Hur tänker du att en Atelierista kan använda sig av olika sinnen, material och pedagogiska förhållningsätt i sin yrkes praktik?

En ganska omfattande fråga som inte helt lätt låter sig fångas tycker jag. Men jag tror att jag hittar en ingång till svaret om jag beskriver min drömateljé.

Det är ett stort rum. Det största på avdelningen/hemvisten. Det doftar av färg och lera. Rummet är ljust, med stora fönster och djupa fönstersmygar som man kan sitta i eller förvara olika material. Här finns olika material att skapa med, allt från naturmaterial till återvinningsmaterial. Även pennor, saxar, penslar, kol, torrpastellkritor, oljepasteller, blyerts, tuschpennor och vanliga kritor finns här. I en överskådlig hylla finns papper i olika storlekar och utföranden. Inte bara ritpapper utan även kartong, akvarellpapper, tidningspapper, kartor, silkespapper. Allt för att få in så många kontraster som möjligt.

Mitt i rummet finns ett stort bord där olika skapande projekt pågår. Bordet används inte till något annat så vi behöver inte städa. Här kan man rita, klippa/klistra, jobba med lera eller returmaterial.

Längs en av långsidorna finns stafflier så att barnen kan stå bredvid varandra och måla och inspireras av varandra. Vid stafflierna kan man välja om man vill måla med flytande färg eller kakor. Penslar finns i alla möjliga storlekar och varianter. Vi använder oss av grundfärger samt svart och vitt. Utifrån dessa får barnen experimentera med olika färger och nyanser. Det finns också möjlighet att måla med akryl eller akvarell.

På den motsatta väggen växer dokumentation fram med fokus på barnens processer och undersökanden av material och tekniker. Vissa av bilderna har barnen tagit själva, andra har pedagoger tagit.  Längre texter beskriver barnens utforskande och återger även kommentarer och dialoger. Pedagogernas reflektioner finns också med här.

Vid ett mindre runt bord finns alltid tillgång till lera. Här har vi inga stolar vilket ger en mer dynamisk skapandeprocess, barnen rör sig runt bordet som de känner för och hjälper varandra eller byter plats. Olika typer av lerverktyg har barnen också tillgång till liksom olika material som går att kombinera med leran, till exempel snäckor, små mosaikbitar eller sugrör.

Eftersom det finns ett lågt handfat i rummet kan barnen själva hämta vatten till leran eller måleriet och själva ansvara för att hålla verktygen rena och såklart tvätta sig själva när de känner det behovet.

En ipad finns tillgänglig för barnen hopkopplad med en projektor så att vi tillsammans kan titta på dokumentation eller leka med olika appar där bild, ljud och rörelse kombineras. Ofta står en cd-spelare på med lugn instrumentell musik och skapar en vilsam atmosfär, men ibland provar vi andra typer av musik, som salsa eller hårdrock och ser vad som sker med skapandet.

Här arbetar barnen självständigt eller i grupp efter eget huvud eller i mer styrda projekt. En pedagog/ateljerista finns alltid med för att starta upp, stötta upp och utmana. Beroende på vad barnen är uppe i för processer. Barnen introduceras i miljön som små och får successivt öka sin materialkännedom och ansvar för miljön och materialet med stöd av pedagogerna.

Barns estetiska läroprocesser med Linda Linder

Så fick vi förmånen att lyssna på Linda igen! Vi började med det viktigaste av allt, att röra på kroppen och släppa alla spänningar. Sedan gjorde vi en blundande spegelövning som var väldigt häftig eftersom man tillslut inte visste om det var en själv eller den andre som styrde händerna.

Linda inledde sedan med ett citat av Martha Graham:

”All that is important is this one moment in movement. Make the moment important, vital and worth living. Do not let it slip away unnoticed and unused” 

Vad innebär det att kommunicera? Vad tänker vi på? dessa frågor ställde Linda till gruppen

Språk, lyhörd, bekräftelse, sinnen var några av de ord som kom upp.

