Workshop ljus med Fredrik

"Tusen ljus ingenstans att fly” var Fredriks poetiska namn på kvällens övning. Uppgiften var att bygga upp små föreställningar, mobila presentationer, shower…använda oss av ljus,reflektioner...ett roligt utforskande av ljus!

Vi provande, experimenterade och konstruerade ganska likt barnens utforskande av material. Det var tydligt att man blev ganska styrd av det material som fanns att tillgå. Vi hade alla med oss olika saker hemifrån i form av ficklampor, speglar, reflexer och annat. På plats fanns även oh-apparater och projektor. Vi var den enda gruppen som inte ”tog för oss” av något sådant och därför kunde vi inte riktigt göra som vi egentligen ville, utan fick experimentera för att hitta andra vägar.

När vi visat våra installationer för varandra en gång skulle vi ”battla” varandra och det var fritt fram att ”sno” från de andra grupperna. Detta var mycket roligare och det var spännande att se hur vi flowade och rörde oss runt i rummet på olika sätt. Installationerna bytte skepnad och placering och närmade sig varandra.

Jag tror att det är viktigt att som pedagog prova på hur det känns att utforska förutsättningslöst på samma sätt som barnen. Att få en djupare förståelse för hur det kan kännas att ställas inför nya material och utmaningar.

"Barns skapande – imitera, återskapa, nyskapa"

Linda inledde med barns utforskande av populärkulturella figurer som de arbetat med i hennes förskola. Detta är något som faktiskt börjar få credd även i förskolan! Men det finns många dilemman och mycket att tänka kring, det är okänd mark, hur fungerar det och vad vad ska vi göra?

Hur får egentligen barnkultur plats i förskolan? Och vilken kultur är ”tillåten”? Kan man släppa in Star wars tillsammans med Pippi liksom? Jag tror att många pedagoger, inklusive mig själv, har svårt för detta. Men det är nog dags att börja tänka på ett annat sätt, barnkultur förändras ju med tiden och nutiden är helt annorlunda jämfört med när jag var barn på åttiotalet eller till och med för kanske tio år sedan.

Linda menar att det är bra att fundera över vad är det som är intressant för barnen, hur kommer det sig och vad kan jag lära mig? Ska man skapa för att uttrycka sig eller som terapi?

Reflektionskultur, hur skapar man en sådan? Ett sätt är att använda sig av pedagogisk dokumentation, den innebär att pedagoger börjar diskutera epistemologiska och ontologiska frågor (alltså, vad är kunskap? och hur fungerar livet?). 

Vi pratade också om rollekar, vad är fint och vad är fult? Varför är det ok med mammapappabarn men inte krig? Även de ”goda” lekarna kan vara ”onda” (någon får alltid bara vara hunden till exempel). Vilka lekar som är ok handlar om hur gruppen mår och hur barnen leker. Ibland krockar det mellan de barn som hemifrån är ”skyddade” från till exempel star wars och de som får titta på det. Här är det viktigt att vi som pedagoger finns med och stödjer och även att vi reflekterar kring vad vi lägger för värderingar i sånt som barnen säger om t ex död, för den behöver det inte betyda samma sak som för oss.

Studiebesök på Solgläntan

Carina och Maria tog emot oss och började med att berätta kring förskolans gemensamma projekt ”min egen relation till en plats”.

Tankarna startade i att förskolan kan upplevas som ”isolerad” från omvärlden, hur ska man ändra på det? Hur kan man ta sig ut från förskolan, bli mer synlig i samhället?

De började med att sätta sig själva i relation till det de ville göra med barnen genom att gå ut i närmiljön. Vad kan en plats berätta?

Marias barngrupps plats blev konstmuséet och de har arbetat mycket kring de upplevelser de fått när de besökt sin plats. Alla barnen valde ett konstverk som talade till dem. Som de tyckte var fin, ful, läskig eller som de var nyfikna på. Och sedan har man diskuterat förlänade frågor

-varför valde du den?

-hur ser den ut?

-kan vi göra en?

-hur hade du velat göra den?

Man kan använda konsten för att nå olika sätt att tänka, vara, uttrycka sig. Det är ok att ”tycka” vad man vill i konstanalysen.

