En ganska omfattande fråga som inte helt lätt låter sig fångas tycker jag. Men jag tror att jag hittar en ingång till svaret om jag beskriver min drömateljé.
Det är ett stort rum. Det största på avdelningen/hemvisten. Det doftar av färg och lera. Rummet är ljust, med stora fönster och djupa fönstersmygar som man kan sitta i eller förvara olika material. Här finns olika material att skapa med, allt från naturmaterial till återvinningsmaterial. Även pennor, saxar, penslar, kol, torrpastellkritor, oljepasteller, blyerts, tuschpennor och vanliga kritor finns här. I en överskådlig hylla finns papper i olika storlekar och utföranden. Inte bara ritpapper utan även kartong, akvarellpapper, tidningspapper, kartor, silkespapper. Allt för att få in så många kontraster som möjligt.
Mitt i rummet finns ett stort bord där olika skapande projekt pågår. Bordet används inte till något annat så vi behöver inte städa. Här kan man rita, klippa/klistra, jobba med lera eller returmaterial.
Längs en av långsidorna finns stafflier så att barnen kan stå bredvid varandra och måla och inspireras av varandra. Vid stafflierna kan man välja om man vill måla med flytande färg eller kakor. Penslar finns i alla möjliga storlekar och varianter. Vi använder oss av grundfärger samt svart och vitt. Utifrån dessa får barnen experimentera med olika färger och nyanser. Det finns också möjlighet att måla med akryl eller akvarell.
På den motsatta väggen växer dokumentation fram med fokus på barnens processer och undersökanden av material och tekniker. Vissa av bilderna har barnen tagit själva, andra har pedagoger tagit. Längre texter beskriver barnens utforskande och återger även kommentarer och dialoger. Pedagogernas reflektioner finns också med här.
Vid ett mindre runt bord finns alltid tillgång till lera. Här har vi inga stolar vilket ger en mer dynamisk skapandeprocess, barnen rör sig runt bordet som de känner för och hjälper varandra eller byter plats. Olika typer av lerverktyg har barnen också tillgång till liksom olika material som går att kombinera med leran, till exempel snäckor, små mosaikbitar eller sugrör.
Eftersom det finns ett lågt handfat i rummet kan barnen själva hämta vatten till leran eller måleriet och själva ansvara för att hålla verktygen rena och såklart tvätta sig själva när de känner det behovet.
En ipad finns tillgänglig för barnen hopkopplad med en projektor så att vi tillsammans kan titta på dokumentation eller leka med olika appar där bild, ljud och rörelse kombineras. Ofta står en cd-spelare på med lugn instrumentell musik och skapar en vilsam atmosfär, men ibland provar vi andra typer av musik, som salsa eller hårdrock och ser vad som sker med skapandet.
Här arbetar barnen självständigt eller i grupp efter eget huvud eller i mer styrda projekt. En pedagog/ateljerista finns alltid med för att starta upp, stötta upp och utmana. Beroende på vad barnen är uppe i för processer. Barnen introduceras i miljön som små och får successivt öka sin materialkännedom och ansvar för miljön och materialet med stöd av pedagogerna.
torsdag 27 november 2014
torsdag 20 november 2014
Barns estetiska läroprocesser med Linda Linder
Så fick vi förmånen att lyssna på Linda igen! Vi började med det viktigaste av allt, att röra på kroppen och släppa alla spänningar. Sedan gjorde vi en blundande spegelövning som var väldigt häftig eftersom man tillslut inte visste om det var en själv eller den andre som styrde händerna.
Linda inledde sedan med ett citat av Martha Graham:
”All that is important is this one moment in movement. Make the moment important, vital and worth living. Do not let it slip away unnoticed and unused”
Vad innebär det att kommunicera? Vad tänker vi på? dessa frågor ställde Linda till gruppen
Språk, lyhörd, bekräftelse, sinnen var några av de ord som kom upp.
Communicare - göra gemensamt, på latin. Ger en djupare aspekt till förståelsen av ordet. Ddet handlar inte bara om att prata eller skriva, det handlar om något som vi gör tillsammans, man kan inte kommunicera ensam, utan mottagare.
På hur många olika sätt kan vi vara? En fråga att ställa sig i arbetet med barnen. Estetiska lärprocesser binder ihop språk, menar Linda.
Hon poängterar också att inte vara rädd för det som är verkligt, våga prata om de svåra sakerna tillsammans med barnen.
Hur får man de små barnen att uppleva betydelsen av mötet? Ett sätt kan vara att samlas kring något, att få tänka kring något tillsammans
Linda visade bilder och filmer från ett projekt kring dans. Fantastiskt att se hur barnen så noggrant kunde återskapa dansen i Svansjön! Linda menade att det är viktigt att gå långsamt fram i ett projekt för att verkligen vara i det, så att barnen får möjlighet att verkligen utforska. Ofta har vi vuxna så bråttom fram, men det är ok att stanna i ett moment så länge som det är meningsfullt för barnen. I projektet använder sig Linda av begreppet "dansa demokrati", det tål verkligen att tänkas på!
Vilka referenser har barnen och vad gör dessa med barnens agerande? Viktigt att vi inte missar detta!
Ett annat citat från Martha Graham:
”Dance is the hidden language of the soul”
Ett avslutande refllektionsverktyg vi fick med oss!
reflektionsfokus/nyfikenhetsfokus
-vad är barnen upptagna med?
-vad har de upptäckt?
miljö-material
-vilket material kan stödja detta?
-hur kan vi organisera miljön?
utmaning
-vilka utmaningar behöver barnen?
-vilka utmaningar är möjliga?
Samla trådarna, välj fokus, koppla till teorier och våra styrdokument, gå tillbaka och se spåren vi lämnat och kanske ta upp någon tråd.
Vi avslutande kvällen med denna fina dans!
torsdag 13 november 2014
Pedagogisk dokumentation av projektarbete med Mia Andersson
Pedagogisk dokumentation börjar alltid med ett aktivt lyssnande och som du lyssnar får du svar, säger Mia. Då gäller det att vara medveten om vad man lyssnar efter samt sin egen (och arbetslagets) barnsyn och förhållningssätt. Fokus under reflektionstiden bör ligga på barn, processer och gruppen, inte på det praktiska.
Till vilken nytta är då dokumentationen? Man får syn på hur vi organiserat oss i såväl det stora som det lilla. Den kan också vara till hjälp för att synliggöra verksamheten för föräldrarna. Glöm inte bjuda in barnen!
Observera-reflektera-utmana, en ständig cirkel i det pedagogiska arbetet.
Viktig att vi inte glömmer att tänka etiskt när vi dokumenterar, skrattar vi åt barnen? Frågar vi dem om bilderna ska vara? Detta diskuterade vi kring en stund med anledning av att vi fick se en dokumentation kring barns upplevelse av statyn vid bältesspännarparken. Barnens kommentarer utlöste kollektivt fniss, då det var väldigt stort fokus på kaffe och att folk inte fick kaffe och blev arga av detta. Det är naturligtvis inte lätt att undvika att skratta när man tycker att något är roligt, men det är viktigt att som pedagog förhålla sig ödmjukt och respektfullt gentemot barnens perspektiv på världen. Svårt!
Vi pratade också om hur mycket barnen invovleras i val av bilder etc, också en viktig aspekt, det är ju deras liv och lärande vi tar oss friheten att dokumentera och tolka.
Vi pratade också om hur mycket barnen invovleras i val av bilder etc, också en viktig aspekt, det är ju deras liv och lärande vi tar oss friheten att dokumentera och tolka.
lördag 8 november 2014
Reflektion kring "Att göra lärande synligt"
Det som först slår mig när jag läser denna bok är hur olika förutsättningar vi har i Sverige jämfört med Italien. Här tycker vi att barngrupper om 20 barn med tre pedagoger är stora och det blir svårt att genomföra det man tänkt. Där är de två på 25 barn och lyckas ändå genomföra fantastiska projekt. Och därtill dokumentera detta. Men, så har de ju också ett helt annat upplägg på dagen, där de två lärarna är schemalagda när barnen är där och medhjälpare finns för att täcka upp övrig tid.