Communicare - göra gemensamt, på latin. Ger en djupare aspekt till förståelsen av ordet. Ddet handlar inte bara om att prata eller skriva, det handlar om något som vi gör tillsammans, man kan inte kommunicera ensam, utan mottagare.

På hur många olika sätt kan vi vara? En fråga att ställa sig i arbetet med barnen. Estetiska lärprocesser binder ihop språk, menar Linda.

Hon poängterar också att inte vara rädd för det som är verkligt, våga prata om de svåra sakerna tillsammans med barnen.

Hur får man de små barnen att uppleva betydelsen av mötet? Ett sätt kan vara att samlas kring något, att få tänka kring något tillsammans

Linda visade bilder och filmer från ett projekt kring dans. Fantastiskt att se hur barnen så noggrant kunde återskapa dansen i Svansjön! Linda menade att det är viktigt att gå långsamt fram i ett projekt för att verkligen vara i det, så att barnen får möjlighet att verkligen utforska. Ofta har vi vuxna så bråttom fram, men det är ok att stanna i ett moment så länge som det är meningsfullt för barnen. I projektet använder sig Linda av begreppet "dansa demokrati", det tål verkligen att tänkas på!

Vilka referenser har barnen och vad gör dessa med barnens agerande? Viktigt att vi inte missar detta!

 

Ett annat citat från Martha Graham:

”Dance is the hidden language of the soul” 

Ett avslutande refllektionsverktyg vi fick med oss!

reflektionsfokus/nyfikenhetsfokus

-vad är barnen upptagna med?

-vad har de upptäckt?

miljö-material

-vilket material kan stödja detta?

-hur kan vi organisera miljön?

utmaning

-vilka utmaningar behöver barnen?

-vilka utmaningar är möjliga?

Samla trådarna, välj fokus, koppla till teorier och våra styrdokument, gå tillbaka och se spåren vi lämnat och kanske ta upp någon tråd.

Vi avslutande kvällen med denna fina dans!

Pedagogisk dokumentation av projektarbete med Mia Andersson

Pedagogisk dokumentation börjar alltid med ett aktivt lyssnande och som du lyssnar får du svar, säger Mia. Då gäller det att vara medveten om vad man lyssnar efter samt sin egen (och arbetslagets) barnsyn och förhållningssätt. Fokus under reflektionstiden bör ligga på barn, processer och gruppen, inte på det praktiska. 

Till vilken nytta är då dokumentationen? Man får syn på hur vi organiserat oss i såväl det stora som det lilla. Den kan också vara till hjälp för att synliggöra verksamheten för föräldrarna. Glöm inte bjuda in barnen!

Observera-reflektera-utmana, en ständig cirkel i det pedagogiska arbetet.

Viktig att vi inte glömmer att tänka etiskt när vi dokumenterar, skrattar vi åt barnen? Frågar vi dem om bilderna ska vara? Detta diskuterade vi kring en stund med anledning av att vi fick se en dokumentation kring barns upplevelse av statyn vid bältesspännarparken. Barnens kommentarer utlöste kollektivt fniss, då det var väldigt stort fokus på kaffe och att folk inte fick kaffe och blev arga av detta. Det är naturligtvis inte lätt att undvika att skratta när man tycker att något är roligt, men det är viktigt att som pedagog förhålla sig ödmjukt och respektfullt gentemot barnens perspektiv på världen. Svårt!

Vi pratade också om hur mycket barnen invovleras i val av bilder etc, också en viktig aspekt, det är ju deras liv och lärande vi tar oss friheten att dokumentera och tolka.

Reflektion kring "Att göra lärande synligt"

Det som först slår mig när jag läser denna bok är hur olika förutsättningar vi har i Sverige jämfört med Italien. Här tycker vi att barngrupper om 20 barn med tre pedagoger är stora och det blir svårt att genomföra det man tänkt. Där är de två på 25 barn och lyckas ändå genomföra fantastiska projekt. Och därtill dokumentera detta. Men, så har de ju också ett helt annat upplägg på dagen, där de två lärarna är schemalagda när barnen är där och medhjälpare finns för att täcka upp övrig tid.