Konst kan fungera som ett forum för demokrati. 

Frågor som dök upp under projektet var 

-hur pratar jag med barnen kring konst?

-vilka frågor ska jag ställa för att få reda på det jag vill veta?

Fortsätt fråga! sa Maria Det finns alltid ett varför. Hon valde att prata med barnen enskilt, för att få tag i barnets tanke, för att inte alla skulle säga samma sak.

Man kan också fråga vad barnen ser och känner och vad de tror att konstnären vill.

Maria och hennes kollegor har tillsammans med pedagogistan Carina reflekterat mycket kring detta med att följa barnen, betyder det att vi inte får veta något om det vi ska arbeta med? De tyckte att det var skönt att ha något i bagaget när de startade upp projektet, "man vet var fokus är, men sedan tar barnen sina vägar som man följer” sa Maria och fortsatte ”Vi kan faktiskt ge saker till barnen utan att beröva dem sina egna tankar. Hur lätt är det att komma på allt själv? Vi behöver veta saker för att kunna ta arbetet vidare med barnen”.

De reflekterar även kring om målen från förra pp (powerpointen/reflektionsdokumentet) följer med till nästa? Man får inte glömma att binda ihop!

Sedan gick vi runt på förskolan och insöp inspiration i deras pedagogiska miljöer! Här är några av de saker jag fastnade mest för:

En kreativ pedagogisk miljö

Mia pratade kring pedagogiska miljöer och ställde frågan "Vad får dig att vilja stanna i ett rum, på en plats?”. Det är viktigt att ha i åtanke att detta gäller även barnen, när man bygger upp en miljö för dem. Hon citerade även Tarja Häikiö ”Rummet ska spegla en respekt för barnets utveckling” som jag tycker är väldigt talande. Hur omgivningen ser ut är helt avgörande för den verksamhet som bedrivs där, tänker jag.

Vad gör förskolan till en unik plats? undrade Mia vidare.  Det är en plats där barn möter andra barn, barn möter vuxna som är utbildade för att ge barnen förutsättningar för lärande och utforskande, en plats där barn möter en miljö som är utformad för lärande och utforskande. En plats för barnens tankar och görande, en plats där barnen är delaktiga och medskapande.

Mia pratade också om Christian Rabbi, att han ställer frågan "Var finns spåren av barnen?” Syns det inga spår av barnen, deras tankar, berättelser, processer, skapelser - är det meningslöst för barnen att vara där. Jag tycker att detta är enormt viktigt, spåren av barnen blir ju det som leder fram till en reflektion kring deras eget lärande och upptäckande.

Vilken är pedagogens roll i miljön? Vem kan man bli här? Hur agerar vi med barnen? Detta är betydelsefullt att reflektera kring i arbetslaget och gärna ge varandra konstruktiv kritik. Annars får vi ju aldrig möjlighet att lära oss av våra ”misstag”!

Miljön ska stödja de värden vi säger att vi har, påpekade Mia. Hur vet vi det? Jag tänker att först och främst behöver man vara överens i arbetslaget och på hela förskolan om vilka värden man står för. Detta är nog lättare att säga än att göra, är min erfarenhet. Därefter, hur implementerar vi detta i praktiken, rent förhållningsmässigt gentemot barnen och varandra? Och hur kan vi ta hjälp av miljön för att göra det? Samt vilka spår lämnar vårt förhållningssätt, våra värderingar i miljön? ”Vad berättar miljön för besökaren? För barnen?” vill Mia att vi reflekterar kring. 

Att hitta en balans

Det gick jättebra att plugga. Det gick jättebra att ta hand om två barn.

Men det gick inte jättebra att vila också. Och det höll på att gå riktigt illa.

Så det fick bli en paus från det intensiva pluggandet. Med fokus på vila och återhämtning. Bara göra det allra nödvändigaste. Men nu är det dags att ta upp tråden igen. Bara lite mer balanserat denna gång. Inte sitta med näsan i boken så fort bebis sover. Utan passa på att vila också, emellanåt.