Dessutom har de betydligt mer tid för reflektion och planering än vad vi har. Och det tror jag är en viktig bit. För när vi väl har vår kära planeringstid sitter vi ofta själva, inte tillsammans med vårt arbetslag och hur lätt blir det då att få till en diskussion kring hur vi går vidare? Dessutom, om planeringen bara är vid ett tillfälle i veckan och något spännande händer i gruppen när det är alldeles för lång tid kvar till nästa planeringstillfälle, vad händer då med fortsättningen? Ofta tvingas vi snabbreflektera på stående fot och detta blir också den enda reflektionen som hinns med tillsammans med kollegorna. Här krävs ett större grepp på organisationen om vi någonsin ska kunna komma ens i närheten av de italienska pedagogerna.
Jag tänker, att det nog är helt omöjligt att arbeta med inspiration från reggio utan att använda sig av verktyget pedagogisk dokumentation. Så pass viktigt är det. Vi kan aldrig helt kopiera deras verksamhet, men har man minsta intresse av att arbeta enligt de tankar och värderingar som ligger till grund för reggios verksamhet, då är dokumentationen nyckeln. Man får dock inte glömma att reggioinspirationen är förhållandevis ny i Sverige och att deras arbete utformats och utvecklats under en mycket lång tid. Kanske kan vi också nå dit sinom tid?
Ju mer jag läser och funderar, desto mer inser jag hur komplext begreppet "pedagogisk dokumentation" är. Min önskan är att kunna använda dokumentationen som ett verktyg för lärande i verksamheten, men hur?
Jag slås också av hur betydelsefull estetiken är för barnen och därigenom för lärandet.
Det jag däremot saknar i denna såväl som i andra böcker, är texter som handlar om de små, de som går på småbarnförskolorna och hur man arbetar där? För det måste ju ändå vara där man börjar lägga grunden för att kunna arbeta i de fantastiska projekt man får se exempel på i denna bok?
I grund och botten tänker jag dock att det är barnsynen som är nyckeln till hela filosofin:
Dessutom har de betydligt mer tid för reflektion och planering än vad vi har. Och det tror jag är en viktig bit. För när vi väl har vår kära planeringstid sitter vi ofta själva, inte tillsammans med vårt arbetslag och hur lätt blir det då att få till en diskussion kring hur vi går vidare? Dessutom, om planeringen bara är vid ett tillfälle i veckan och något spännande händer i gruppen när det är alldeles för lång tid kvar till nästa planeringstillfälle, vad händer då med fortsättningen? Ofta tvingas vi snabbreflektera på stående fot och detta blir också den enda reflektionen som hinns med tillsammans med kollegorna. Här krävs ett större grepp på organisationen om vi någonsin ska kunna komma ens i närheten av de italienska pedagogerna.
Jag tänker, att det nog är helt omöjligt att arbeta med inspiration från reggio utan att använda sig av verktyget pedagogisk dokumentation. Så pass viktigt är det. Vi kan aldrig helt kopiera deras verksamhet, men har man minsta intresse av att arbeta enligt de tankar och värderingar som ligger till grund för reggios verksamhet, då är dokumentationen nyckeln. Man får dock inte glömma att reggioinspirationen är förhållandevis ny i Sverige och att deras arbete utformats och utvecklats under en mycket lång tid. Kanske kan vi också nå dit sinom tid?
Ju mer jag läser och funderar, desto mer inser jag hur komplext begreppet "pedagogisk dokumentation" är. Min önskan är att kunna använda dokumentationen som ett verktyg för lärande i verksamheten, men hur?
"I Reggio Emilia där vi sedan många år gått emot detta sätt att arbeta [dokumentation som endast används i efterhand] ser vi istället dokumentation som en integrerad del i de procedurer som är avsedda för att främja lärande och att förändra relationen mellan lärande och undervisning." s. 78
"Vi ser därför dokumentation också som ett synligt lyssnande. De konstruerade spåren (i form av anteckningar, diabilder, videor, osv) inte bara vittnar om barnens vägar till lärande och om processerna i deras lärande, utan gör också dessa vägar möjliga - därför att de blir synliga" s.83Dokumentationen blir också ett sätt att visa barnen att de blir lyssnade på och att deras lärande är värdefullt och meningsfullt.
"Det barn vanligen uppskattar är att de når en medvetenhet om det sätt på vilket deras tänkande utvecklats. Detta är en viktig process som lockar fram en rörelse mot det möjliga - det Vygotskilj kallar 'den proximala utvecklingszonen', i vilken de som lär ökar sin förståelse." s 202När man läser om hur de ägnar tid, inte bara åt själva reflektionen, men åt att transkribera alla dialoger mellan barn och pedagoger, förstår man vilket enormt tidskrävande arbete det är. Men det ger säkert ett bra resultat. En möjlighet att fånga upp trådar som annars skulle gått förlorade.
Jag slås också av hur betydelsefull estetiken är för barnen och därigenom för lärandet.
"De estetiska elementen kommer ofta in i barns val. Skönhet och tillfredställelse är starkt integrerade i kunskapsbyggandets processer." s.51
"Vi har alltid ansett att skönhet, glädje, humor och poesi är viktiga inslag i kunskapsbyggande, och att lärande sålunda bör observeras och dokumenteras i dagligt liv och genom mångfaldiga språk (talade, skrivna, musikaliska, visuella, dansade osv.) och att lärandet kan och bör beskrivas med många språkliga medier." s. 160Boken är full av exempel på olika projekt man arbetat i och alla genomsyras de av estetiskt tänkande på olika sätt. Ateljén är en självklar del av arbetet och det går inte att låta bli att fascineras av barnens teckningar! Likaså de demokratiska metoder som barnen på ett så självklart sätt använder sig av i sitt arbete.
Det jag däremot saknar i denna såväl som i andra böcker, är texter som handlar om de små, de som går på småbarnförskolorna och hur man arbetar där? För det måste ju ändå vara där man börjar lägga grunden för att kunna arbeta i de fantastiska projekt man får se exempel på i denna bok?
I grund och botten tänker jag dock att det är barnsynen som är nyckeln till hela filosofin:
"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäcka, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv." s. 79
tisdag 4 november 2014
Om lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi
Denna bok har följt med mig sedan femte terminen på lhs (tror jag) och var den som först öppnade mina ögon för reggio emilia och deras filosofi. Sedan dess har det blivit ett antal läsningar och jag har även glatt lånat ut den till höger och vänster (eller rättare sagt till såna som jag tyckt behövt en introduktion).
Nu känns den ganska daterad. I alla fall för mig. Det som förr gav mig aha-upplevelser känns numera som självklarheter. Och det är ju ganska fint att kunna se en sådan utveckling tycker jag! Men några guldkorn gick det ändå att vaska fram...
Vikten av organisation kan inte nog betonas tycker jag.