Dessutom har de betydligt mer tid för reflektion och planering än vad vi har. Och det tror jag är en viktig bit. För när vi väl har vår kära planeringstid sitter vi ofta själva, inte tillsammans med vårt arbetslag och hur lätt blir det då att få till en diskussion kring hur vi går vidare? Dessutom, om planeringen bara är vid ett tillfälle i veckan och något spännande händer i gruppen när det är alldeles för lång tid kvar till nästa planeringstillfälle, vad händer då med fortsättningen? Ofta tvingas vi snabbreflektera på stående fot och detta blir också den enda reflektionen som hinns med tillsammans med kollegorna. Här krävs ett större grepp på organisationen om vi någonsin ska kunna komma ens i närheten av de italienska pedagogerna.

Jag tänker, att det nog är helt omöjligt att arbeta med inspiration från reggio utan att använda sig av verktyget pedagogisk dokumentation. Så pass viktigt är det. Vi kan aldrig helt kopiera deras verksamhet, men har man minsta intresse av att arbeta enligt de tankar och värderingar som ligger till grund för reggios verksamhet, då är dokumentationen nyckeln. Man får dock inte glömma att reggioinspirationen är förhållandevis ny i Sverige och att deras arbete utformats och utvecklats under en mycket lång tid. Kanske kan vi också nå dit sinom tid?

 Ju mer jag läser och funderar, desto mer inser jag hur komplext begreppet "pedagogisk dokumentation" är. Min önskan är att kunna använda dokumentationen som ett verktyg för lärande i verksamheten, men hur?

"I Reggio Emilia där vi sedan många år gått emot detta sätt att arbeta [dokumentation som endast används i efterhand] ser vi istället dokumentation som en integrerad del i de procedurer som är avsedda för att främja lärande och att förändra relationen mellan lärande och undervisning." s. 78

"Vi ser därför dokumentation också som ett synligt lyssnande. De konstruerade spåren (i form av anteckningar, diabilder, videor, osv) inte bara vittnar om barnens vägar till lärande och om processerna i deras lärande, utan gör också dessa vägar möjliga - därför att de blir synliga" s.83 

Dokumentationen blir också ett sätt att visa barnen att de blir lyssnade på och att deras lärande är värdefullt och meningsfullt.

"Det barn vanligen uppskattar är att de når en medvetenhet om det sätt på vilket deras tänkande utvecklats. Detta är en viktig process som lockar fram en rörelse mot det möjliga - det Vygotskilj kallar 'den proximala utvecklingszonen', i vilken de som lär ökar sin förståelse." s 202

När man läser om hur de ägnar tid, inte bara åt själva reflektionen, men åt att transkribera alla dialoger mellan barn och pedagoger, förstår man vilket enormt tidskrävande arbete det är. Men det ger säkert ett bra resultat. En möjlighet att fånga upp trådar som annars skulle gått förlorade.

Jag slås också av hur betydelsefull estetiken är för barnen och därigenom för lärandet.

"De estetiska elementen kommer ofta in i barns val. Skönhet och tillfredställelse är starkt integrerade i kunskapsbyggandets processer." s.51

"Vi har alltid ansett att skönhet, glädje, humor och poesi är viktiga inslag i kunskapsbyggande, och att lärande sålunda bör observeras och dokumenteras i dagligt liv och genom mångfaldiga språk (talade, skrivna, musikaliska, visuella, dansade osv.) och att lärandet kan och bör beskrivas med många språkliga medier." s. 160 

Boken är full av exempel på olika projekt man arbetat i och alla genomsyras de av estetiskt tänkande på olika sätt. Ateljén är en självklar del av arbetet och det går inte att låta bli att fascineras av barnens teckningar! Likaså de demokratiska metoder som barnen på ett så självklart sätt använder sig av i sitt arbete.