Nu har jag plockat fram mina böcker och gör upp en plan. Eftersom det är samma obligatoriska litteratur i båda delkurserna har jag nu läst allt. I stort sett. Men inte hunnit bearbeta de sista böckerna. Så jag tänker börja med att göra just det. Kanske behöver jag läsa dem igen, för att hitta rätt trådar. Sen när jag känner mig klar med det kanske jag sneglar lite mot referenslitteraturen. Det som verkar mest spännande.

Jag skulle också gärna passa på att läsa om Lenz Taguchis "Pedagogisk dokumentation som aktiv agent" som jag läste förrförra våren. Den gav mig väldigt mycket, men jag behöver bearbeta den mer för att kunna omsätta tankarna i praktiken. Men den behandlar just det som jag rör mig mest i, hur vi förändrar dokumentationen från produkt till agent.

Nu börjar vårterminen!

Hur tänker du att en Atelierista kan använda sig av olika sinnen, material och pedagogiska förhållningsätt i sin yrkes praktik?

En ganska omfattande fråga som inte helt lätt låter sig fångas tycker jag. Men jag tror att jag hittar en ingång till svaret om jag beskriver min drömateljé.

Det är ett stort rum. Det största på avdelningen/hemvisten. Det doftar av färg och lera. Rummet är ljust, med stora fönster och djupa fönstersmygar som man kan sitta i eller förvara olika material. Här finns olika material att skapa med, allt från naturmaterial till återvinningsmaterial. Även pennor, saxar, penslar, kol, torrpastellkritor, oljepasteller, blyerts, tuschpennor och vanliga kritor finns här. I en överskådlig hylla finns papper i olika storlekar och utföranden. Inte bara ritpapper utan även kartong, akvarellpapper, tidningspapper, kartor, silkespapper. Allt för att få in så många kontraster som möjligt.

Mitt i rummet finns ett stort bord där olika skapande projekt pågår. Bordet används inte till något annat så vi behöver inte städa. Här kan man rita, klippa/klistra, jobba med lera eller returmaterial.

Längs en av långsidorna finns stafflier så att barnen kan stå bredvid varandra och måla och inspireras av varandra. Vid stafflierna kan man välja om man vill måla med flytande färg eller kakor. Penslar finns i alla möjliga storlekar och varianter. Vi använder oss av grundfärger samt svart och vitt. Utifrån dessa får barnen experimentera med olika färger och nyanser. Det finns också möjlighet att måla med akryl eller akvarell.

På den motsatta väggen växer dokumentation fram med fokus på barnens processer och undersökanden av material och tekniker. Vissa av bilderna har barnen tagit själva, andra har pedagoger tagit.  Längre texter beskriver barnens utforskande och återger även kommentarer och dialoger. Pedagogernas reflektioner finns också med här.

Vid ett mindre runt bord finns alltid tillgång till lera. Här har vi inga stolar vilket ger en mer dynamisk skapandeprocess, barnen rör sig runt bordet som de känner för och hjälper varandra eller byter plats. Olika typer av lerverktyg har barnen också tillgång till liksom olika material som går att kombinera med leran, till exempel snäckor, små mosaikbitar eller sugrör.

Eftersom det finns ett lågt handfat i rummet kan barnen själva hämta vatten till leran eller måleriet och själva ansvara för att hålla verktygen rena och såklart tvätta sig själva när de känner det behovet.

En ipad finns tillgänglig för barnen hopkopplad med en projektor så att vi tillsammans kan titta på dokumentation eller leka med olika appar där bild, ljud och rörelse kombineras. Ofta står en cd-spelare på med lugn instrumentell musik och skapar en vilsam atmosfär, men ibland provar vi andra typer av musik, som salsa eller hårdrock och ser vad som sker med skapandet.

Här arbetar barnen självständigt eller i grupp efter eget huvud eller i mer styrda projekt. En pedagog/ateljerista finns alltid med för att starta upp, stötta upp och utmana. Beroende på vad barnen är uppe i för processer. Barnen introduceras i miljön som små och får successivt öka sin materialkännedom och ansvar för miljön och materialet med stöd av pedagogerna.

