Sista delen kring Blå cikoriablommor

Estetik

Vea försöker definiera ordet estetik genom att beskriva det som den process som på ett empatiskt sätt sätter individen i relation till tingen och även tingen med varandra. Hon skriver också att estetik livnär sig på empati i och med en intensiv relation med tingen, en relation som inte stelt kategoriserar och därmed ofta ses som ett "hot" mot den traditionella synen på lärande.

"Den estetiska dimensionen är som en tunn tråd, en strävan efter den kvalitet som gör att man väljer ett ord i stället för ett annat, precis som en färg, en nyans, ett musikstycke, en matematisk formel, en bild, smaken av en maträtt...Den utgör en attityd av omsorg och uppmärksamhet inför det man gör, den är längtan efter mening, den är förundran och nyfikenhet. Den är motsatsen till likgiltighet och slarv, till konformism, till brist på delaktighet och spänning" s. 30

Hon talar om "den estetiska vibrationen" som en möjlig aktivator för lärande, men är också noga med att påpeka att en ateljé eller en ateljerista i sig inte är en garanti för att detta lärande ska kunna ske.  För detta krävs en oupphörlig dialog mellan en kvalitativ ateljé och en pedagogik känslig för de poetiska språken. Dessa tillsammans kan bygga upp intressanta och nyskapande sammanhang för lärande.

"Om estetiken främjar känsligheten och förmågan att förbinda saker som kan vara mycket långt ifrån varandra och om lärande sker genom en ny förbindelse mellan olika element, då kan estetiken ses som en viktig aktivator för lärande." s. 34

Människan har i alla tider sökt efter och omgett sig med estetik.  Den strävan återfinns i alla kulturer och folkslag.

"Den utgörs av en estetisk uppmärksamhet, uppfattad och upplevd som ett filter att tolka världen med, som ett etiskt förhållningssätt. Denna tankeform kräver omsorg, grace, uppmärksamhet, skärpa och ironi..." s 35 

Vea menar att just eftersom estetiken är mänsklig kan den med lätthet skrida över gränserna mellan olika kunskapsområden och gå tvärs genom de olika ämnena. Estetiken kan också bli ett sätt att forska, en nyckel till tolkning och erfarenhet. Till exempel väljer ofta matematiker den vackraste formeln för en lösning, trots att där finns flera olika.

Hon talar vidare om vikten av en oskiljaktig förening mellan estetik och etik. Hon menar att det är ett sätt att främja arbetet med att få bort förtryck liksom fysiskt och kulturellt våld. Därför att den estetiska verksamheten i grund och botten alltid är ett uttryck för frihet och det är ingen slump att detta motarbetas i alla diktaturer.

Claudia Guidici talar i en nedtecknad intervju om barns förhållande till estetik. Hon menar att de poetiska språken  är empatiska med barns sätt att få kunskap. Barn får kunskap genom kroppen och de estetiska språken står i känslomässig, affektiv, och kognitiv relation med barns sätt att ta in kunskap och lära av och med varandra.

"Observationer och dokumentationer har vittnat om hur barn söker skönhet genom mångfaldiga språk tillsammans, i empati mellan varandra, inte separerade eller indelade i sekvenser, och söker ett estetiskt uttryck för sina idéer och tankar. " s 97 

Till sist, ett avslutande citat av Vea

"Trots allt, och som alltid envist, litar jag ändå på intelligensens och skönhetens förföriska förmåga. Jag litar på den estetiska vibration som kan ge ett 'intelligent hjärta'" s. 312

Två besök på REturen!

Första tillfället hölls av Linda, som jobbar halvtid på centret som miljöpedagog.

Vi pratade om "the shape of an idea" och såg en film kring detta med en isländsk (?) konstnär som jag tyvärr inte antecknade namnet på. Några snabba tankar/meningar som jag skrev ner under tiden vi såg filmen och/eller Linda pratade:

-hur ser idéer ut?

-intuition, en känsla, föregår idén

-verbalisera idén , är det kontraproduktivt?

-relationen mellan att tänka och att göra

-idéen om ett bra konstverk är inte samma sak som ett faktiskt bra konstverk

-kreativiteten är kausaliteten, konsekvenserna av idén

-var hittar man sin inspiration? varifrån kommer tankarna?

Vi fick sedan gå in i det gamla bankvalvet. Vitt tak, vita väggar och vit heltäckningsmatta. I övrigt helt tomt. Vår uppgift var att med hjälp av helt vanliga vita A4 papper samt nål och tråd göra vad vi ville med utrymmet. Genast fick vi alltså bruk för de nya tankar som just väckts. Det var fantastiskt roligt att skapa så förutsättningslöst och med enkla medel, det fanns verkligen inga gränser för uppfinningsrikedomen. När vi kände oss klara var det dags att projicera ljus på våra skapelser, vilket gav ytterligare en dimension till våra verk. Extra roligt att få vara med och sätta spår i en lokal som inte ens öppnat ännu och som kommer att vara tillgänglig för barn och pedagoger i hela stadsdelen!

Andra tillfället höll Mia i och nu hade vi fokus på lukt och ljud. Först fick vi en liten presentation av återvinningscentret, bakgrund och vilka tankar de haft när de startat. Inspirationen kommer förstås från Italien och det Remida center som finns där. Tanken är att det ska fungera både som inspiration/workshop och som ett lager där förskolorna kan hämta material. Väldigt spännande!