Angående miljön gillar jag citatet från Carla Rinaldi
För de som "på håll" möter reggios tänk verkar en stor farhåga vara att man lämnar över allt ansvar till barnen och liksom släpper dem "vind för våg" (jag har också sett detta ske i praktiken på min VFU), eftersom allt ska vara efter deras intressen. Ann Åberg poängterar att det faktum att vi låter barnens intressen vara drivkraft ställer krav på pedagogerna att ansvara för att göra kloka val kring innehåll, syfte och utförande. Samt, om vi vill verkligen lyssna på barnen måste vi också göra det möjligt för barnen att göra sin röst hörd. Om detta skriver Åberg
En annan tankeväckande del handlar om pedagogernas olikhet som en tillgång. Har vi samma förhållningssätt till varandra som vi har till barnen? Jag kan många gånger uppleva att vi inte har det. Det gäller såväl mellan kollegor som mellan ledning och pedagoger. Det finns en risk att reggioinspirationen stannar i barnsynen istället för att genomsyra hela människosynen. Även i samarbetet med föräldrarna har vi nytta av att se dem på samma sätt som vi ser på barnen. Vilka styrkor och kompetenser finns bland våra föräldrar? Hur gör vi för att låta dem komma till tals?
Nu känns den ganska daterad. I alla fall för mig. Det som förr gav mig aha-upplevelser känns numera som självklarheter. Och det är ju ganska fint att kunna se en sådan utveckling tycker jag! Men några guldkorn gick det ändå att vaska fram...
Vikten av organisation kan inte nog betonas tycker jag.
"Organisation är också pedagogik! Det är mitt ansvar som pedagog att organisera vardagen på ett sätt som gör det möjligt för barnen att reflektera över sina erfarenheter tillsammans." s. 15Likaså hur betydelsefullt dokumentationen fungerar för att få syn på sitt bemötande, ompröva sina tankar och handlingar. Dokumentationen är inte bara till för att föra arbetet vidare med barnen, utan är även en viktig del i min tillblivelse som pedagog.
Angående miljön gillar jag citatet från Carla Rinaldi
"Vi bestämmer rummet, men rummet bestämmer också oss" s. 33Jag tänker att rummets och miljöns utformning har stor betydelse för den verksamhet som bedrivs där. I en fungerande miljö är barnen uppslukade av lek och utforskande och pedagogerna kan vara med barnen i utforskandet, eller ägna sig åt att dokumentera. I en icke fungerande miljö blir det lätt konflikter mellan barnen och barnen hittar inget fokus där de kan stanna kvar, utan vandrar runt. Det i sig är inget problem men det kan leda till att fler barn också tappar fokus. Tycker det är jätteviktigt att fundera över hur vi organiserar en miljö, en förskola, som är för och med barnen.
För de som "på håll" möter reggios tänk verkar en stor farhåga vara att man lämnar över allt ansvar till barnen och liksom släpper dem "vind för våg" (jag har också sett detta ske i praktiken på min VFU), eftersom allt ska vara efter deras intressen. Ann Åberg poängterar att det faktum att vi låter barnens intressen vara drivkraft ställer krav på pedagogerna att ansvara för att göra kloka val kring innehåll, syfte och utförande. Samt, om vi vill verkligen lyssna på barnen måste vi också göra det möjligt för barnen att göra sin röst hörd. Om detta skriver Åberg
"Om barnen ska förstå ett demokratiskt förhållningssätt måste vi på allvar bjuda in barnen och tro på deras förmågor. I vårt tålmodiga arbete med att försöka skapa en demokratisk förskola har vi längs vägen kommit till insikt om värdet av den gemensamma reflektionen. Genom att erbjuda barnen måste tillfällen i vardagen då de för möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samtidigt som de också lyssnar på andras synpunkter, har vi skapat mötesplatser där vi gemensamt kan reflektera över vår vardag" s. 65Jag har mestadels arbetat med de minsta barnen, de som ännu inte riktigt har ett språk att uttrycka sig med. Och det händer då och då att jag stöter på kollegor som tycker att vi helt ska skippa samlingen om vi ska jobba med inspiration från reggio. Jag tänker att det är helt fel väg att gå. För hur kan vi förvänta oss att en fyraåring helt plötsligt ska kunna förstå hur ett reflektionsmöte ska gå till, att sitta ner och lyssna på varandra? Om man inte redan har varit i ett liknande sammanhang sedan man började på förskolan? Jag tänker att om vi börjar med att sitta ner med ettåringarna, prata lite om vilka kompisar som är där och vilka som är hemma, kanske sjunga en sång eller tio, beroende på vad barnen är upplagda för, då skapar vi också en grund för att senare (och det behöver inte vänta till barnen är fyra år, på mitt jobb har vi ofta "återblickar" med våra små ett- och tvååringar där vi visar dokumentation och fångar upp deras reaktioner) kunna ha dessa gemensamma reflektionsmöten.
"Att använda barnens reflektioner handlar alltså om att pedagogen ska få hjälp att förstå saker och ting på flera sätt än det självklara. Men allra mest handlar det om att göra barnen delaktiga i de gemensamma lärprocesserna genom att utgå från och ta i bruk deras tänkande och handlande. Det pedagogiska dokumentationsarbetet fångar in praktiken och pedagogerna läser av den, med barnen, med kollegor och ibland även med föräldrarna. Detta öppnar för flera olika möjligheter för vilka vägar lärprocesserna kan ta. Men det är pedagogen som tar ansvar för att hålla fast vid det innehåll man valt att arbeta med. Detta är nödvändigt för att lärprocesserna ska ha en möjlighet att fördjupas och inte skingras ut över alltför vida innehåll som man bara nyfiket hinner nosa på. " s. 87
"Man kan säga att våra återbesök fungerade som en ständig utvärdering. Att ge barnen möjlighet att vara delaktiga i den kontinuerliga utvärderingen är oerhört viktigt, eftersom det gör det möjligt för barnen att påverka både innehåll och arbetssätt i nästa steg" s. 102Hillevi Lenz Taguchi skriver om hur lärandet tar sig utryck i ett gestaltande med kroppen och att dokumentationen blir ett sätt för oss pedagoger att åskådliggöra deras gestaltande, deras lärande, för dem. Det är ytterligare en viktig aspekt av dokumentationen.
"Barnen arbetade samtidigt i en estetiskt skapande och förhandlande meningsskapande läroprocess. Gestaltningen i form av en dokumentation utgör i sig därmed en lärande dokumentation kring det specifika fenomen [...] som man ville undersöka." s 90Ann Åberg skriver också om hur barn gärna tittar "närsynt" på sin omvärld och att vi vuxna nog också skulle lära oss av att göra det, eftersom det leder till andra upptäckter än man annars skulle fått. Hon poängterar här också hur viktigt materialet blir i barnens utforskande, för att kunna teckna av alla kråkans detaljer krävdes andra pennor än vad barnen redan hade tillgång till, för att nämna ett exempel. Det här är en av mina största inspirationskällor när det gäller reggio, att tillsammans med barnen få syn på de små detaljerna och använda detta i kombination med skapande på olika sätt.
En annan tankeväckande del handlar om pedagogernas olikhet som en tillgång. Har vi samma förhållningssätt till varandra som vi har till barnen? Jag kan många gånger uppleva att vi inte har det. Det gäller såväl mellan kollegor som mellan ledning och pedagoger. Det finns en risk att reggioinspirationen stannar i barnsynen istället för att genomsyra hela människosynen. Även i samarbetet med föräldrarna har vi nytta av att se dem på samma sätt som vi ser på barnen. Vilka styrkor och kompetenser finns bland våra föräldrar? Hur gör vi för att låta dem komma till tals?
