Frottage

Ja, istället för seminarium kring projektarbeten blev torsdagskvällen betydligt mera praktisk, när vi fick bekanta oss med tekniken "frottage". Det låter fancy men är i själva verket något som de flesta har gjort. Jag vet att vi ägnade en del tid åt det på lågstadiet, men sedan har jag aldrig använt mig av tekniken igen. Det är när man lägger något under papperet och sedan låter pennan/kritan svepa över papperet så att ett mönster framträder. Ganska effektfullt. Vi gick lös på en dörr i entrén och man vet att man befinner sig på en konstskola när ingen utomstående ens reagerar på att tre personer står och gnuggar helt frenetiskt med diverse kritor mot en dörr...

Det som slog mig var hur man direkt hamnar i ett barnliknande utforskande av materialet och hur många detaljer man kan få syn på när man verkligen tittar noga.

Tarja om RE's pedagogiska filosofi

Tarja började med att introducera värdeorden inom reggio;

-demokrati

-barnsyn, människosyn, kunskapssyn

-dialog/kommunikation

-förhållningssätt

-barnet som subjekt

-det kompetenta barnet

-rättigheter /skyldigheter

Lev Vygotskij är viktig för pedagogerna i r e, framförallt hans syn på fantasin, skapandets och lekens roll i barndomen. I reggio är det ateljeristan som symboliserar kreativiteten men syftet för ateljeristan och övriga pedagoger är i grund och botten demokrati, att skapa barn som är aktiva medborgare, barnen ska kunna vara demokratiska varelser, de ska kunna uttala sin röst och tala för sin sak, reflektera och fundera kring saker. Ta ansvar för samhället. Pedagogerna förmedlar tydligt rättigheter och skyldigheter till barnen. Alla barn är lika mycket värda, även som de vuxna.

Loris Malaguzzi ska ha sagt att om det är någon teoretiker man bör läsa för att förstå vår filosofi så är det Vygotskij, som bland annat sagt "all undervisnings mål är kärlek” (kärlek till barnen, till samhället, att vilja skapa ett samhälle som är bra för människorna som lever i det) Detta kräver en demokratisk syn på människan. det betyder också att barnsynen/människosynen i r e är humanistisk. För att kunna ha detta krävs en dialog och kommunikation kring detta och vad det innebär.

Fantasi och minne är två kompletterande delar i lärandet (vygotskij) och det är i minnet allt vi lärt oss sitter.

Våra bilder av framtiden tar vi från våra minnen, vi skapar våra visioner utifrån våra erfarenheter. Barnen bearbetar intrycken med hjälp av skapande och lek för att förstå framtiden. De har inte samma begränsningar i sin fantasi, för de har inte samma erfarenheter vi vi vuxna, därför tror vi att de har mer fantasi än oss. 

Jag gillar sambandet mellan fantasi och lärande, tror att det är väldigt viktigt att inte glömma bort.

Tarja pratade också om skillnaden mellan en pedagogik = hur du ska handla och en ideologi=veta varför du ska handla. 

Arbetsformer man använder sig av i RE:

relationer, barn - vuxna - miljön, dessa tre agenter skapar relationer. 

föräldrasamverkan

projektarbete, utifrån barnens tankar och frågeställningar, kan vara en dag eller tio år!

processinriktat arbetssätt, för att vi lär oss i processer, omvandlar våra erfarenheter till kunskap över tid

pedagogisk miljö, den är en lärare (den tredje ped) Hur du lägger fram material, ljus mm påverkar lärsituationen

dokumentation, 

kreativitet, fantasi, utforskande, det är det visuella sinnet man jobbar mer betonat med, man har tagit ställning för det konstnärliga

grafisk framställning , skapande förmåga blir central, de hundra språken

Tarja menar att det är viktigt att låta barnen bli förälskade i material! Kunskapen kan så småningom leda vidare till yrken. Detta stämmer ju väl överens med min egen syn på skapande och på att skapa lärande miljöer. Material har olika alfabet, skapar vissa förutsättningar, barnen lär sig att behärska dem på olika sätt och olika barn "tänder" på olika material, viktigt med många olika typer så att alla kan hitta sitt.