Vi fick också prova tre olika stationer. Först en där vi luktade i olika behållare för att sedan rita av hur vi tyckte att lukten/doften kändes. Därefter la vi en liten plastbricka över teckningen och byggde densamma i tredimensionellt material. Sedan kunde vi flytta vår skapelse till ett digitalt mikroskop som visade bilden starkt uppförstorad på en stor skärm. Vilka möjligheter till kooperativt lärande, jämfört med ett vanligt mikroskop där bara en i taget kan se!

Andra stationen var en MaKey MaKey där vi med elektronikens hjälp styrde tangenterna på datorn via olika ledande material, som oss själva, frukt eller metallföremål. Oerhört fascinerande! Ger verkligen en förståelse för vad som är ledande material och hur elektricitet fungerar, att den måste ledas runt.

Sist var vi tillbaka i det vita rummet där ett ljusbord dukats upp med gamla juiceflaskor fyllda med olika föremål, tillsammans med de vita pappersarken. Uppgiften var att i papper skapa de ljud som flaskorna åstadkom.

Alla tre stationerna gav mycket inspiration kring hur man kan använda olika sinnen och språk i samklang med varandra.

Fortsatta tankar kring Blå cikoriablommor (del 2)

Jag fortsätter med ateljeristans roll. Eftersom Vea Vecchi ju är en av dem som så att säga gett rollen ett ansikte är det väldigt intressant läsning hur rollen har vuxit fram och förändrats i RE. Hur ateljeristan fungerat som lärare, tecknare, grafisk formgivare, till stor del utan de resurser och även kompetenser som detta egentligen krävde. Något som jag även tycker mig känna igen även från våra svenska förskolor.

Vea menar också att ateljeristans roll i förhållande till familjerna är avgörande, eftersom de kompetenser som hen är med och utvecklar hos barnen är så påtagligt visuella. Ateljeristan är också ansvarig för den offentliga kommunikationen som rör familjerna och staden.

Malaguzzi hade en hypotes om rollen:

"ateljeristan skulle bli mycket älskad av barnen och familjerna och att lärarna skulle uppleva henne eller honom som en allierad som skulle kunna ge värde till arbetet med barnen och synliggöra det" s. 170

Atejeristan skulle även ha funktionen att dokumentera och samla in material från originella processer,  en person som skulle skapa andra vägar än de traditionella.

Vea poängterar  vikten av att erkänna de poetiska språken som grundläggande i lärandet. Därmed blir ateljéns och ateljeristans närvaro i förskolan av yttersta vikt. Ateljeristans roll är också att fånga upp och föra in i förskolan, de viktiga kulturella flöden som finns i samhället, vilka också konstvärlden liksom arkitektur- och designvärlden har "känsliga antenner" gentemot.

Hon beskriver sin egen roll på Diana som "kulturell stimulator" men menar att varje ateljerista måste finna sitt eget sätt att röra sig och förhålla sig till förskolan, utifrån sin personlighet och de omständigheter som råder. Vea skriver om hur hon använde restiden till arbetet för reflektion och sedan direkt drog igång processer och tankar tillsammans med de andra lärarna utifrån detta.

"Genom sin kunskap om vad som händer på de olika avdelningarna, har ateljeristan möjlighet att få en enklare överblick över vad som händer på förskolan. Hon eller han har därför möjlighet att sätta till synes avlägsna situationer i relation till varandra, att omdestinera begrepp, att göra tolkningar och hypoteser om det som göra på avdelningarna för ögonblicket och sedan förmedla sina intryck till hela lärargruppen, så att alla kan bli en resurs för varandra" s. 196

Vea skriver så vackert att det känns fel att parafrasera, så det blir många citat.

"En annan viktig uppgift för ateljeristan i det inre arbetet på förskolan är att bibehålla en speciell blick med både barn och vuxna. Hur ska man definiera den? Estetisk? Poetisk? Det är en blick som lägger tonvikten på poesins roll i inlärningsprocesserna eller, ännu bättre, som är uppmärksam på den dans som det kognitiva och det emotionella bygger upp tillsammans på alla kunskapsområden" s. 197 

Avslutningsvis skriver Vea att det krävs både tid och kvalitet för att skapa en bra ateljerista och en ateljé som genomsyras av många språk. Hon beskriver också de svårigheter som finns i denna process, i samarbetet med äldre kollegor som redan provat och förkastat de idéer som läggs fram, eller yngre nyexaminerade kollegor som ännu inte helt tagit till sig det förhållningssätt som man arbetar med i RE.

Reflektion kring "Blå cikoriablommor" av Vea Vecchi (del 1)

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken! Den här bilden ger en viss fingervisning om hur mycket jag fann intressant i den...

Så jag ska försöka att bara hitta kärnan i det hela i och med detta inlägg! Jag har definierat fyra kategorier i boken; kunskapssyn&lärprocesser, miljö, estetik samt ateljeristarollen.