"Vi måste samtidigt vara öppna för och vilja lyssna på hur föräldrarna tänker. Det handlar om att skapa en lyssnande relation med föräldrarna precis på samma sätt som vi gör med barnen" s. 135Till sist, ett fint citat:
" Vi är beroende av varandra för att kunna förhandla fram nya betydelser och val för verksamheten. Det är detta beroende som gör oss till människor. Utan andra kan vi inte förstå någonting, eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och våra andra uttrycksformer. I en lyssnande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta. Därför har vi slutat leta efter sanningen om barnet, och istället i dialog med barnet frågat oss vad ett barn kan bli" s.149
torsdag 30 oktober 2014
Frottage
Ja, istället för seminarium kring projektarbeten blev torsdagskvällen betydligt mera praktisk, när vi fick bekanta oss med tekniken "frottage". Det låter fancy men är i själva verket något som de flesta har gjort. Jag vet att vi ägnade en del tid åt det på lågstadiet, men sedan har jag aldrig använt mig av tekniken igen. Det är när man lägger något under papperet och sedan låter pennan/kritan svepa över papperet så att ett mönster framträder. Ganska effektfullt. Vi gick lös på en dörr i entrén och man vet att man befinner sig på en konstskola när ingen utomstående ens reagerar på att tre personer står och gnuggar helt frenetiskt med diverse kritor mot en dörr...
Det som slog mig var hur man direkt hamnar i ett barnliknande utforskande av materialet och hur många detaljer man kan få syn på när man verkligen tittar noga.
Det som slog mig var hur man direkt hamnar i ett barnliknande utforskande av materialet och hur många detaljer man kan få syn på när man verkligen tittar noga.
Tarja om RE's pedagogiska filosofi
Tarja började med att introducera värdeorden inom reggio;
-demokrati
-barnsyn, människosyn, kunskapssyn
-dialog/kommunikation
-förhållningssätt
-barnet som subjekt
-det kompetenta barnet
-rättigheter /skyldigheter
Lev Vygotskij är viktig för pedagogerna i r e, framförallt hans syn på fantasin, skapandets och lekens roll i barndomen. I reggio är det ateljeristan som symboliserar kreativiteten men syftet för ateljeristan och övriga pedagoger är i grund och botten demokrati, att skapa barn som är aktiva medborgare, barnen ska kunna vara demokratiska varelser, de ska kunna uttala sin röst och tala för sin sak, reflektera och fundera kring saker. Ta ansvar för samhället. Pedagogerna förmedlar tydligt rättigheter och skyldigheter till barnen. Alla barn är lika mycket värda, även som de vuxna.
Loris Malaguzzi ska ha sagt att om det är någon teoretiker man bör läsa för att förstå vår filosofi så är det Vygotskij, som bland annat sagt "all undervisnings mål är kärlek” (kärlek till barnen, till samhället, att vilja skapa ett samhälle som är bra för människorna som lever i det) Detta kräver en demokratisk syn på människan. det betyder också att barnsynen/människosynen i r e är humanistisk. För att kunna ha detta krävs en dialog och kommunikation kring detta och vad det innebär.
Fantasi och minne är två kompletterande delar i lärandet (vygotskij) och det är i minnet allt vi lärt oss sitter.
Våra bilder av framtiden tar vi från våra minnen, vi skapar våra visioner utifrån våra erfarenheter. Barnen bearbetar intrycken med hjälp av skapande och lek för att förstå framtiden. De har inte samma begränsningar i sin fantasi, för de har inte samma erfarenheter vi vi vuxna, därför tror vi att de har mer fantasi än oss.
Jag gillar sambandet mellan fantasi och lärande, tror att det är väldigt viktigt att inte glömma bort.
Tarja pratade också om skillnaden mellan en pedagogik = hur du ska handla och en ideologi=veta varför du ska handla.
Arbetsformer man använder sig av i RE:
relationer, barn - vuxna - miljön, dessa tre agenter skapar relationer.
föräldrasamverkan
projektarbete, utifrån barnens tankar och frågeställningar, kan vara en dag eller tio år!
processinriktat arbetssätt, för att vi lär oss i processer, omvandlar våra erfarenheter till kunskap över tid
pedagogisk miljö, den är en lärare (den tredje ped) Hur du lägger fram material, ljus mm påverkar lärsituationen
dokumentation,
kreativitet, fantasi, utforskande, det är det visuella sinnet man jobbar mer betonat med, man har tagit ställning för det konstnärliga
grafisk framställning , skapande förmåga blir central, de hundra språken
Tarja menar att det är viktigt att låta barnen bli förälskade i material! Kunskapen kan så småningom leda vidare till yrken. Detta stämmer ju väl överens med min egen syn på skapande och på att skapa lärande miljöer. Material har olika alfabet, skapar vissa förutsättningar, barnen lär sig att behärska dem på olika sätt och olika barn "tänder" på olika material, viktigt med många olika typer så att alla kan hitta sitt.
I reggio har man gjort vissa ställningstaganden. Ideologiskt arbetar man för demokrati, teoretiskt har man kollektivt lärande i fokus, det politiska ställningstagandet befinner sig till vänster. Man grundar sina tankar kring Piaget, Vygotskij, Gardner, men idag främst den socialkonstruktionistiska teorin som bland annat Gunilla Dahlberg står för.
Detta är tre utgångspunkter för pedagogerna i re:
-barn
-föräldrar
-pedagoger
Jag gillar hur de knyter ihop dessa tre, alla är viktiga på sitt sätt.
I RE använder man sig av kreativa arbetsformer där barnens upplevelser är centrala. Några nyckelord:
lek - symbolisk lek
upplevelse
nyfikenhet
utforskande
konstruktion
skapande
fantasi
förmåga att förutse/föreställningsförmåga
minnesstrategier
Om man inte tar tillvara på barns nyfikenhet släcker man deras lust att lära, menar Tarja. Hur vi inrättar miljöerna speglar vårt synsätt på barn. Hur kan man skapa en fysisk miljö där barnen känner demokratin?
Lika viktig som tillgängligheten i den fysiska miljön är den osynliga miljön; blickar, tonläge, atmosfär, förhållningssätt till barnen och varandra. Några nyckelbegrepp:
-synlig miljö
-osynlig miljö
-iscensätta lärande
-scenografera aktivteter
-aktivitetszoner, tex på ett torg
-mikroklimat, vi laddar rummet med en känsla, med funktioner,emotiva livsrum, rummet påverkar våra relationer
-transparens, kan barnen se vad de andra kompisarna gör? hjälpa barnen att förstå hur miljöerna används
I utformandet av en pedagogisk miljö är det viktigt att tänka på den rika materialiteten och de många erbjudandena liksom på ljus, ljud, färg, akustik och lukt. Enligt Daniel Stern lever små barn i ett intermodalt sinnesintryck där de kan uppfatta paralleller mellan de olika sinnesområdena. Syn, seende och perception, kan man arbeta med med hjälp av speglar. Doft är väldigt kopplat till våra minnen, det är den kortaste vägen till hjärnan. Man kan skapa utrymmen med hjälp av doft, tex popcorn, lavendel, doftljus. Ljud, skapar stämning i rummet, berättar om olika aktiviteter, klang/resonans som en aspekt av detta. Ljus, arbeta med projektioner, speglar, fönster, reflektioner. Färgen är lika viktig som ljuset, den påverkar upplevelsen av rummet, skapar harmoni och balans eller överstimulerar.
Hur doftar ljus? Hur smakar musik? Frågor att ställa sig själv och barnen.
Material har olika alfabet, skapar vissa förutsättningar, barnen lär sig att behärska dem på olika sätt och olika barn "tänder" på olika material, viktigt med många olika typer så att alla kan hitta sitt.
Jag gillar hur vi med hjälp av Tarja får teorierna bakom arbetet i RE, även om det inte är en metod att tillämpa utan eftertanke är det viktigt att veta vad de grundar sina tankar i, för att på så sätt kunna skapa sin egen filosofi kring detta. Vet man varför man agerar på ett visst sätt är det viktigare än att ha färdiga modeller.
torsdag 16 oktober 2014
Torgpedagogik
Vi hade äran att få besök av fina Linda som pratade om sin roll som torgpedagog. Linda menar att torget ska vara en plats som knyter ihop förskolan. Där barn och pedagoger och material möts. En plats där barnen kliver ut och är en del av något större. Där ansvar, delaktighet och demokrati blir en levande del i ett sammanhang.