I reggio har man gjort vissa ställningstaganden. Ideologiskt arbetar man för demokrati, teoretiskt har man kollektivt lärande i fokus, det politiska ställningstagandet befinner sig till vänster. Man grundar sina tankar kring Piaget, Vygotskij, Gardner, men idag främst den socialkonstruktionistiska teorin som bland annat Gunilla Dahlberg står för.

Detta är tre utgångspunkter för pedagogerna i re:

-barn

-föräldrar

-pedagoger

Jag gillar hur de knyter ihop dessa tre, alla är viktiga på sitt sätt.

I RE använder man sig av kreativa arbetsformer där barnens upplevelser är centrala. Några nyckelord:

lek - symbolisk lek

upplevelse

nyfikenhet

utforskande

konstruktion

skapande

fantasi

förmåga att förutse/föreställningsförmåga

minnesstrategier

Om man inte tar tillvara på barns nyfikenhet släcker man deras lust att lära, menar Tarja. Hur vi inrättar miljöerna speglar vårt synsätt på barn. Hur kan man skapa en fysisk miljö där barnen känner demokratin?

Lika viktig som tillgängligheten i den fysiska miljön är den osynliga miljön; blickar, tonläge, atmosfär, förhållningssätt till barnen och varandra. Några nyckelbegrepp:

-synlig miljö

-osynlig miljö

-iscensätta lärande

-scenografera aktivteter

-aktivitetszoner, tex på ett torg

-mikroklimat, vi laddar rummet med en känsla, med funktioner,emotiva livsrum, rummet påverkar våra relationer

-transparens, kan barnen se vad de andra kompisarna gör? hjälpa barnen att förstå hur miljöerna används

I utformandet av en pedagogisk miljö är det viktigt att tänka på den rika materialiteten och de många erbjudandena liksom på ljus, ljud, färg, akustik och lukt. Enligt Daniel Stern lever små barn i ett intermodalt sinnesintryck där de kan uppfatta paralleller mellan de olika sinnesområdena. Syn, seende och perception, kan man arbeta med med hjälp av speglar. Doft är väldigt kopplat till våra minnen, det är den kortaste vägen till hjärnan. Man kan skapa utrymmen med hjälp av doft, tex popcorn, lavendel, doftljus. Ljud, skapar stämning i rummet, berättar om olika aktiviteter, klang/resonans som en aspekt av detta. Ljus, arbeta med projektioner, speglar, fönster, reflektioner. Färgen är lika viktig som ljuset, den påverkar upplevelsen av rummet, skapar harmoni och balans eller överstimulerar.

Hur doftar ljus? Hur smakar musik? Frågor att ställa sig själv och barnen.

Material har olika alfabet, skapar vissa förutsättningar, barnen lär sig att behärska dem på olika sätt och olika barn "tänder" på olika material, viktigt med många olika typer så att alla kan hitta sitt.

Jag gillar hur vi med hjälp av Tarja får teorierna bakom arbetet i RE, även om det inte är en metod att tillämpa utan eftertanke är det viktigt att veta vad de grundar sina tankar i, för att på så sätt kunna skapa sin egen filosofi kring detta. Vet man varför man agerar på ett visst sätt är det viktigare än att ha färdiga modeller.

Torgpedagogik

Vi hade äran att få besök av fina Linda som pratade om sin roll som torgpedagog. Linda menar att torget ska vara en plats som knyter ihop förskolan. Där barn och pedagoger och material möts. En plats där barnen kliver ut och är en del av något större. Där ansvar, delaktighet och demokrati blir en levande del i ett sammanhang.

Ofta ser man att torg mest blir matsalar och/eller ställen att springa på. Linda menar att om inget intressant finns på torget så är det just vad det signalerar. Vi måste vara medvetna om vad vi tror om barn för att det får konsekvenser för vad vi gör och hur vi utformar våra miljöer. Torgets miljö ska vara överraskande, oförutsägbar och utmanande, en plats där man är tillsammans med andra, med sina egna och andras tankar.