Det jag däremot saknar i denna såväl som i andra böcker, är texter som handlar om de små, de som går på småbarnförskolorna och hur man arbetar där? För det måste ju ändå vara där man börjar lägga grunden för att kunna arbeta i de fantastiska projekt man får se exempel på i denna bok?

I grund och botten tänker jag dock att det är barnsynen som är nyckeln till hela filosofin:

"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäcka, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv." s. 79

Om lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi

Denna bok har följt med mig sedan femte terminen på lhs (tror jag) och var den som först öppnade mina ögon för reggio emilia och deras filosofi. Sedan dess har det blivit ett antal läsningar och jag har även glatt lånat ut den till höger och vänster (eller rättare sagt till såna som jag tyckt behövt en introduktion).

Nu känns den ganska daterad. I alla fall för mig. Det som förr gav mig aha-upplevelser känns numera som självklarheter. Och det är ju ganska fint att kunna se en sådan utveckling tycker jag! Men några guldkorn gick det ändå att vaska fram...

Vikten av organisation kan inte nog betonas tycker jag.

"Organisation är också pedagogik! Det är mitt ansvar som pedagog att organisera vardagen på ett sätt som gör det möjligt för barnen att reflektera över sina erfarenheter tillsammans." s. 15

Likaså hur betydelsefullt dokumentationen fungerar för att få syn på sitt bemötande, ompröva sina tankar och handlingar. Dokumentationen är inte bara till för att föra arbetet vidare med barnen, utan är även en viktig del i min tillblivelse som pedagog.

Angående miljön gillar jag citatet från Carla Rinaldi

"Vi bestämmer rummet, men rummet bestämmer också oss" s. 33

Jag tänker att rummets och miljöns utformning har stor betydelse för den verksamhet som bedrivs där. I en fungerande miljö är barnen uppslukade av lek och utforskande och pedagogerna kan vara med barnen i utforskandet, eller ägna sig åt att dokumentera. I en icke fungerande miljö blir det lätt konflikter mellan barnen och barnen hittar inget fokus där de kan stanna kvar, utan vandrar runt. Det i sig är inget problem men det kan leda till att fler barn också tappar fokus. Tycker det är jätteviktigt att fundera över hur vi organiserar en miljö, en förskola, som är för och med barnen.

För de som "på håll" möter reggios tänk verkar en stor farhåga vara att man lämnar över allt ansvar till barnen och liksom släpper dem "vind för våg" (jag har också sett detta ske i praktiken på min VFU), eftersom allt ska vara efter deras intressen. Ann Åberg poängterar att det faktum att vi låter barnens intressen vara drivkraft ställer krav på pedagogerna att ansvara för att göra kloka val kring innehåll, syfte och utförande. Samt, om vi vill verkligen lyssna på barnen måste vi också göra det möjligt för barnen att göra sin röst hörd. Om detta skriver Åberg

"Om barnen ska förstå ett demokratiskt förhållningssätt måste vi på allvar bjuda in barnen och tro på deras förmågor. I vårt tålmodiga arbete med att försöka skapa en demokratisk förskola har vi längs vägen kommit till insikt om värdet av den gemensamma reflektionen. Genom att erbjuda barnen måste tillfällen i vardagen då de för möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samtidigt som de också lyssnar på andras synpunkter, har vi skapat mötesplatser där vi gemensamt kan reflektera över vår vardag" s. 65

Jag har mestadels arbetat med de minsta barnen, de som ännu inte riktigt har ett språk att uttrycka sig med. Och det händer då och då att jag stöter på kollegor som tycker att vi helt ska skippa samlingen om vi ska jobba med inspiration från reggio. Jag tänker att det är helt fel väg att gå. För hur kan vi förvänta oss att en fyraåring helt plötsligt ska kunna förstå hur ett reflektionsmöte ska gå till, att sitta ner och lyssna på varandra? Om man inte redan har varit i ett liknande sammanhang sedan man började på förskolan? Jag tänker att om vi börjar med att sitta ner med ettåringarna, prata lite om vilka kompisar som är där och vilka som är hemma, kanske sjunga en sång eller tio, beroende på vad barnen är upplagda för, då skapar vi också en grund för att senare (och det behöver inte vänta till barnen är fyra år, på mitt jobb har vi ofta "återblickar" med våra små ett- och tvååringar där vi visar dokumentation och fångar upp deras reaktioner) kunna ha dessa gemensamma reflektionsmöten.