Ofta ser man att torg mest blir matsalar och/eller ställen att springa på. Linda menar att om inget intressant finns på torget så är det just vad det signalerar. Vi måste vara medvetna om vad vi tror om barn för att det får konsekvenser för vad vi gör och hur vi utformar våra miljöer. Torgets miljö ska vara överraskande, oförutsägbar och utmanande, en plats där man är tillsammans med andra, med sina egna och andras tankar.
Det är viktigt att vi diskuterar tillsammans med våra kollegor kring vår barnsyn och våra ställningstaganden, annars är risken att det bara blir en massa fina ord. Det vi tänker måste också synas i såväl miljö som i bemötandet mot barnen. Detta la Linda stor betoning vid.
Hon delade även med sig av sina tankar kring hur man bygger upp en inspirerande miljö. Att man tänker på att det ska vara estetiskt tilltalande, t ex monokromatiskt placerade material, eftersom plottrighet och rörighet leder till att man inte kan få en bra överblick över vad som finns att göra. Hon tipsade också om att ställa sig på knä i dörröppningen, för att på så sätt få barnens synvinkel på miljön. Det är också bra att tänka på mängd och variation, att mycket olikheter finns att upptäcka i materialet. Även ljuset är viktigt och kan användas för att bygga upp stämningar i rummet. OH- apparater och projektorer är jättebra att använda. Vi fick även tips på bra appar; bloom, trope, gravitarium, fluidity, partikles, fingerpaint och art of glow. Man behöver heller inte köpa en massa nya dyra saker, utan vrida och vända på det man har, hur kan det användas på andra sätt? Det gäller såklart i allra högsta grad även returmaterial, som kan bli fantastisk material för lek och skapande.
Man behöver också tänka kring organisation och tillgänglighet. På Lindas förskola arbetar de med så kallat "flöde, där pedagogerna är utplacerade på vissa stationer och barnen flödar däremellan, där de tycker att det är intressant att vara. Lindas roll då är att duka upp och välkomna barnen och sedan att vara på torget tillsammans med pedagogerna och barnen i deras utforskande.
Det är också viktigt att fundera över relationer i miljön, vad gör materialet för att barnen ska kunna uppleva samarbete? Kan vi veta vilket lärande, utforskande som kommer att ske i en viss miljö? Vi måste tänka kring vad våra miljöer kan bli för att barn blir i relation till de möjligheter och normer som de olika miljöerna och aktiviteterna utgör.
Ofta ser man att torg mest blir matsalar och/eller ställen att springa på. Linda menar att om inget intressant finns på torget så är det just vad det signalerar. Vi måste vara medvetna om vad vi tror om barn för att det får konsekvenser för vad vi gör och hur vi utformar våra miljöer. Torgets miljö ska vara överraskande, oförutsägbar och utmanande, en plats där man är tillsammans med andra, med sina egna och andras tankar.
Det är viktigt att vi diskuterar tillsammans med våra kollegor kring vår barnsyn och våra ställningstaganden, annars är risken att det bara blir en massa fina ord. Det vi tänker måste också synas i såväl miljö som i bemötandet mot barnen. Detta la Linda stor betoning vid.
Hon delade även med sig av sina tankar kring hur man bygger upp en inspirerande miljö. Att man tänker på att det ska vara estetiskt tilltalande, t ex monokromatiskt placerade material, eftersom plottrighet och rörighet leder till att man inte kan få en bra överblick över vad som finns att göra. Hon tipsade också om att ställa sig på knä i dörröppningen, för att på så sätt få barnens synvinkel på miljön. Det är också bra att tänka på mängd och variation, att mycket olikheter finns att upptäcka i materialet. Även ljuset är viktigt och kan användas för att bygga upp stämningar i rummet. OH- apparater och projektorer är jättebra att använda. Vi fick även tips på bra appar; bloom, trope, gravitarium, fluidity, partikles, fingerpaint och art of glow. Man behöver heller inte köpa en massa nya dyra saker, utan vrida och vända på det man har, hur kan det användas på andra sätt? Det gäller såklart i allra högsta grad även returmaterial, som kan bli fantastisk material för lek och skapande.
Man behöver också tänka kring organisation och tillgänglighet. På Lindas förskola arbetar de med så kallat "flöde, där pedagogerna är utplacerade på vissa stationer och barnen flödar däremellan, där de tycker att det är intressant att vara. Lindas roll då är att duka upp och välkomna barnen och sedan att vara på torget tillsammans med pedagogerna och barnen i deras utforskande.
Det är också viktigt att fundera över relationer i miljön, vad gör materialet för att barnen ska kunna uppleva samarbete? Kan vi veta vilket lärande, utforskande som kommer att ske i en viss miljö? Vi måste tänka kring vad våra miljöer kan bli för att barn blir i relation till de möjligheter och normer som de olika miljöerna och aktiviteterna utgör.
En diskussion som kom upp var kring hur vi hanterar kaos? Vågar vi släppa på gränserna?
Kreativt kaos en nödvändighet konstaterades, man kan alltid städa upp tillsammans med barnen efteråt. Det är viktigt att fundera över vilken tillit vi har till varandra som kollegor?
Mina egna tankar kring torg är att det kan vara en fantastisk plats att mötas på och utforska, men att det krävs att en pedagog har speciellt ansvar för miljön, annars riskerar den att falla mellan stolarna, så att säga. Tyvärr är min erfarenhet den att alla har fullt upp med de egna miljöerna på avdelningarna och att man inte lägger energi på att hålla torget i ordning då det blir alldeles för många kockar på en soppa och ingen vet riktigt vad man håller på med. Material läggs till eller försvinner utan eftertanke eller diskussion. Det är också viktigt vilket förhållningssätt pedagogerna har gentemot varandra när man vistas på torget, får flera olika sätt att vara pedagog samexistera? Tar man upp "problem" som att någon glömt utföra olika rutinhandlingar? Blir det viktigare att måltiderna får ta plats än att barnen får leka? Det finns många frågor att ställa sig kring torgets existens och jag tror att nyckeln är gemensam reflektion och diskussion på hela huset samt en torgpedagog. Annars riskerar torget att bli allt annat än en utvecklande mötesplats.
fredag 10 oktober 2014
Vad tänker du att en ateljerista gör och varför?
Jag tänker att rollen som ateljerista beror helt på vilka förutsättningar som finns på den förskola man arbetar på. Var är ateljén placerad och hur stor är den? Vilken kompetens och intresse besitter de andra pedagogerna? Finns ekonomiska möjligheter till att ha en ateljerista på varje hus eller tvingas flera förskolor dela på en enda person? Vilket eller vilka av de hundra språken ligger ateljeristan närmast om hjärtat?
I Reggio Emilia är ateljeristan en konstnärligt utbildad person, eller konstnär om man så vill, utan pedagogisk examen. Medan det i Sverige oftast rör sig om en pedagog som valt att fördjupa sin utbildning inom bildpedagogik. Det ger till att börja med helt olika förutsättningar för ateljeristans roll.
Under mina sju år på tre olika reggio-inspirerade förskolor har bara en haft tillgång till en ateljerista, Stina Braxell. Dock befann hon sig inte på min enhet, men fanns tillgänglig för till exempel work shops i lera för pedagogerna. När jag försökte föra fram ett förslag att göra om torget på min förskola till en stor ateljé hade jag och en kollega också en diskussion tillsammans med henne kring hur det skulle kunna gå till. (Tyvärr släppte vi sedan taget om denna idé då vi båda gick vidare till en ny arbetsplats, så jag vet inte om dessa förändringar genomfördes. Tanken var dock att hon i egenskap av ateljerista skulle bära vidare tanken och se om det gick att genomföra.) Så jag har inte jättestor erfarenhet av vad en ateljerista faktiskt gör, i praktiken, här i Sverige.
