, hjärna och kropp, fantasi och minne. Redan Aristoteles talade om vikten av att använda sig av skapande för att nå harmoni och balans. Inom forskningen menar man att det är tveksamt om det estetiska kan göra att man lär bättre inom andra ämnen, men de estetiska ämnena har ett egenvärde i sig som vi inte får förlora. Vi kan inte fortsätta skilja på konstnären och vetenskapsmannen, vi måste förena dem, vilket de redan gör i reggio.

I reggio emilia arbetar ateljeristan mycket med det visuella, att träna upp ögats känslighet. Till exempel genom att använda många olika typer av bilder, såsom närbilder, fotografiska bilder, konstbilder eller kartbilder. Det är viktigt att motverka den censur vi vuxna annars ger de intryck vi presenterar för barnen, barn vill inte se bilder på "gulliga kycklingar", de vill se verkligheten. Träningen av öga-hand är en del av barnets motoriska utveckling men även en del av den kognitiva och identitetsskapande utvecklingen och därför så viktig. Tanken är att skapa det analytiska ögat. Ett öga som reflekterar kring vad det ser leder till vi inte blir lika lättmanipulerade. Att lära sig avläsa visuella signaler är en viktig del att stärka barnen som demokratiska medborgare.

Tarja talade också om ateljéns funktion som en verkstad som ska stödja barnets initiativtagande och autonoma lärande. En plats för utforskande, laboration och arbete med olika material och uttrycksformer. Förutsättningen för detta är också att barnen blir delaktiga i att ta ansvar för miljön, till exempel genom att plocka undan efter sig. Viktigt att komma ihåg är dock att man i eggio jobbar oerhört strukturerat, de lämnar inte över ansvaret till barnen även om arbetet baseras på barns tankar. 

Höstterminen har startat

Men jag är inte på jobbet.

Nej, istället har jag en väldigt väldigt krävande liten chef på tio veckor och en nästan lika krävande treåring. Och så ska jag läsa på högskolan på det. Vad har jag gett mig in på?

Men jag inser ganska snart, när jag känner inspirationen och plugglusten komma smygande, att jag har gjort helt rätt val. Visst, min hjärna är väl inte i högform för tillfället, men jag tror att detta är ett väldigt bra sätt att hålla kontakten med mitt jobbjag under föräldraledigheten.

Har inte mer än hunnit nosa på Vea Veccis bok Blå cikoriablommor, men två kapitel in bestämde jag mig för att köpa den, detta är en bok jag vill ha. Skriva i, vika upp sidor och bläddra fram tänkvärdheter från.

Vi har haft två kvällar på HDK, den första mest introduktion till kursen, gruppindelning osv. Den andra handlade om subjektspositionering. Vi möttes av ett klassrum i total ommöblering. Stolar stod i olika grupperingar och vända framåt eller bakåt. Några runt bord eller bakom bord. Det väckte onekligen funderingar hos oss studenter. Vad var meningen? Vad förväntas av oss? Får man sätta sig var man vill? Får man flytta på stolar? Om stolarna inte räcker till, får man hämta en till?

Jag tänker att detta är vad våra barn möter nästan dagligen. En miljö iordningställd av oss vuxna. Vi har tänkt till, ibland mycket, ibland mindre och organiserat för lek och lärande. Men klarar barnen av att läsa våra intentioner? Hur tydliga måste miljöerna vara för att faktiskt fungera som den tredje pedagogen? Hur ofta kan vi tillåtas möblera om, för att inte fullständigt möblera om i huvudet på barnen? Igår var klossarna här men nu finns här bara tyger...hur blir det i huvudet på ett litet barn som kanske precis har kommit förbi lockelsen att hälla ut alla klossar och istället börja konstruera? Hur blir barnen i de miljöer vi skapar? Vilka förutsättningar ger vi dem? Skapar vi ibland mer kaos än vi menat, bara genom att flytta på saker?

Fredrik pratade om att allt i rummet har en agens, så även de ting och möbler vi placerat där. Det tror jag är oerhört viktigt att tänka på under iordningställandet av en pedagogisk miljö, som t ex en ateljé. Vad väljer vi att göra och vad har rummet och diskursen bestämt åt oss?