Kunskapssyn och lärprocesser

Vea skriver hur hur de poetiska språken och den estetiska dimensionen blir betydelsefulla element i kunskapsbyggandet. Som en motpol till dagens samhälle där allt ska mätas och normaliseras finns reggio emilias pedagogiska filosofi som finner en glädje i det oväntade, en pedagogik som tillför istället för att dra ifrån. Där lyssnandet på barnen blir oumbärligt. Ett empatiskt förhållningssätt där allt handlar om relationer och förbindelser mellan människor och ting.

"Den empatiska hållningen, sympatin eller antipatin för det föremål som man undersöker med intresse, framkallar en relation med ämnet som för in livets bultande i dessa utforskanden. Och det är just dessa livets bultanden som ofta stimulerar till intuitioner och förbindelser mellan olika element genom att utveckla kreativa processer." s33

Hon tar starkt ställning emot uppdelandet av lärande i olika kategorier, eftersom det gör det svårare att få en fullständig förståelse av tingen och menar att lärprocesser sker där de olika "språken" får lov att interagera med varandra.

"I två enkla meningar låter barnen oss skymta kunskapens frö:förundran, nyfikenhet och förmåga att skapa nya förbindelser."  "Barns blick ställer frågor till världen, förundras och söker efter tolkningshypoteser" s.51/52

Vea skriver om hur en av grunderna för edra arbete är ett uppmärksamt respektfullt och ömt lyssnande på barns strategier och tankesätt. Hon menar att barnen genom detta känner sig fria att uttrycka sina  tankar, förvissade om att bli bemötta med uppmärksamhet och respekt. Hon likställer barnen sätt att skapa teorier med stora tänkares, där rationalitet och fantasi är sammanflätat.

"Dessutom finner vi ett empatiskt förhållningssätt till tingen i barns teorier. Det är högt utvecklat hos barn och är ett filter som är känsligt för att förstå och förbinda elementen med varandra" s.60

Ateljén ser Vea som en garant för att skapa processer där det kognitiva inte separeras från det intuitiva och en plats där förundran och spänning bibehålls i lärandet.

Jag vill också citera Simona Bonilauri som i ett nedskrivet samtal säger:

"När man försöker förstå hur ett barn lär, ur ett konstruktivitistisk och socialkonstruktivistiskt perspektiv, märker man att detta sker på ett mångdisciplinärt och flersensoriskt sätt.Det är ett sätt som redan finns i barnen och som ateljén bidragit till att ge värde åt.När barn lär sig, gör de det på ett polysemiskt sätt, genom att fläta samman och förena olika språk med varandra" s 96

Jag tycker också att detta avsnitt kring dokumentation är viktigt

"Om observationen och dokumentationen är starkt solidariska med barnen, kan de upptäcka,identifiera, hjälpa och upprätthålla en mer intensiv och kärleksfull relation mellan barn och lärare. Detta minskar risken för likgiltighet som är en av de värsta åkommorna i varje relation" s.234 

Vea menar att barn som känner tillit och vänskap till de vuxna blir modiga och vågar ta sig an även de svåraste projekten. Det är detta som är utmaningen i yrket.

Miljö
Vea är övertygad om vikten av att erbjuda barnen miljö som är estetisk. För henne är det en fråga om respekt för de som vistas i miljön (barn och pedagoger). Hon värdesätter miljön av flera anledningar; hur den bidrar till lärandet, hur den bidrar till välmående och estetik, dess förmåga att uttrycka värden och idéer och uppmuntra till utforskande och känslighet.

Hon skriver också om mötet mellan barn och material, som ofta är väldigt rikt på ingivelser, utan att läraren behöver lägga sig i för mycket. Barn väljer material med omsorg och kopplar ihop med sina egna varseblivningar och erfarenheter av omvärlden. En dialog uppkommer ofta mellan barn, material och erfarenhet och den blir synlig genom en produkt av visuell eller akustisk karaktär.
Vea beskriver också hur barnen gör för att sätta sig i relation till ett rum, genom att

"smaka av det med en stor och känslig kroppslighet. Genom språngmarscher, hopp, varierade steg och händer som rör och följer ytor, utforskar barn rummet och låter de formella, taktila, ljud- och ljusmässiga utmärkande dragen framträda. De fångar rummets färger och detaljer" a 137 

På flera ställen i boken diskuteras huruvida miljön i re's förskolor är mer av muséer eller skyltfönster, än platser där barnen verkar. Vea menar att självklart är ett rum ett skyltfönster på ett sätt, för att det visar vad man kan göra där, vilka möjligheter till relationer som finns där mellan människor samt människor och material. Hon skriver också

"Vi behöver bedöma hur mycket en miljö tillåter eller förbjuder i det dagliga livet, hur den kan stimulera eller censurera, hur mycket den fostrar blickarna, utforskandet och känsligheten." s.140

Carla Rinaldi citeras också i boken

"Rummet är inte längre bara en bakgrund, utan en fundamental huvudperson. Att organisera rummet innebär att organisera en metafor för kunskap, för vår image, för hur man vet och lär sig. Om kunskap, som det verkar, inte avancerar med hjälp av formalisering och abstraktion, utan istället med förmågan att kontextualisera, att relatera, att agera, och tänka, då måste rummen och inredningen, ljuset och ljudet tillåta relationer, handlingar, reflektioner, konfrontationer och samarbeten" s.153 

Fortsättning följer...