Alltså är min enda erfarenhet av ateljeristans roll baserad på just Stina. Det gjorde det extra intressant att läsa boken "Skapande barn". Hon beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker.
Hon tar även upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.
"Pedagogernas sätt att agera och kommentera barnens skapande bildar ett klimat som påverkar skapandet. Det blir en osynlig miljö som formar barnens estetiska läroprocess och sätt att tänka om egna och andras bilder, om sin egen och andras förmåga att skapa." Stina Braxell 2010 s. 74
Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna. Jag tänker att en ateljerista finns för att värna om barnens lärprocesser och också deras skaparglädje.
När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.
Då tycker jag att man får en djupare bild av ateljeristans roll när man läser Vea Vecchis "Blå cikoriablommor”. Hon beskriver ateljeristan mer som en spindel i nätet, någon som har fokus på estetikens roll för lärandet och finns som bollplank för pedagogerna att diskutera olika projekts förlopp och fortsättning. Bilden jag får av Veas beskrivning är att ateljeristan värnar om, och håller liv i, de hundra språken. Inte bara den tekniska biten, som naturligtvis är viktig även den, utan också i det kollektiva medvetandet hos såväl barn som pedagoger. Att ha en ateljerista på förskolan verkar vara djupt förknippat med att överhuvudtaget kunna arbeta så som de gör i Reggio Emilia. Vea skriver bland annat;
”Men det finns ett utmärkande drag i Reggios pedagogik som framstår som väsentligt för att stödja den pedagogiska kvalitet som härrör från närvaron av ateljén. Det visar sig på något sätt också kunna överskrida den professionella kvaliteten hos de enskilda personerna. Det handlar om de starka närvaron av en pedagogisk filosofi som ser barnet och den vuxne som konstruktörer av kunskap, ser utforskandet som en oavvislig del av lärandet och som menar att de poetiska språken är grundläggande komponenter för lärande och kunskap” Vecchi 2014, s 70
Kort sagt vill jag väl säga att ateljeristans roll inte så lätt låter sig definieras. Men det jag tagit upp här ovan är det som känns mest relevant för mig. Jag tror att det nog inte är helt lätt att gå in i rollen, speciellt inte bland gamla kollegor, eftersom vi inte är vana att arbeta på det sättet här. Även om många säkert skulle uppskatta kompetensen hos en ateljerista är jag också rädd att många skulle förhålla sig ganska skeptiska. Jag tror att det krävs många och djuptgående diskussioner kring vad en ateljerista förväntas göra, på just den förskolan hen har sin arbetsplats. Här är vi ju vana att göra allting ”själva” och vill kanske inte lämna ifrån oss det ansvaret? Jag tänker dels på skapandet i ateljén, men också i utformandet av miljöer och dokumentationer, som ju också kan vara en del av arbetsuppgifterna.
I Reggio Emilia är ateljeristan en konstnärligt utbildad person, eller konstnär om man så vill, utan pedagogisk examen. Medan det i Sverige oftast rör sig om en pedagog som valt att fördjupa sin utbildning inom bildpedagogik. Det ger till att börja med helt olika förutsättningar för ateljeristans roll.
Under mina sju år på tre olika reggio-inspirerade förskolor har bara en haft tillgång till en ateljerista, Stina Braxell. Dock befann hon sig inte på min enhet, men fanns tillgänglig för till exempel work shops i lera för pedagogerna. När jag försökte föra fram ett förslag att göra om torget på min förskola till en stor ateljé hade jag och en kollega också en diskussion tillsammans med henne kring hur det skulle kunna gå till. (Tyvärr släppte vi sedan taget om denna idé då vi båda gick vidare till en ny arbetsplats, så jag vet inte om dessa förändringar genomfördes. Tanken var dock att hon i egenskap av ateljerista skulle bära vidare tanken och se om det gick att genomföra.) Så jag har inte jättestor erfarenhet av vad en ateljerista faktiskt gör, i praktiken, här i Sverige.
Alltså är min enda erfarenhet av ateljeristans roll baserad på just Stina. Det gjorde det extra intressant att läsa boken "Skapande barn". Hon beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker.
Hon tar även upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.
"Pedagogernas sätt att agera och kommentera barnens skapande bildar ett klimat som påverkar skapandet. Det blir en osynlig miljö som formar barnens estetiska läroprocess och sätt att tänka om egna och andras bilder, om sin egen och andras förmåga att skapa." Stina Braxell 2010 s. 74
Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna. Jag tänker att en ateljerista finns för att värna om barnens lärprocesser och också deras skaparglädje.
När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.
Då tycker jag att man får en djupare bild av ateljeristans roll när man läser Vea Vecchis "Blå cikoriablommor”. Hon beskriver ateljeristan mer som en spindel i nätet, någon som har fokus på estetikens roll för lärandet och finns som bollplank för pedagogerna att diskutera olika projekts förlopp och fortsättning. Bilden jag får av Veas beskrivning är att ateljeristan värnar om, och håller liv i, de hundra språken. Inte bara den tekniska biten, som naturligtvis är viktig även den, utan också i det kollektiva medvetandet hos såväl barn som pedagoger. Att ha en ateljerista på förskolan verkar vara djupt förknippat med att överhuvudtaget kunna arbeta så som de gör i Reggio Emilia. Vea skriver bland annat;
”Men det finns ett utmärkande drag i Reggios pedagogik som framstår som väsentligt för att stödja den pedagogiska kvalitet som härrör från närvaron av ateljén. Det visar sig på något sätt också kunna överskrida den professionella kvaliteten hos de enskilda personerna. Det handlar om de starka närvaron av en pedagogisk filosofi som ser barnet och den vuxne som konstruktörer av kunskap, ser utforskandet som en oavvislig del av lärandet och som menar att de poetiska språken är grundläggande komponenter för lärande och kunskap” Vecchi 2014, s 70
Kort sagt vill jag väl säga att ateljeristans roll inte så lätt låter sig definieras. Men det jag tagit upp här ovan är det som känns mest relevant för mig. Jag tror att det nog inte är helt lätt att gå in i rollen, speciellt inte bland gamla kollegor, eftersom vi inte är vana att arbeta på det sättet här. Även om många säkert skulle uppskatta kompetensen hos en ateljerista är jag också rädd att många skulle förhålla sig ganska skeptiska. Jag tror att det krävs många och djuptgående diskussioner kring vad en ateljerista förväntas göra, på just den förskolan hen har sin arbetsplats. Här är vi ju vana att göra allting ”själva” och vill kanske inte lämna ifrån oss det ansvaret? Jag tänker dels på skapandet i ateljén, men också i utformandet av miljöer och dokumentationer, som ju också kan vara en del av arbetsuppgifterna.
tisdag 30 september 2014
Samtidskonst för förskolefolk och andra
I torsdags fick vi en snabb genomgång av en bit av konsthistorien, för att landa i samtidskonsten. Eller vad vi nu ska kalla den konst som skapas idag? Fredrik menar att den uppstod som ett svar, eller en traumabearbetning, efter världskrigen. Men idag finns det nästan ingen kvar som upplevde dessa och därför är samtidskonsten passé. Det finns ännu inget begrepp för det som finns idag.
Fredrik förklarade att grunden för HDK's verksamhet är just samtidskonst i kombination med pedagogik och/eller didaktik. Men vad kan samtidskonst vara och hur fungerar den? Under kvällen kom vi fram till att den ofta är väldigt provokativ, den vill säga något och man använder också gärna otraditionella material. Vi bildgooglade lite och hittade allt från kossor i akvarium till installationer med ljus och ljud. Vi blev ganska obehagligt till mods av det mesta vi såg. Vare sig man gillar det eller ej är det nästan omöjligt att inte bli påverkad av samtidskonsten på ett eller annat vis. Och kanske är det just det som är samtidskonstens syfte? Förr i tiden hade konsten kanske mest i uppgift att smycka väggarna, det skulle vara vackert och tilltalande, även om uppfattningen av vad som var vecket säkert skiftat över tid. Medan samtidskonsten används för att göra statements kring tiden vi lever i. Eller levde då, om man menar att samtidskonsten är "död".