Det är viktigt att vi diskuterar tillsammans med våra kollegor kring vår barnsyn och våra ställningstaganden, annars är risken att det bara blir en massa fina ord. Det vi tänker måste också synas i såväl miljö som i bemötandet mot barnen. Detta la Linda stor betoning vid.

Hon delade även med sig av sina tankar kring hur man bygger upp en inspirerande miljö. Att man tänker på att det ska vara estetiskt tilltalande, t ex monokromatiskt placerade material, eftersom plottrighet och rörighet leder till att man inte kan få en bra överblick över vad som finns att göra. Hon tipsade också om att ställa sig på knä i dörröppningen, för att på så sätt få barnens synvinkel på miljön. Det är också bra att tänka på mängd och variation, att mycket olikheter finns att upptäcka i materialet. Även ljuset är viktigt och kan användas för att bygga upp stämningar i rummet. OH- apparater och projektorer är jättebra att använda. Vi fick även tips på bra appar; bloom, trope, gravitarium, fluidity, partikles, fingerpaint och art of glow. Man behöver heller inte köpa en massa nya dyra saker, utan vrida och vända på det man har, hur kan det användas på andra sätt? Det gäller såklart i allra högsta grad även returmaterial, som kan bli fantastisk material för lek och skapande.

Man behöver också tänka kring organisation och tillgänglighet. På Lindas förskola arbetar de med så kallat "flöde, där pedagogerna är utplacerade på vissa stationer och barnen flödar däremellan, där de tycker att det är intressant att vara. Lindas roll då är att duka upp och välkomna barnen och sedan att vara på torget tillsammans med pedagogerna och barnen i deras utforskande.

Det är också viktigt att fundera över relationer i miljön, vad gör materialet för att barnen ska kunna uppleva samarbete? Kan vi veta vilket lärande, utforskande som kommer att ske i en viss miljö? Vi måste tänka kring vad våra miljöer kan bli för att barn blir i relation till de möjligheter och normer som de olika miljöerna och aktiviteterna utgör.

En diskussion som kom upp var kring hur vi hanterar kaos? Vågar vi släppa på gränserna? 

Kreativt kaos en nödvändighet konstaterades, man kan alltid städa upp tillsammans med barnen efteråt. Det är viktigt att fundera över vilken tillit vi har till varandra som kollegor?

Mina egna tankar kring torg är att det kan vara en fantastisk plats att mötas på och utforska, men att det krävs att en pedagog har speciellt ansvar för miljön, annars riskerar den att falla mellan stolarna, så att säga. Tyvärr är min erfarenhet den att alla har fullt upp med de egna miljöerna på avdelningarna och att man inte lägger energi på att hålla torget i ordning då det blir alldeles för många kockar på en soppa och ingen vet riktigt vad man håller på med. Material läggs till eller försvinner utan eftertanke eller diskussion. Det är också viktigt vilket förhållningssätt pedagogerna har gentemot varandra när man vistas på torget, får flera olika sätt att vara pedagog samexistera? Tar man upp "problem" som att någon glömt utföra olika rutinhandlingar? Blir det viktigare att måltiderna får ta plats än att barnen får leka? Det finns många frågor att ställa sig kring torgets existens och jag tror att nyckeln är gemensam reflektion och diskussion på hela huset samt en torgpedagog. Annars riskerar torget att bli allt annat än en utvecklande mötesplats.

Vad tänker du att en ateljerista gör och varför?

Jag tänker att rollen som ateljerista beror helt på vilka förutsättningar som finns på den förskola man arbetar på. Var är ateljén placerad och hur stor är den? Vilken kompetens och intresse besitter de andra pedagogerna? Finns ekonomiska möjligheter till att ha en ateljerista på varje hus eller tvingas flera förskolor dela på en enda person? Vilket eller vilka av de hundra språken ligger ateljeristan närmast om hjärtat?