Seminarium med Fredrik ”Men trams och abjekt

Fredrik menade att han med detta tillfälle ville introducera konstens möjlighet att hantera jobbiga saker. Samtidskonsten kan ses som en en traumahantering av andra världskriget. Det blir ett sätt att ta ut det man inte kan härbärgera, hantera det, modifiera det och sen stoppa in det igen. Men konsten är inte alltid trevlig för det, den kan vara grotesk, obehaglig,farlig…det är en paradox att konsten går att vinkla mot det allra finaste och det fulaste.

Vi såg en youtubefilm från spelet Warhammer, en evig kamp om…ingenting…? En maskulin krigsvärld. Är alla redan traumatiserade sedan barndomen, om de fått spela liknande spel, och bottnar hela våldsamma maskulina rollen i detta? Vi pratar om att utmana och rekonstruera mansrollen och ser ett Ted talks med Tony Porter om "the man-box".

Vi kommer in på att det finns fylleribilder med superhjältar som gör vardagliga saker samt visar känslor och pratar lite kring detta, att det blir viktigt som motvikt i det traditionella könsrollsskapandet som pågår vare sig vi vill eller ej.

Fredrik visar en hel del obehagliga bilder och filmer under kvällen. Bland annat vad han kallar "digitalt återvinningsmaterial" där man blir mentalt översköljd av ”skit”, kan man försöka hitta en mening i allt?

Vi pratar om "objekt" som inte är objekt och inte subjekt,utan något mellanting. Det äckliga, som vi kanske inte vill ha, hår, tånaglar, avföring, blod etc. Inte jag, inte det, inte heller ingenting, ett någonting som jag inte erkänner som ting, en tyngd, det som varken är innanför eller utanför individen och äcklet inför detta, livet och döden i oss i utkanten av vårt jag som vi inte klarar av att närma oss.

Det estetiska farligt för att det kan fungera som barriär mot verkligheten?

Det finns en risk att det omöjliggör det där andra, som ligger och pockar på i utkanten...

Vilka material är godtagbara/inte godtagbara?

Hur kan vi förhålla oss till tabu?

Varför bör/bör inte tabu överskridas?

För lärare/för konstnärer?

Bildanalys med Tarja (helt osorterade anteckningar)

Innan vi hade bilderböcker överfördes berättelser genom muntlig tradition. Det är det som ligger bakom dagens bilderböcker, överföra en berättartradition och berättelser om livet. Ex akta sig för skogar och vatten för att barnen inte skulle hamna i fara. 

Boktryckarkonsten Gutenberg. från början bara de rika som hade råd att ha böcker. Sedelärande böcker för barn kom så småningom kring 1550, riktade sig till flickor hur de skulle bli ”giftasmaterial". Traditionen har sett olika ut genom olika tider och i olika klasser. Kyrkmålningarna oftast de enda bilder man kunde se. Moraliska värderingar. En tidig form av berättelser för vuxna och barn.

Första läroboken ”världen i bilder” 1600 tal Comenius Lära barn läsa och skriva samt förstå mer om omvärlden.

1800 talet, pratade om barn som en speciell kategori, barndomen ”uppfanns”, innan dess existerade den inte i begreppsvärlden. Även fantasi och lekens betydelse John Locke, Rosseau Emile 1762. Man kan säga att reggio började här, han var den förste som berättade hur viktigt det var med det självständiga barnet.

Dagens barnbilderbok föddes i england i samband med söndagsskolor, walter crane 1889 Floras fiest, Elsa Beskow inspirerades av denna!

Fortfarande mycket fabler i dagens bilderböcker, en rest från grekiska aisopos.

1976 boom inom sagor och berättelser, Bruno Bettelheim The uses of enchantment, sagans förtrollade värld, inspirerad av freud. Analyserade folksagorna. menade att sagor är livsviktiga för barn eftersom de berättar om livet för barnen, alla svåra känslor och dilemman, fast på ett symboliskt plan vilket gör att barnen enklare kan förstå dem. De har en katarsisk funktion, den hjälper till att rena. Om barnen vill höra samma saga om och om igen hjälper det dem att bearbeta svåra saker i livet. Tjänar barnets identitetsutveckling.

Bildanalys utifrån två nivåer; psykoanalytisk och bildsemiotisk 

Gör en analys av uppslag för uppslag, fem minuter per uppslag

-vad är det vi ser? manifest nivå (träd rötter vatten ex) Denotation

-gå in under ytan, associera utifrån symboliken i bilderna, connotation, latent mening, vad ligger bakom det uppenbara?

Man kan använda den kunskap man redan har om författaren i sin analys

historisk kontext

biografi

form

semiotics

dekonstruera

marxism

feminism

psykoanalytiskt

Tarja om visuell kompetens/det analytiska ögat

Ateljeristan roll började redan i början av nittonundratalet, då synens på barns bilder förändrades. De började jämföras med primitiva bilder av ursrungsbefolkning och även mentalsjuka. Det fanns ett stort intresse för genuina uttryck. En forskning startade kring barns bilder som samlades in. Ett exempel var Herbert Read, en anarkist som senare adlades. Han var också modernist. Hans ansträngningar ledde till att barnbilden lyftes fram i Europa.