Barns estetiska läroprocesser med Linda Linder

Så fick vi förmånen att lyssna på Linda igen! Vi började med det viktigaste av allt, att röra på kroppen och släppa alla spänningar. Sedan gjorde vi en blundande spegelövning som var väldigt häftig eftersom man tillslut inte visste om det var en själv eller den andre som styrde händerna.

Linda inledde sedan med ett citat av Martha Graham:

”All that is important is this one moment in movement. Make the moment important, vital and worth living. Do not let it slip away unnoticed and unused” 

Vad innebär det att kommunicera? Vad tänker vi på? dessa frågor ställde Linda till gruppen

Språk, lyhörd, bekräftelse, sinnen var några av de ord som kom upp.

Communicare - göra gemensamt, på latin. Ger en djupare aspekt till förståelsen av ordet. Ddet handlar inte bara om att prata eller skriva, det handlar om något som vi gör tillsammans, man kan inte kommunicera ensam, utan mottagare.

På hur många olika sätt kan vi vara? En fråga att ställa sig i arbetet med barnen. Estetiska lärprocesser binder ihop språk, menar Linda.

Hon poängterar också att inte vara rädd för det som är verkligt, våga prata om de svåra sakerna tillsammans med barnen.

Hur får man de små barnen att uppleva betydelsen av mötet? Ett sätt kan vara att samlas kring något, att få tänka kring något tillsammans

Linda visade bilder och filmer från ett projekt kring dans. Fantastiskt att se hur barnen så noggrant kunde återskapa dansen i Svansjön! Linda menade att det är viktigt att gå långsamt fram i ett projekt för att verkligen vara i det, så att barnen får möjlighet att verkligen utforska. Ofta har vi vuxna så bråttom fram, men det är ok att stanna i ett moment så länge som det är meningsfullt för barnen. I projektet använder sig Linda av begreppet "dansa demokrati", det tål verkligen att tänkas på!

Vilka referenser har barnen och vad gör dessa med barnens agerande? Viktigt att vi inte missar detta!

 

Ett annat citat från Martha Graham:

”Dance is the hidden language of the soul” 

Ett avslutande refllektionsverktyg vi fick med oss!

reflektionsfokus/nyfikenhetsfokus

-vad är barnen upptagna med?

-vad har de upptäckt?

miljö-material

-vilket material kan stödja detta?

-hur kan vi organisera miljön?

utmaning

-vilka utmaningar behöver barnen?

-vilka utmaningar är möjliga?

Samla trådarna, välj fokus, koppla till teorier och våra styrdokument, gå tillbaka och se spåren vi lämnat och kanske ta upp någon tråd.

Vi avslutande kvällen med denna fina dans!

Pedagogisk dokumentation av projektarbete med Mia Andersson

Pedagogisk dokumentation börjar alltid med ett aktivt lyssnande och som du lyssnar får du svar, säger Mia. Då gäller det att vara medveten om vad man lyssnar efter samt sin egen (och arbetslagets) barnsyn och förhållningssätt. Fokus under reflektionstiden bör ligga på barn, processer och gruppen, inte på det praktiska. 

Till vilken nytta är då dokumentationen? Man får syn på hur vi organiserat oss i såväl det stora som det lilla. Den kan också vara till hjälp för att synliggöra verksamheten för föräldrarna. Glöm inte bjuda in barnen!

Observera-reflektera-utmana, en ständig cirkel i det pedagogiska arbetet.

Viktig att vi inte glömmer att tänka etiskt när vi dokumenterar, skrattar vi åt barnen? Frågar vi dem om bilderna ska vara? Detta diskuterade vi kring en stund med anledning av att vi fick se en dokumentation kring barns upplevelse av statyn vid bältesspännarparken. Barnens kommentarer utlöste kollektivt fniss, då det var väldigt stort fokus på kaffe och att folk inte fick kaffe och blev arga av detta. Det är naturligtvis inte lätt att undvika att skratta när man tycker att något är roligt, men det är viktigt att som pedagog förhålla sig ödmjukt och respektfullt gentemot barnens perspektiv på världen. Svårt!

Vi pratade också om hur mycket barnen invovleras i val av bilder etc, också en viktig aspekt, det är ju deras liv och lärande vi tar oss friheten att dokumentera och tolka.

