Fortsatta tankar kring Blå cikoriablommor (del 2)

Jag fortsätter med ateljeristans roll. Eftersom Vea Vecchi ju är en av dem som så att säga gett rollen ett ansikte är det väldigt intressant läsning hur rollen har vuxit fram och förändrats i RE. Hur ateljeristan fungerat som lärare, tecknare, grafisk formgivare, till stor del utan de resurser och även kompetenser som detta egentligen krävde. Något som jag även tycker mig känna igen även från våra svenska förskolor.

Vea menar också att ateljeristans roll i förhållande till familjerna är avgörande, eftersom de kompetenser som hen är med och utvecklar hos barnen är så påtagligt visuella. Ateljeristan är också ansvarig för den offentliga kommunikationen som rör familjerna och staden.

Malaguzzi hade en hypotes om rollen:

"ateljeristan skulle bli mycket älskad av barnen och familjerna och att lärarna skulle uppleva henne eller honom som en allierad som skulle kunna ge värde till arbetet med barnen och synliggöra det" s. 170

Atejeristan skulle även ha funktionen att dokumentera och samla in material från originella processer,  en person som skulle skapa andra vägar än de traditionella.

Vea poängterar  vikten av att erkänna de poetiska språken som grundläggande i lärandet. Därmed blir ateljéns och ateljeristans närvaro i förskolan av yttersta vikt. Ateljeristans roll är också att fånga upp och föra in i förskolan, de viktiga kulturella flöden som finns i samhället, vilka också konstvärlden liksom arkitektur- och designvärlden har "känsliga antenner" gentemot.

Hon beskriver sin egen roll på Diana som "kulturell stimulator" men menar att varje ateljerista måste finna sitt eget sätt att röra sig och förhålla sig till förskolan, utifrån sin personlighet och de omständigheter som råder. Vea skriver om hur hon använde restiden till arbetet för reflektion och sedan direkt drog igång processer och tankar tillsammans med de andra lärarna utifrån detta.

"Genom sin kunskap om vad som händer på de olika avdelningarna, har ateljeristan möjlighet att få en enklare överblick över vad som händer på förskolan. Hon eller han har därför möjlighet att sätta till synes avlägsna situationer i relation till varandra, att omdestinera begrepp, att göra tolkningar och hypoteser om det som göra på avdelningarna för ögonblicket och sedan förmedla sina intryck till hela lärargruppen, så att alla kan bli en resurs för varandra" s. 196

Vea skriver så vackert att det känns fel att parafrasera, så det blir många citat.

"En annan viktig uppgift för ateljeristan i det inre arbetet på förskolan är att bibehålla en speciell blick med både barn och vuxna. Hur ska man definiera den? Estetisk? Poetisk? Det är en blick som lägger tonvikten på poesins roll i inlärningsprocesserna eller, ännu bättre, som är uppmärksam på den dans som det kognitiva och det emotionella bygger upp tillsammans på alla kunskapsområden" s. 197 

Avslutningsvis skriver Vea att det krävs både tid och kvalitet för att skapa en bra ateljerista och en ateljé som genomsyras av många språk. Hon beskriver också de svårigheter som finns i denna process, i samarbetet med äldre kollegor som redan provat och förkastat de idéer som läggs fram, eller yngre nyexaminerade kollegor som ännu inte helt tagit till sig det förhållningssätt som man arbetar med i RE.