Även Loris Malaguzzi fick upp ögonen för detta under femtiotalet, han var väldigt intresserad av konst och drama och kulturens betydelse generellt. Snart väcktes en ”galen” tanke att ta in en konstnär på förskolan, först blev Erika och Vea  Vecchi (som är den har som gett en profil åt yrket och defiinerat vad rollen innebär) 

Syftet var att använda bilden som redskap i barns läroprocesser och att ateljén skulle fungera som status, en central plats, ateljeristan skulle få en speciell roll. I Italien är det så att den som arbetar i ateljén, har en konstnärlig kompetens som kompletterar pedagogernas kompetens. Ateljeristan arbetar nära barnen på samma sätt som pedagogerna, men utifrån ett konstnärligt perspektiv, hen finns också som en konstnärlig resurs och handledare för pedagogerna. Pedagogerna fortbildas genom samarbetet med ateljeristan till att använda sig av estetiska uttryck

Hur har detta förändrats över tiden? Förhållningssättet i ateljén har blivit synonymt med RE’s pedagogiska filosofi. Fortfarande är det så att rollen ska innehas av en konstnär, en kulturarbetare i italien. I Sverige är det annorlunda, oftast en förskollärare med intresse för skapande och eventuellt fortbildning. Tarja menade att man efter denna kurs kan ta rollen som ateljerista men man är inte det, så att säga. Det viktiga för barnen är att de får en person som har ett konstnärligt bemötande och ge dem erbjudande utifrån detta

En viktigt sak att vara medveten om är att arbetet i ateljén alltid har ett demokratiskt perspektiv, att den är medvetandegörande och fostrar barn som vågar göra motstånd.

Tarja berättade också om Freire, en pedagogik för förtryckta som kom från Brasilien. Freire var en av 70 talets viktigaste pedagoger som startade en pedagogisk röresle för att frigöra människor från analfabetism. Han skapade en metod kring läsning och skrivning för att de som inte kunde fick heller inte rösta, alltså en handling för demokratin. Det kallas för en eldsjälstradition, att ge makten till människor över deras egna liv genom utbildning, ett frigörande av människors potential. I Sverige tillhör folkhögskolan denna rörelsen. Även Malaguzzi var väldigt påverkad av dessa idéer. Det skulle aldrig mer kunna vara diktatur, man ville skapa aktiva medborgare utifrån demokratiska värderingar, alla skulle våga säga sin åsikt så att de inte skulle kunna bli styrda över. Konstnärer har genom historien alltid varit i motstånd till samhället, konstens roll i samhället är att tänka nya tankar, ateljeristan skulle genera dessa processer och skapa en visuell kompetens hos barnen och ett analytiskt öga, barn som tänker och reflekterar kring vad de ser, köper inte rakt av vad de ser. Ateljeristan och ateljén blir därmed ett verktyg för frigörelse.

Några nyckelord kring ateljeristans roll:

-skapa kreativa processer på förskolan

-arbeta i projekt med barn

-handleda pedagoger

-dokumentera projekt

-arbeta med fantasi och minne

-arbeta både spontant och strukturerat

-arbeta med fantasi och minne

-tillvarata ett spektrum av möjligheter

-synliggörande av läroprocess

-analys av bilder och processer

-visualisering av lärorprocesser

-bildserier

-händelsekedjor

-tematisk linje, axel (rekonstruera arbetet)

-matriser över lärandeprocesser (ex titta på hur barnen lär, håller pennan eller liknande, fokusera på något särskilt och göra många observationer och diskuterar)

-visualisering av dokumentationsprocesser

Malaguzzi menade att kvaliten på den perceptuella undersökningen är avgörande för den kognitiva utvecklingen (hur vi arbetar med bilder kommer att påverka barnens lärande).Synen är ett sinne som ska utvecklas precis som de andra sinnena, det behövs även motorisk träning, ex speglar, ett ”sinnenas gym” för de små barnen. 

I en skapande process arbetar man med att göra de inre upplevelserna konkret uppfattningsbara via olika metoder och material. För att åskådliggöra tankar, funderingar, känslor, använder man materialet som redskap. Genom att barnen formar leran till en mask får den en symbolisk funktion av att vara en mask, den symboliseringen är grunden till att vi ska kunna använda oss av kulturella redskap, grunden för allt lärande att förstå symboliken i det som kommuniceras. Genom bearbetningen av materialet i det yttre sätts det inre i ordning, får struktur och bearbetas via eget erfarande. Kroppens kunskap kallas också tyst kunskap, vi hjälper barnen att klä deras erfarenheter i ord.

Workshop ljus med Fredrik

"Tusen ljus ingenstans att fly” var Fredriks poetiska namn på kvällens övning. Uppgiften var att bygga upp små föreställningar, mobila presentationer, shower…använda oss av ljus,reflektioner...ett roligt utforskande av ljus!

Vi provande, experimenterade och konstruerade ganska likt barnens utforskande av material. Det var tydligt att man blev ganska styrd av det material som fanns att tillgå. Vi hade alla med oss olika saker hemifrån i form av ficklampor, speglar, reflexer och annat. På plats fanns även oh-apparater och projektor. Vi var den enda gruppen som inte ”tog för oss” av något sådant och därför kunde vi inte riktigt göra som vi egentligen ville, utan fick experimentera för att hitta andra vägar.