Reflektion kring "Att göra lärande synligt"

Det som först slår mig när jag läser denna bok är hur olika förutsättningar vi har i Sverige jämfört med Italien. Här tycker vi att barngrupper om 20 barn med tre pedagoger är stora och det blir svårt att genomföra det man tänkt. Där är de två på 25 barn och lyckas ändå genomföra fantastiska projekt. Och därtill dokumentera detta. Men, så har de ju också ett helt annat upplägg på dagen, där de två lärarna är schemalagda när barnen är där och medhjälpare finns för att täcka upp övrig tid.

Dessutom har de betydligt mer tid för reflektion och planering än vad vi har. Och det tror jag är en viktig bit. För när vi väl har vår kära planeringstid sitter vi ofta själva, inte tillsammans med vårt arbetslag och hur lätt blir det då att få till en diskussion kring hur vi går vidare? Dessutom, om planeringen bara är vid ett tillfälle i veckan och något spännande händer i gruppen när det är alldeles för lång tid kvar till nästa planeringstillfälle, vad händer då med fortsättningen? Ofta tvingas vi snabbreflektera på stående fot och detta blir också den enda reflektionen som hinns med tillsammans med kollegorna. Här krävs ett större grepp på organisationen om vi någonsin ska kunna komma ens i närheten av de italienska pedagogerna.

Jag tänker, att det nog är helt omöjligt att arbeta med inspiration från reggio utan att använda sig av verktyget pedagogisk dokumentation. Så pass viktigt är det. Vi kan aldrig helt kopiera deras verksamhet, men har man minsta intresse av att arbeta enligt de tankar och värderingar som ligger till grund för reggios verksamhet, då är dokumentationen nyckeln. Man får dock inte glömma att reggioinspirationen är förhållandevis ny i Sverige och att deras arbete utformats och utvecklats under en mycket lång tid. Kanske kan vi också nå dit sinom tid?

 Ju mer jag läser och funderar, desto mer inser jag hur komplext begreppet "pedagogisk dokumentation" är. Min önskan är att kunna använda dokumentationen som ett verktyg för lärande i verksamheten, men hur?

"I Reggio Emilia där vi sedan många år gått emot detta sätt att arbeta [dokumentation som endast används i efterhand] ser vi istället dokumentation som en integrerad del i de procedurer som är avsedda för att främja lärande och att förändra relationen mellan lärande och undervisning." s. 78

"Vi ser därför dokumentation också som ett synligt lyssnande. De konstruerade spåren (i form av anteckningar, diabilder, videor, osv) inte bara vittnar om barnens vägar till lärande och om processerna i deras lärande, utan gör också dessa vägar möjliga - därför att de blir synliga" s.83 

Dokumentationen blir också ett sätt att visa barnen att de blir lyssnade på och att deras lärande är värdefullt och meningsfullt.

"Det barn vanligen uppskattar är att de når en medvetenhet om det sätt på vilket deras tänkande utvecklats. Detta är en viktig process som lockar fram en rörelse mot det möjliga - det Vygotskilj kallar 'den proximala utvecklingszonen', i vilken de som lär ökar sin förståelse." s 202

När man läser om hur de ägnar tid, inte bara åt själva reflektionen, men åt att transkribera alla dialoger mellan barn och pedagoger, förstår man vilket enormt tidskrävande arbete det är. Men det ger säkert ett bra resultat. En möjlighet att fånga upp trådar som annars skulle gått förlorade.

Jag slås också av hur betydelsefull estetiken är för barnen och därigenom för lärandet.

"De estetiska elementen kommer ofta in i barns val. Skönhet och tillfredställelse är starkt integrerade i kunskapsbyggandets processer." s.51

"Vi har alltid ansett att skönhet, glädje, humor och poesi är viktiga inslag i kunskapsbyggande, och att lärande sålunda bör observeras och dokumenteras i dagligt liv och genom mångfaldiga språk (talade, skrivna, musikaliska, visuella, dansade osv.) och att lärandet kan och bör beskrivas med många språkliga medier." s. 160 

Boken är full av exempel på olika projekt man arbetat i och alla genomsyras de av estetiskt tänkande på olika sätt. Ateljén är en självklar del av arbetet och det går inte att låta bli att fascineras av barnens teckningar! Likaså de demokratiska metoder som barnen på ett så självklart sätt använder sig av i sitt arbete.