I Reggio Emilia är ateljeristan en konstnärligt utbildad person, eller konstnär om man så vill, utan pedagogisk examen. Medan det i Sverige oftast rör sig om en pedagog som valt att fördjupa sin utbildning inom bildpedagogik. Det ger till att börja med helt olika förutsättningar för ateljeristans roll.

Under mina sju år på tre olika reggio-inspirerade förskolor har bara en haft tillgång till en ateljerista, Stina Braxell. Dock befann hon sig inte på min enhet, men fanns tillgänglig för till exempel work shops i lera för pedagogerna. När jag försökte föra fram ett förslag att göra om torget på min förskola till en stor ateljé hade jag och en kollega också en diskussion tillsammans med henne kring hur det skulle kunna gå till. (Tyvärr släppte vi sedan taget om denna idé då vi båda gick vidare till en ny arbetsplats, så jag vet inte om dessa förändringar genomfördes. Tanken var dock att hon i egenskap av ateljerista skulle bära vidare tanken och se om det gick att genomföra.) Så jag har inte jättestor erfarenhet av vad en ateljerista faktiskt gör, i praktiken, här i Sverige.

Alltså är min enda erfarenhet av ateljeristans roll baserad på just Stina. Det gjorde det extra intressant att läsa boken "Skapande barn". Hon beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker.


Hon tar även upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.


"Pedagogernas sätt att agera och kommentera barnens skapande bildar ett klimat som påverkar skapandet. Det blir en osynlig miljö som formar barnens estetiska läroprocess och sätt att tänka om egna och andras bilder, om sin egen och andras förmåga att skapa." Stina Braxell 2010 s. 74


Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna. Jag tänker att en ateljerista finns för att värna om barnens lärprocesser och också deras skaparglädje.



När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.

Då tycker jag att man får en djupare bild av ateljeristans roll när man läser Vea Vecchis "Blå cikoriablommor”. Hon beskriver ateljeristan mer som en spindel i nätet, någon som har fokus på estetikens roll för lärandet och finns som bollplank för pedagogerna att diskutera olika projekts förlopp och fortsättning. Bilden jag får av Veas beskrivning är att ateljeristan värnar om, och håller liv i, de hundra språken. Inte bara den tekniska biten, som naturligtvis är viktig även den, utan också i det kollektiva medvetandet hos såväl barn som pedagoger. Att ha en ateljerista på förskolan verkar vara djupt förknippat med att överhuvudtaget kunna arbeta så som de gör i Reggio Emilia. Vea skriver bland annat;

”Men det finns ett utmärkande drag i Reggios pedagogik som framstår som väsentligt för att stödja den pedagogiska kvalitet som härrör från närvaron av ateljén. Det visar sig på något sätt också kunna överskrida den professionella kvaliteten hos de enskilda personerna. Det handlar om de starka närvaron av en pedagogisk filosofi som ser barnet och den vuxne som konstruktörer av kunskap, ser utforskandet som en oavvislig del av lärandet och som menar att de poetiska språken är grundläggande komponenter för lärande och kunskap” Vecchi 2014, s 70

Kort sagt vill jag väl säga att ateljeristans roll inte så lätt låter sig definieras. Men det jag tagit upp här ovan är det som känns mest relevant för mig. Jag tror att det nog inte är helt lätt att gå in i rollen, speciellt inte bland gamla kollegor, eftersom vi inte är vana att arbeta på det sättet här. Även om många säkert skulle uppskatta kompetensen hos en ateljerista är jag också rädd att många skulle förhålla sig ganska skeptiska. Jag tror att det krävs många och djuptgående diskussioner kring vad en ateljerista förväntas göra, på just den förskolan hen har sin arbetsplats. Här är vi ju vana att göra allting ”själva” och vill kanske inte lämna ifrån oss det ansvaret? Jag tänker dels på skapandet i ateljén, men också i utformandet av miljöer och dokumentationer, som ju också kan vara en del av arbetsuppgifterna.