När vi visat våra installationer för varandra en gång skulle vi ”battla” varandra och det var fritt fram att ”sno” från de andra grupperna. Detta var mycket roligare och det var spännande att se hur vi flowade och rörde oss runt i rummet på olika sätt. Installationerna bytte skepnad och placering och närmade sig varandra.

Jag tror att det är viktigt att som pedagog prova på hur det känns att utforska förutsättningslöst på samma sätt som barnen. Att få en djupare förståelse för hur det kan kännas att ställas inför nya material och utmaningar.

"Barns skapande – imitera, återskapa, nyskapa"

Linda inledde med barns utforskande av populärkulturella figurer som de arbetat med i hennes förskola. Detta är något som faktiskt börjar få credd även i förskolan! Men det finns många dilemman och mycket att tänka kring, det är okänd mark, hur fungerar det och vad vad ska vi göra?

Hur får egentligen barnkultur plats i förskolan? Och vilken kultur är ”tillåten”? Kan man släppa in Star wars tillsammans med Pippi liksom? Jag tror att många pedagoger, inklusive mig själv, har svårt för detta. Men det är nog dags att börja tänka på ett annat sätt, barnkultur förändras ju med tiden och nutiden är helt annorlunda jämfört med när jag var barn på åttiotalet eller till och med för kanske tio år sedan.

Linda menar att det är bra att fundera över vad är det som är intressant för barnen, hur kommer det sig och vad kan jag lära mig? Ska man skapa för att uttrycka sig eller som terapi?

Reflektionskultur, hur skapar man en sådan? Ett sätt är att använda sig av pedagogisk dokumentation, den innebär att pedagoger börjar diskutera epistemologiska och ontologiska frågor (alltså, vad är kunskap? och hur fungerar livet?). 

Vi pratade också om rollekar, vad är fint och vad är fult? Varför är det ok med mammapappabarn men inte krig? Även de ”goda” lekarna kan vara ”onda” (någon får alltid bara vara hunden till exempel). Vilka lekar som är ok handlar om hur gruppen mår och hur barnen leker. Ibland krockar det mellan de barn som hemifrån är ”skyddade” från till exempel star wars och de som får titta på det. Här är det viktigt att vi som pedagoger finns med och stödjer och även att vi reflekterar kring vad vi lägger för värderingar i sånt som barnen säger om t ex död, för den behöver det inte betyda samma sak som för oss.

Studiebesök på Solgläntan

Carina och Maria tog emot oss och började med att berätta kring förskolans gemensamma projekt ”min egen relation till en plats”.

Tankarna startade i att förskolan kan upplevas som ”isolerad” från omvärlden, hur ska man ändra på det? Hur kan man ta sig ut från förskolan, bli mer synlig i samhället?

De började med att sätta sig själva i relation till det de ville göra med barnen genom att gå ut i närmiljön. Vad kan en plats berätta?

Marias barngrupps plats blev konstmuséet och de har arbetat mycket kring de upplevelser de fått när de besökt sin plats. Alla barnen valde ett konstverk som talade till dem. Som de tyckte var fin, ful, läskig eller som de var nyfikna på. Och sedan har man diskuterat förlänade frågor

-varför valde du den?

-hur ser den ut?

-kan vi göra en?

-hur hade du velat göra den?

Man kan använda konsten för att nå olika sätt att tänka, vara, uttrycka sig. Det är ok att ”tycka” vad man vill i konstanalysen.

Konst kan fungera som ett forum för demokrati. 

Frågor som dök upp under projektet var 

-hur pratar jag med barnen kring konst?

-vilka frågor ska jag ställa för att få reda på det jag vill veta?

Fortsätt fråga! sa Maria Det finns alltid ett varför. Hon valde att prata med barnen enskilt, för att få tag i barnets tanke, för att inte alla skulle säga samma sak.

Man kan också fråga vad barnen ser och känner och vad de tror att konstnären vill.

Maria och hennes kollegor har tillsammans med pedagogistan Carina reflekterat mycket kring detta med att följa barnen, betyder det att vi inte får veta något om det vi ska arbeta med? De tyckte att det var skönt att ha något i bagaget när de startade upp projektet, "man vet var fokus är, men sedan tar barnen sina vägar som man följer” sa Maria och fortsatte ”Vi kan faktiskt ge saker till barnen utan att beröva dem sina egna tankar. Hur lätt är det att komma på allt själv? Vi behöver veta saker för att kunna ta arbetet vidare med barnen”.

De reflekterar även kring om målen från förra pp (powerpointen/reflektionsdokumentet) följer med till nästa? Man får inte glömma att binda ihop!

Sedan gick vi runt på förskolan och insöp inspiration i deras pedagogiska miljöer! Här är några av de saker jag fastnade mest för:

En kreativ pedagogisk miljö

Mia pratade kring pedagogiska miljöer och ställde frågan "Vad får dig att vilja stanna i ett rum, på en plats?”. Det är viktigt att ha i åtanke att detta gäller även barnen, när man bygger upp en miljö för dem. Hon citerade även Tarja Häikiö ”Rummet ska spegla en respekt för barnets utveckling” som jag tycker är väldigt talande. Hur omgivningen ser ut är helt avgörande för den verksamhet som bedrivs där, tänker jag.