Det jag däremot saknar i denna såväl som i andra böcker, är texter som handlar om de små, de som går på småbarnförskolorna och hur man arbetar där? För det måste ju ändå vara där man börjar lägga grunden för att kunna arbeta i de fantastiska projekt man får se exempel på i denna bok?

I grund och botten tänker jag dock att det är barnsynen som är nyckeln till hela filosofin:

"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäcka, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv." s. 79

Om lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi

Denna bok har följt med mig sedan femte terminen på lhs (tror jag) och var den som först öppnade mina ögon för reggio emilia och deras filosofi. Sedan dess har det blivit ett antal läsningar och jag har även glatt lånat ut den till höger och vänster (eller rättare sagt till såna som jag tyckt behövt en introduktion).

Nu känns den ganska daterad. I alla fall för mig. Det som förr gav mig aha-upplevelser känns numera som självklarheter. Och det är ju ganska fint att kunna se en sådan utveckling tycker jag! Men några guldkorn gick det ändå att vaska fram...

Vikten av organisation kan inte nog betonas tycker jag.

"Organisation är också pedagogik! Det är mitt ansvar som pedagog att organisera vardagen på ett sätt som gör det möjligt för barnen att reflektera över sina erfarenheter tillsammans." s. 15

Likaså hur betydelsefullt dokumentationen fungerar för att få syn på sitt bemötande, ompröva sina tankar och handlingar. Dokumentationen är inte bara till för att föra arbetet vidare med barnen, utan är även en viktig del i min tillblivelse som pedagog.

Angående miljön gillar jag citatet från Carla Rinaldi

"Vi bestämmer rummet, men rummet bestämmer också oss" s. 33

Jag tänker att rummets och miljöns utformning har stor betydelse för den verksamhet som bedrivs där. I en fungerande miljö är barnen uppslukade av lek och utforskande och pedagogerna kan vara med barnen i utforskandet, eller ägna sig åt att dokumentera. I en icke fungerande miljö blir det lätt konflikter mellan barnen och barnen hittar inget fokus där de kan stanna kvar, utan vandrar runt. Det i sig är inget problem men det kan leda till att fler barn också tappar fokus. Tycker det är jätteviktigt att fundera över hur vi organiserar en miljö, en förskola, som är för och med barnen.

För de som "på håll" möter reggios tänk verkar en stor farhåga vara att man lämnar över allt ansvar till barnen och liksom släpper dem "vind för våg" (jag har också sett detta ske i praktiken på min VFU), eftersom allt ska vara efter deras intressen. Ann Åberg poängterar att det faktum att vi låter barnens intressen vara drivkraft ställer krav på pedagogerna att ansvara för att göra kloka val kring innehåll, syfte och utförande. Samt, om vi vill verkligen lyssna på barnen måste vi också göra det möjligt för barnen att göra sin röst hörd. Om detta skriver Åberg

"Om barnen ska förstå ett demokratiskt förhållningssätt måste vi på allvar bjuda in barnen och tro på deras förmågor. I vårt tålmodiga arbete med att försöka skapa en demokratisk förskola har vi längs vägen kommit till insikt om värdet av den gemensamma reflektionen. Genom att erbjuda barnen måste tillfällen i vardagen då de för möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samtidigt som de också lyssnar på andras synpunkter, har vi skapat mötesplatser där vi gemensamt kan reflektera över vår vardag" s. 65