"Att använda barnens reflektioner handlar alltså om att pedagogen ska få hjälp att förstå saker och ting på flera sätt än det självklara. Men allra mest handlar det om att göra barnen delaktiga i de gemensamma lärprocesserna genom att utgå från och ta i bruk deras tänkande och handlande. Det pedagogiska dokumentationsarbetet fångar in praktiken och pedagogerna läser av den, med barnen, med kollegor och ibland även med föräldrarna. Detta öppnar för flera olika möjligheter för vilka vägar lärprocesserna kan ta. Men det är pedagogen som tar ansvar för att hålla fast vid det innehåll man valt att arbeta med. Detta är nödvändigt för att lärprocesserna ska ha en möjlighet att fördjupas och inte skingras ut över alltför vida innehåll som man bara nyfiket hinner nosa på. " s. 87

"Man kan säga att våra återbesök fungerade som en ständig utvärdering. Att ge barnen möjlighet att vara delaktiga i den kontinuerliga utvärderingen är oerhört viktigt, eftersom det gör det möjligt för barnen att påverka både innehåll och arbetssätt i nästa steg" s. 102

Hillevi Lenz Taguchi skriver om hur lärandet tar sig utryck i ett gestaltande med kroppen och att dokumentationen blir ett sätt för oss pedagoger att åskådliggöra deras gestaltande, deras lärande, för dem. Det är ytterligare en viktig aspekt av dokumentationen.

"Barnen arbetade samtidigt i en estetiskt skapande och förhandlande meningsskapande läroprocess. Gestaltningen i form av en dokumentation utgör i sig därmed en lärande dokumentation kring det specifika fenomen [...] som man ville undersöka." s 90

Ann Åberg skriver också om hur barn gärna tittar "närsynt" på sin omvärld och att vi vuxna nog också skulle lära oss av att göra det, eftersom det leder till andra upptäckter än man annars skulle fått. Hon poängterar här också hur viktigt materialet blir i barnens utforskande, för att kunna teckna av alla kråkans detaljer krävdes andra pennor än vad barnen redan hade tillgång till, för att nämna ett exempel. Det här är en av mina största inspirationskällor när det gäller reggio, att tillsammans med barnen få syn på de små detaljerna och använda detta i kombination med skapande på olika sätt.

En annan tankeväckande del handlar om pedagogernas olikhet som en tillgång. Har vi samma förhållningssätt till varandra som vi har till barnen? Jag kan många gånger uppleva att vi inte har det. Det gäller såväl mellan kollegor som mellan ledning och pedagoger. Det finns en risk att reggioinspirationen stannar i barnsynen istället för att genomsyra hela människosynen. Även i samarbetet med föräldrarna har vi nytta av att se dem på samma sätt som vi ser på barnen. Vilka styrkor och kompetenser finns bland våra föräldrar? Hur gör vi för att låta dem komma till tals?

"Vi måste samtidigt vara öppna för och vilja lyssna på hur föräldrarna tänker. Det handlar om att skapa en lyssnande relation med föräldrarna precis på samma sätt som vi gör med barnen" s. 135

Till sist, ett fint citat:

" Vi är beroende av varandra för att kunna förhandla fram nya betydelser och val för verksamheten. Det är detta beroende som gör oss till människor. Utan andra kan vi inte förstå någonting, eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och våra andra uttrycksformer. I en lyssnande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta. Därför har vi slutat leta efter sanningen om barnet, och istället i dialog med barnet frågat oss vad ett barn kan bli" s.149