Vad gör förskolan till en unik plats? undrade Mia vidare.  Det är en plats där barn möter andra barn, barn möter vuxna som är utbildade för att ge barnen förutsättningar för lärande och utforskande, en plats där barn möter en miljö som är utformad för lärande och utforskande. En plats för barnens tankar och görande, en plats där barnen är delaktiga och medskapande.

Mia pratade också om Christian Rabbi, att han ställer frågan "Var finns spåren av barnen?” Syns det inga spår av barnen, deras tankar, berättelser, processer, skapelser - är det meningslöst för barnen att vara där. Jag tycker att detta är enormt viktigt, spåren av barnen blir ju det som leder fram till en reflektion kring deras eget lärande och upptäckande.

Vilken är pedagogens roll i miljön? Vem kan man bli här? Hur agerar vi med barnen? Detta är betydelsefullt att reflektera kring i arbetslaget och gärna ge varandra konstruktiv kritik. Annars får vi ju aldrig möjlighet att lära oss av våra ”misstag”!

Miljön ska stödja de värden vi säger att vi har, påpekade Mia. Hur vet vi det? Jag tänker att först och främst behöver man vara överens i arbetslaget och på hela förskolan om vilka värden man står för. Detta är nog lättare att säga än att göra, är min erfarenhet. Därefter, hur implementerar vi detta i praktiken, rent förhållningsmässigt gentemot barnen och varandra? Och hur kan vi ta hjälp av miljön för att göra det? Samt vilka spår lämnar vårt förhållningssätt, våra värderingar i miljön? ”Vad berättar miljön för besökaren? För barnen?” vill Mia att vi reflekterar kring. 

Att hitta en balans

Det gick jättebra att plugga. Det gick jättebra att ta hand om två barn.

Men det gick inte jättebra att vila också. Och det höll på att gå riktigt illa.

Så det fick bli en paus från det intensiva pluggandet. Med fokus på vila och återhämtning. Bara göra det allra nödvändigaste. Men nu är det dags att ta upp tråden igen. Bara lite mer balanserat denna gång. Inte sitta med näsan i boken så fort bebis sover. Utan passa på att vila också, emellanåt.

Nu har jag plockat fram mina böcker och gör upp en plan. Eftersom det är samma obligatoriska litteratur i båda delkurserna har jag nu läst allt. I stort sett. Men inte hunnit bearbeta de sista böckerna. Så jag tänker börja med att göra just det. Kanske behöver jag läsa dem igen, för att hitta rätt trådar. Sen när jag känner mig klar med det kanske jag sneglar lite mot referenslitteraturen. Det som verkar mest spännande.

Jag skulle också gärna passa på att läsa om Lenz Taguchis "Pedagogisk dokumentation som aktiv agent" som jag läste förrförra våren. Den gav mig väldigt mycket, men jag behöver bearbeta den mer för att kunna omsätta tankarna i praktiken. Men den behandlar just det som jag rör mig mest i, hur vi förändrar dokumentationen från produkt till agent.

Nu börjar vårterminen!

Hur tänker du att en Atelierista kan använda sig av olika sinnen, material och pedagogiska förhållningsätt i sin yrkes praktik?

En ganska omfattande fråga som inte helt lätt låter sig fångas tycker jag. Men jag tror att jag hittar en ingång till svaret om jag beskriver min drömateljé.

Det är ett stort rum. Det största på avdelningen/hemvisten. Det doftar av färg och lera. Rummet är ljust, med stora fönster och djupa fönstersmygar som man kan sitta i eller förvara olika material. Här finns olika material att skapa med, allt från naturmaterial till återvinningsmaterial. Även pennor, saxar, penslar, kol, torrpastellkritor, oljepasteller, blyerts, tuschpennor och vanliga kritor finns här. I en överskådlig hylla finns papper i olika storlekar och utföranden. Inte bara ritpapper utan även kartong, akvarellpapper, tidningspapper, kartor, silkespapper. Allt för att få in så många kontraster som möjligt.

Mitt i rummet finns ett stort bord där olika skapande projekt pågår. Bordet används inte till något annat så vi behöver inte städa. Här kan man rita, klippa/klistra, jobba med lera eller returmaterial.

Längs en av långsidorna finns stafflier så att barnen kan stå bredvid varandra och måla och inspireras av varandra. Vid stafflierna kan man välja om man vill måla med flytande färg eller kakor. Penslar finns i alla möjliga storlekar och varianter. Vi använder oss av grundfärger samt svart och vitt. Utifrån dessa får barnen experimentera med olika färger och nyanser. Det finns också möjlighet att måla med akryl eller akvarell.

På den motsatta väggen växer dokumentation fram med fokus på barnens processer och undersökanden av material och tekniker. Vissa av bilderna har barnen tagit själva, andra har pedagoger tagit.  Längre texter beskriver barnens utforskande och återger även kommentarer och dialoger. Pedagogernas reflektioner finns också med här.

Vid ett mindre runt bord finns alltid tillgång till lera. Här har vi inga stolar vilket ger en mer dynamisk skapandeprocess, barnen rör sig runt bordet som de känner för och hjälper varandra eller byter plats. Olika typer av lerverktyg har barnen också tillgång till liksom olika material som går att kombinera med leran, till exempel snäckor, små mosaikbitar eller sugrör.