Jag har mestadels arbetat med de minsta barnen, de som ännu inte riktigt har ett språk att uttrycka sig med. Och det händer då och då att jag stöter på kollegor som tycker att vi helt ska skippa samlingen om vi ska jobba med inspiration från reggio. Jag tänker att det är helt fel väg att gå. För hur kan vi förvänta oss att en fyraåring helt plötsligt ska kunna förstå hur ett reflektionsmöte ska gå till, att sitta ner och lyssna på varandra? Om man inte redan har varit i ett liknande sammanhang sedan man började på förskolan? Jag tänker att om vi börjar med att sitta ner med ettåringarna, prata lite om vilka kompisar som är där och vilka som är hemma, kanske sjunga en sång eller tio, beroende på vad barnen är upplagda för, då skapar vi också en grund för att senare (och det behöver inte vänta till barnen är fyra år, på mitt jobb har vi ofta "återblickar" med våra små ett- och tvååringar där vi visar dokumentation och fångar upp deras reaktioner) kunna ha dessa gemensamma reflektionsmöten.

"Att använda barnens reflektioner handlar alltså om att pedagogen ska få hjälp att förstå saker och ting på flera sätt än det självklara. Men allra mest handlar det om att göra barnen delaktiga i de gemensamma lärprocesserna genom att utgå från och ta i bruk deras tänkande och handlande. Det pedagogiska dokumentationsarbetet fångar in praktiken och pedagogerna läser av den, med barnen, med kollegor och ibland även med föräldrarna. Detta öppnar för flera olika möjligheter för vilka vägar lärprocesserna kan ta. Men det är pedagogen som tar ansvar för att hålla fast vid det innehåll man valt att arbeta med. Detta är nödvändigt för att lärprocesserna ska ha en möjlighet att fördjupas och inte skingras ut över alltför vida innehåll som man bara nyfiket hinner nosa på. " s. 87

"Man kan säga att våra återbesök fungerade som en ständig utvärdering. Att ge barnen möjlighet att vara delaktiga i den kontinuerliga utvärderingen är oerhört viktigt, eftersom det gör det möjligt för barnen att påverka både innehåll och arbetssätt i nästa steg" s. 102

Hillevi Lenz Taguchi skriver om hur lärandet tar sig utryck i ett gestaltande med kroppen och att dokumentationen blir ett sätt för oss pedagoger att åskådliggöra deras gestaltande, deras lärande, för dem. Det är ytterligare en viktig aspekt av dokumentationen.

"Barnen arbetade samtidigt i en estetiskt skapande och förhandlande meningsskapande läroprocess. Gestaltningen i form av en dokumentation utgör i sig därmed en lärande dokumentation kring det specifika fenomen [...] som man ville undersöka." s 90

Ann Åberg skriver också om hur barn gärna tittar "närsynt" på sin omvärld och att vi vuxna nog också skulle lära oss av att göra det, eftersom det leder till andra upptäckter än man annars skulle fått. Hon poängterar här också hur viktigt materialet blir i barnens utforskande, för att kunna teckna av alla kråkans detaljer krävdes andra pennor än vad barnen redan hade tillgång till, för att nämna ett exempel. Det här är en av mina största inspirationskällor när det gäller reggio, att tillsammans med barnen få syn på de små detaljerna och använda detta i kombination med skapande på olika sätt.

En annan tankeväckande del handlar om pedagogernas olikhet som en tillgång. Har vi samma förhållningssätt till varandra som vi har till barnen? Jag kan många gånger uppleva att vi inte har det. Det gäller såväl mellan kollegor som mellan ledning och pedagoger. Det finns en risk att reggioinspirationen stannar i barnsynen istället för att genomsyra hela människosynen. Även i samarbetet med föräldrarna har vi nytta av att se dem på samma sätt som vi ser på barnen. Vilka styrkor och kompetenser finns bland våra föräldrar? Hur gör vi för att låta dem komma till tals?

"Vi måste samtidigt vara öppna för och vilja lyssna på hur föräldrarna tänker. Det handlar om att skapa en lyssnande relation med föräldrarna precis på samma sätt som vi gör med barnen" s. 135

Till sist, ett fint citat:

" Vi är beroende av varandra för att kunna förhandla fram nya betydelser och val för verksamheten. Det är detta beroende som gör oss till människor. Utan andra kan vi inte förstå någonting, eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och våra andra uttrycksformer. I en lyssnande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta. Därför har vi slutat leta efter sanningen om barnet, och istället i dialog med barnet frågat oss vad ett barn kan bli" s.149