Fascineras kring detta med vad man ska kalla "nuet"? Det är lika svindlande som att tänka på vad vår tid kommer att kallas av framtidens historiker...Samtiden är ju nu, hur kan då samtidskonst vara något annat? Var drar vi gränsen?
Fredrik förklarade att grunden för HDK's verksamhet är just samtidskonst i kombination med pedagogik och/eller didaktik. Men vad kan samtidskonst vara och hur fungerar den? Under kvällen kom vi fram till att den ofta är väldigt provokativ, den vill säga något och man använder också gärna otraditionella material. Vi bildgooglade lite och hittade allt från kossor i akvarium till installationer med ljus och ljud. Vi blev ganska obehagligt till mods av det mesta vi såg. Vare sig man gillar det eller ej är det nästan omöjligt att inte bli påverkad av samtidskonsten på ett eller annat vis. Och kanske är det just det som är samtidskonstens syfte? Förr i tiden hade konsten kanske mest i uppgift att smycka väggarna, det skulle vara vackert och tilltalande, även om uppfattningen av vad som var vecket säkert skiftat över tid. Medan samtidskonsten används för att göra statements kring tiden vi lever i. Eller levde då, om man menar att samtidskonsten är "död".
Fascineras kring detta med vad man ska kalla "nuet"? Det är lika svindlande som att tänka på vad vår tid kommer att kallas av framtidens historiker...Samtiden är ju nu, hur kan då samtidskonst vara något annat? Var drar vi gränsen?
Reflektion kring Stina Braxells "Skapande barn"
Min första känsla är hemma. Jag har trots allt ägnat fyra år av mitt sjuåriga yrkesliv i samma stadsdel som Stina jobbar och det känns som att hennes synsätt är ett synsätt som genomsyrar hela stadsdelen. Det var inte så mycket i boken som kändes "nytt" med andra ord, men den är inte desto mindre viktig för det.
Stina beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker. Detta känner jag att jag redan haft med mig sedan jag arbetade i Kärra. Till exempel att dela in material i koloristiska och grafiska färger, blöta eller torra liksom plastiska och konstruktiva tredimensionella material och se till att barnen på olika sätt får möta dessa. Tanken att barnen genom att möta många olika material redan som mycket små, sedan ska kunna använda sig av dessa för att uttrycka sig när de är äldre. Synsättet att det är processen vi ska fokusera på, inte produkten i sig.
Jag tycker även att det är bra att hon tar upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.
Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna.
När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.
Mest givande i boken för mig var kapitlet som handlar om hjärnan. Forskning har visat att människor som är bra på att teckna har ett nära "samarbete" med sin högra hjärnhalva. I de flesta fall är den vänstra halvan dominant, den vet att gräset är grönt och bollen rund. Vi ska inte behöva ägna energi åt att bestämma detta varje gång vi tittar på gräs eller bollar. Och därför ser vi inte de små nyansskillnaderna. Men när vi tecknar är vi beroende av att kunna se istället för att bara titta. Då gäller det att koppla bort vänster hjärnhalva och istället ge höger fritt spelrum. Stina skriver om Betty Edwards;
Vidare skriver Braxell;
Stina beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker. Detta känner jag att jag redan haft med mig sedan jag arbetade i Kärra. Till exempel att dela in material i koloristiska och grafiska färger, blöta eller torra liksom plastiska och konstruktiva tredimensionella material och se till att barnen på olika sätt får möta dessa. Tanken att barnen genom att möta många olika material redan som mycket små, sedan ska kunna använda sig av dessa för att uttrycka sig när de är äldre. Synsättet att det är processen vi ska fokusera på, inte produkten i sig.
Jag tycker även att det är bra att hon tar upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.
"Pedagogernas sätt att agera och kommentera barnens skapande bildar ett klimat som påverkar skapandet. Det blir en osynlig miljö som formar barnens estetiska läroprocess och sätt att tänka om egna och andras bilder, om sin egen och andras förmåga att skapa." Stina Braxell 2010 s. 74
Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna.
När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.
Mest givande i boken för mig var kapitlet som handlar om hjärnan. Forskning har visat att människor som är bra på att teckna har ett nära "samarbete" med sin högra hjärnhalva. I de flesta fall är den vänstra halvan dominant, den vet att gräset är grönt och bollen rund. Vi ska inte behöva ägna energi åt att bestämma detta varje gång vi tittar på gräs eller bollar. Och därför ser vi inte de små nyansskillnaderna. Men när vi tecknar är vi beroende av att kunna se istället för att bara titta. Då gäller det att koppla bort vänster hjärnhalva och istället ge höger fritt spelrum. Stina skriver om Betty Edwards;
"Hon hade upptäckt ett sätt att se som hjälpte henne. Hon hade förstått att hon måste betrakta det hon ville teckna en stund innan det speciella seendet infann sig i hennes hjärna." Stina Braxell 2010, s. 33Jag har ägnat mycket tid åt tecknande i mitt liv, från barndomen och fram till jag var ungefär 20 år och jag känner igen det här tankesättet. Det handlar om att se, verkligen se, och på så sätt är det inte svårt alls att teckna vad man vill, bara att följa linjerna så som de är. Och det handlar då alltså om att låta höger hjärnhalva göra jobbet. Detta är ju intressant eftersom man inom reggio ofta talar om att skärpa blicken. Det är kanske just detta fenomen som åsyftas? Och har man väl förstått denna tanke borde det underlätta i arbetet med att hjälpa barnen att skärpa blicken, att förstå hur det går till att se istället för att bara titta. Att detta är en kunskap som kan bli tillgänglig för alla, inte bara de som rent "naturligt" har en fallenhet. Att detta är ett språk som alla kan tillägna sig.
Vidare skriver Braxell;
"Min erfarenhet är att barn i förskolan inte behöver speciella övningar för att komma i ett H-tillstånd och få tillgång till hela sin hjärna. De har förmågan med sig redan från mycket tidig ålder. Men jag är ganska säker på att med rätt bemötande och stimulerande miljö så behåller de förmågan. För den går mycket lätt förlorad" och fortsätter "Vi har vuxit upp i ett samhälle som prioriterar funktionerna i vänster hjärnhalva, och kanske kan vi känna oss mer hela som människor om också vi får befinna oss i H-tillstånd emellanåt" Stina Braxell 2010, s. 42
söndag 21 september 2014
Tarja om ateljeristans roll m.m.
I torsdags träffade vi Tarja första gången. Jag har haft förmånen att träffa henne förut, på work shop i bild under en studiedag för flera år sedan. Men nu var det inte fokus på praktik utan på teori. Hon talade om ateljéristans roll i Reggio Emilia och om varför det estetiska lärandet är så betydelsefullt.
Med hjälp av de estetiska läroprocesserna förenas ord och bild, hjärna och kropp, fantasi och minne. Redan Aristoteles talade om vikten av att använda sig av skapande för att nå harmoni och balans. Inom forskningen menar man att det är tveksamt om det estetiska kan göra att man lär bättre inom andra ämnen, men de estetiska ämnena har ett egenvärde i sig som vi inte får förlora. Vi kan inte fortsätta skilja på konstnären och vetenskapsmannen, vi måste förena dem, vilket de redan gör i reggio.
