Reflektion kring "Blå cikoriablommor" av Vea Vecchi (del 1)

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken! Den här bilden ger en viss fingervisning om hur mycket jag fann intressant i den...

Så jag ska försöka att bara hitta kärnan i det hela i och med detta inlägg! Jag har definierat fyra kategorier i boken; kunskapssyn&lärprocesser, miljö, estetik samt ateljeristarollen.

Kunskapssyn och lärprocesser

Vea skriver hur hur de poetiska språken och den estetiska dimensionen blir betydelsefulla element i kunskapsbyggandet. Som en motpol till dagens samhälle där allt ska mätas och normaliseras finns reggio emilias pedagogiska filosofi som finner en glädje i det oväntade, en pedagogik som tillför istället för att dra ifrån. Där lyssnandet på barnen blir oumbärligt. Ett empatiskt förhållningssätt där allt handlar om relationer och förbindelser mellan människor och ting.

"Den empatiska hållningen, sympatin eller antipatin för det föremål som man undersöker med intresse, framkallar en relation med ämnet som för in livets bultande i dessa utforskanden. Och det är just dessa livets bultanden som ofta stimulerar till intuitioner och förbindelser mellan olika element genom att utveckla kreativa processer." s33

Hon tar starkt ställning emot uppdelandet av lärande i olika kategorier, eftersom det gör det svårare att få en fullständig förståelse av tingen och menar att lärprocesser sker där de olika "språken" får lov att interagera med varandra.

"I två enkla meningar låter barnen oss skymta kunskapens frö:förundran, nyfikenhet och förmåga att skapa nya förbindelser."  "Barns blick ställer frågor till världen, förundras och söker efter tolkningshypoteser" s.51/52

Vea skriver om hur en av grunderna för edra arbete är ett uppmärksamt respektfullt och ömt lyssnande på barns strategier och tankesätt. Hon menar att barnen genom detta känner sig fria att uttrycka sina  tankar, förvissade om att bli bemötta med uppmärksamhet och respekt. Hon likställer barnen sätt att skapa teorier med stora tänkares, där rationalitet och fantasi är sammanflätat.

"Dessutom finner vi ett empatiskt förhållningssätt till tingen i barns teorier. Det är högt utvecklat hos barn och är ett filter som är känsligt för att förstå och förbinda elementen med varandra" s.60

Ateljén ser Vea som en garant för att skapa processer där det kognitiva inte separeras från det intuitiva och en plats där förundran och spänning bibehålls i lärandet.

Jag vill också citera Simona Bonilauri som i ett nedskrivet samtal säger:

"När man försöker förstå hur ett barn lär, ur ett konstruktivitistisk och socialkonstruktivistiskt perspektiv, märker man att detta sker på ett mångdisciplinärt och flersensoriskt sätt.Det är ett sätt som redan finns i barnen och som ateljén bidragit till att ge värde åt.När barn lär sig, gör de det på ett polysemiskt sätt, genom att fläta samman och förena olika språk med varandra" s 96

Jag tycker också att detta avsnitt kring dokumentation är viktigt

"Om observationen och dokumentationen är starkt solidariska med barnen, kan de upptäcka,identifiera, hjälpa och upprätthålla en mer intensiv och kärleksfull relation mellan barn och lärare. Detta minskar risken för likgiltighet som är en av de värsta åkommorna i varje relation" s.234 

Vea menar att barn som känner tillit och vänskap till de vuxna blir modiga och vågar ta sig an även de svåraste projekten. Det är detta som är utmaningen i yrket.

Miljö
Vea är övertygad om vikten av att erbjuda barnen miljö som är estetisk. För henne är det en fråga om respekt för de som vistas i miljön (barn och pedagoger). Hon värdesätter miljön av flera anledningar; hur den bidrar till lärandet, hur den bidrar till välmående och estetik, dess förmåga att uttrycka värden och idéer och uppmuntra till utforskande och känslighet.

Hon skriver också om mötet mellan barn och material, som ofta är väldigt rikt på ingivelser, utan att läraren behöver lägga sig i för mycket. Barn väljer material med omsorg och kopplar ihop med sina egna varseblivningar och erfarenheter av omvärlden. En dialog uppkommer ofta mellan barn, material och erfarenhet och den blir synlig genom en produkt av visuell eller akustisk karaktär.
Vea beskriver också hur barnen gör för att sätta sig i relation till ett rum, genom att

"smaka av det med en stor och känslig kroppslighet. Genom språngmarscher, hopp, varierade steg och händer som rör och följer ytor, utforskar barn rummet och låter de formella, taktila, ljud- och ljusmässiga utmärkande dragen framträda. De fångar rummets färger och detaljer" a 137 

På flera ställen i boken diskuteras huruvida miljön i re's förskolor är mer av muséer eller skyltfönster, än platser där barnen verkar. Vea menar att självklart är ett rum ett skyltfönster på ett sätt, för att det visar vad man kan göra där, vilka möjligheter till relationer som finns där mellan människor samt människor och material. Hon skriver också

"Vi behöver bedöma hur mycket en miljö tillåter eller förbjuder i det dagliga livet, hur den kan stimulera eller censurera, hur mycket den fostrar blickarna, utforskandet och känsligheten." s.140

Carla Rinaldi citeras också i boken

"Rummet är inte längre bara en bakgrund, utan en fundamental huvudperson. Att organisera rummet innebär att organisera en metafor för kunskap, för vår image, för hur man vet och lär sig. Om kunskap, som det verkar, inte avancerar med hjälp av formalisering och abstraktion, utan istället med förmågan att kontextualisera, att relatera, att agera, och tänka, då måste rummen och inredningen, ljuset och ljudet tillåta relationer, handlingar, reflektioner, konfrontationer och samarbeten" s.153 

Fortsättning följer...