I reggio emilia arbetar ateljeristan mycket med det visuella, att träna upp ögats känslighet. Till exempel genom att använda många olika typer av bilder, såsom närbilder, fotografiska bilder, konstbilder eller kartbilder. Det är viktigt att motverka den censur vi vuxna annars ger de intryck vi presenterar för barnen, barn vill inte se bilder på "gulliga kycklingar", de vill se verkligheten. Träningen av öga-hand är en del av barnets motoriska utveckling men även en del av den kognitiva och identitetsskapande utvecklingen och därför så viktig. Tanken är att skapa det analytiska ögat. Ett öga som reflekterar kring vad det ser leder till vi inte blir lika lättmanipulerade. Att lära sig avläsa visuella signaler är en viktig del att stärka barnen som demokratiska medborgare.
Tarja talade också om ateljéns funktion som en verkstad som ska stödja barnets initiativtagande och autonoma lärande. En plats för utforskande, laboration och arbete med olika material och uttrycksformer. Förutsättningen för detta är också att barnen blir delaktiga i att ta ansvar för miljön, till exempel genom att plocka undan efter sig. Viktigt att komma ihåg är dock att man i eggio jobbar oerhört strukturerat, de lämnar inte över ansvaret till barnen även om arbetet baseras på barns tankar.
Med hjälp av de estetiska läroprocesserna förenas ord och bild, hjärna och kropp, fantasi och minne. Redan Aristoteles talade om vikten av att använda sig av skapande för att nå harmoni och balans. Inom forskningen menar man att det är tveksamt om det estetiska kan göra att man lär bättre inom andra ämnen, men de estetiska ämnena har ett egenvärde i sig som vi inte får förlora. Vi kan inte fortsätta skilja på konstnären och vetenskapsmannen, vi måste förena dem, vilket de redan gör i reggio.
I reggio emilia arbetar ateljeristan mycket med det visuella, att träna upp ögats känslighet. Till exempel genom att använda många olika typer av bilder, såsom närbilder, fotografiska bilder, konstbilder eller kartbilder. Det är viktigt att motverka den censur vi vuxna annars ger de intryck vi presenterar för barnen, barn vill inte se bilder på "gulliga kycklingar", de vill se verkligheten. Träningen av öga-hand är en del av barnets motoriska utveckling men även en del av den kognitiva och identitetsskapande utvecklingen och därför så viktig. Tanken är att skapa det analytiska ögat. Ett öga som reflekterar kring vad det ser leder till vi inte blir lika lättmanipulerade. Att lära sig avläsa visuella signaler är en viktig del att stärka barnen som demokratiska medborgare.
Tarja talade också om ateljéns funktion som en verkstad som ska stödja barnets initiativtagande och autonoma lärande. En plats för utforskande, laboration och arbete med olika material och uttrycksformer. Förutsättningen för detta är också att barnen blir delaktiga i att ta ansvar för miljön, till exempel genom att plocka undan efter sig. Viktigt att komma ihåg är dock att man i eggio jobbar oerhört strukturerat, de lämnar inte över ansvaret till barnen även om arbetet baseras på barns tankar.
onsdag 17 september 2014
Höstterminen har startat
Men jag är inte på jobbet.
Nej, istället har jag en väldigt väldigt krävande liten chef på tio veckor och en nästan lika krävande treåring. Och så ska jag läsa på högskolan på det. Vad har jag gett mig in på?
Men jag inser ganska snart, när jag känner inspirationen och plugglusten komma smygande, att jag har gjort helt rätt val. Visst, min hjärna är väl inte i högform för tillfället, men jag tror att detta är ett väldigt bra sätt att hålla kontakten med mitt jobbjag under föräldraledigheten.
Har inte mer än hunnit nosa på Vea Veccis bok Blå cikoriablommor, men två kapitel in bestämde jag mig för att köpa den, detta är en bok jag vill ha. Skriva i, vika upp sidor och bläddra fram tänkvärdheter från.
Vi har haft två kvällar på HDK, den första mest introduktion till kursen, gruppindelning osv. Den andra handlade om subjektspositionering. Vi möttes av ett klassrum i total ommöblering. Stolar stod i olika grupperingar och vända framåt eller bakåt. Några runt bord eller bakom bord. Det väckte onekligen funderingar hos oss studenter. Vad var meningen? Vad förväntas av oss? Får man sätta sig var man vill? Får man flytta på stolar? Om stolarna inte räcker till, får man hämta en till?
Jag tänker att detta är vad våra barn möter nästan dagligen. En miljö iordningställd av oss vuxna. Vi har tänkt till, ibland mycket, ibland mindre och organiserat för lek och lärande. Men klarar barnen av att läsa våra intentioner? Hur tydliga måste miljöerna vara för att faktiskt fungera som den tredje pedagogen? Hur ofta kan vi tillåtas möblera om, för att inte fullständigt möblera om i huvudet på barnen? Igår var klossarna här men nu finns här bara tyger...hur blir det i huvudet på ett litet barn som kanske precis har kommit förbi lockelsen att hälla ut alla klossar och istället börja konstruera? Hur blir barnen i de miljöer vi skapar? Vilka förutsättningar ger vi dem? Skapar vi ibland mer kaos än vi menat, bara genom att flytta på saker?
Fredrik pratade om att allt i rummet har en agens, så även de ting och möbler vi placerat där. Det tror jag är oerhört viktigt att tänka på under iordningställandet av en pedagogisk miljö, som t ex en ateljé. Vad väljer vi att göra och vad har rummet och diskursen bestämt åt oss?
Nej, istället har jag en väldigt väldigt krävande liten chef på tio veckor och en nästan lika krävande treåring. Och så ska jag läsa på högskolan på det. Vad har jag gett mig in på?
Men jag inser ganska snart, när jag känner inspirationen och plugglusten komma smygande, att jag har gjort helt rätt val. Visst, min hjärna är väl inte i högform för tillfället, men jag tror att detta är ett väldigt bra sätt att hålla kontakten med mitt jobbjag under föräldraledigheten.
Har inte mer än hunnit nosa på Vea Veccis bok Blå cikoriablommor, men två kapitel in bestämde jag mig för att köpa den, detta är en bok jag vill ha. Skriva i, vika upp sidor och bläddra fram tänkvärdheter från.
Vi har haft två kvällar på HDK, den första mest introduktion till kursen, gruppindelning osv. Den andra handlade om subjektspositionering. Vi möttes av ett klassrum i total ommöblering. Stolar stod i olika grupperingar och vända framåt eller bakåt. Några runt bord eller bakom bord. Det väckte onekligen funderingar hos oss studenter. Vad var meningen? Vad förväntas av oss? Får man sätta sig var man vill? Får man flytta på stolar? Om stolarna inte räcker till, får man hämta en till?
Jag tänker att detta är vad våra barn möter nästan dagligen. En miljö iordningställd av oss vuxna. Vi har tänkt till, ibland mycket, ibland mindre och organiserat för lek och lärande. Men klarar barnen av att läsa våra intentioner? Hur tydliga måste miljöerna vara för att faktiskt fungera som den tredje pedagogen? Hur ofta kan vi tillåtas möblera om, för att inte fullständigt möblera om i huvudet på barnen? Igår var klossarna här men nu finns här bara tyger...hur blir det i huvudet på ett litet barn som kanske precis har kommit förbi lockelsen att hälla ut alla klossar och istället börja konstruera? Hur blir barnen i de miljöer vi skapar? Vilka förutsättningar ger vi dem? Skapar vi ibland mer kaos än vi menat, bara genom att flytta på saker?
Fredrik pratade om att allt i rummet har en agens, så även de ting och möbler vi placerat där. Det tror jag är oerhört viktigt att tänka på under iordningställandet av en pedagogisk miljö, som t ex en ateljé. Vad väljer vi att göra och vad har rummet och diskursen bestämt åt oss?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)