Eftersom det finns ett lågt handfat i rummet kan barnen själva hämta vatten till leran eller måleriet och själva ansvara för att hålla verktygen rena och såklart tvätta sig själva när de känner det behovet.

En ipad finns tillgänglig för barnen hopkopplad med en projektor så att vi tillsammans kan titta på dokumentation eller leka med olika appar där bild, ljud och rörelse kombineras. Ofta står en cd-spelare på med lugn instrumentell musik och skapar en vilsam atmosfär, men ibland provar vi andra typer av musik, som salsa eller hårdrock och ser vad som sker med skapandet.

Här arbetar barnen självständigt eller i grupp efter eget huvud eller i mer styrda projekt. En pedagog/ateljerista finns alltid med för att starta upp, stötta upp och utmana. Beroende på vad barnen är uppe i för processer. Barnen introduceras i miljön som små och får successivt öka sin materialkännedom och ansvar för miljön och materialet med stöd av pedagogerna.

Barns estetiska läroprocesser med Linda Linder

Så fick vi förmånen att lyssna på Linda igen! Vi började med det viktigaste av allt, att röra på kroppen och släppa alla spänningar. Sedan gjorde vi en blundande spegelövning som var väldigt häftig eftersom man tillslut inte visste om det var en själv eller den andre som styrde händerna.

Linda inledde sedan med ett citat av Martha Graham:

”All that is important is this one moment in movement. Make the moment important, vital and worth living. Do not let it slip away unnoticed and unused” 

Vad innebär det att kommunicera? Vad tänker vi på? dessa frågor ställde Linda till gruppen

Språk, lyhörd, bekräftelse, sinnen var några av de ord som kom upp.

Communicare - göra gemensamt, på latin. Ger en djupare aspekt till förståelsen av ordet. Ddet handlar inte bara om att prata eller skriva, det handlar om något som vi gör tillsammans, man kan inte kommunicera ensam, utan mottagare.

På hur många olika sätt kan vi vara? En fråga att ställa sig i arbetet med barnen. Estetiska lärprocesser binder ihop språk, menar Linda.

Hon poängterar också att inte vara rädd för det som är verkligt, våga prata om de svåra sakerna tillsammans med barnen.

Hur får man de små barnen att uppleva betydelsen av mötet? Ett sätt kan vara att samlas kring något, att få tänka kring något tillsammans

Linda visade bilder och filmer från ett projekt kring dans. Fantastiskt att se hur barnen så noggrant kunde återskapa dansen i Svansjön! Linda menade att det är viktigt att gå långsamt fram i ett projekt för att verkligen vara i det, så att barnen får möjlighet att verkligen utforska. Ofta har vi vuxna så bråttom fram, men det är ok att stanna i ett moment så länge som det är meningsfullt för barnen. I projektet använder sig Linda av begreppet "dansa demokrati", det tål verkligen att tänkas på!

Vilka referenser har barnen och vad gör dessa med barnens agerande? Viktigt att vi inte missar detta!

 

Ett annat citat från Martha Graham:

”Dance is the hidden language of the soul” 

Ett avslutande refllektionsverktyg vi fick med oss!

reflektionsfokus/nyfikenhetsfokus

-vad är barnen upptagna med?

-vad har de upptäckt?

miljö-material

-vilket material kan stödja detta?

-hur kan vi organisera miljön?

utmaning

-vilka utmaningar behöver barnen?

-vilka utmaningar är möjliga?

Samla trådarna, välj fokus, koppla till teorier och våra styrdokument, gå tillbaka och se spåren vi lämnat och kanske ta upp någon tråd.

Vi avslutande kvällen med denna fina dans!

Pedagogisk dokumentation av projektarbete med Mia Andersson

Pedagogisk dokumentation börjar alltid med ett aktivt lyssnande och som du lyssnar får du svar, säger Mia. Då gäller det att vara medveten om vad man lyssnar efter samt sin egen (och arbetslagets) barnsyn och förhållningssätt. Fokus under reflektionstiden bör ligga på barn, processer och gruppen, inte på det praktiska. 

Till vilken nytta är då dokumentationen? Man får syn på hur vi organiserat oss i såväl det stora som det lilla. Den kan också vara till hjälp för att synliggöra verksamheten för föräldrarna. Glöm inte bjuda in barnen!

Observera-reflektera-utmana, en ständig cirkel i det pedagogiska arbetet.

Viktig att vi inte glömmer att tänka etiskt när vi dokumenterar, skrattar vi åt barnen? Frågar vi dem om bilderna ska vara? Detta diskuterade vi kring en stund med anledning av att vi fick se en dokumentation kring barns upplevelse av statyn vid bältesspännarparken. Barnens kommentarer utlöste kollektivt fniss, då det var väldigt stort fokus på kaffe och att folk inte fick kaffe och blev arga av detta. Det är naturligtvis inte lätt att undvika att skratta när man tycker att något är roligt, men det är viktigt att som pedagog förhålla sig ödmjukt och respektfullt gentemot barnens perspektiv på världen. Svårt!

Vi pratade också om hur mycket barnen invovleras i val av bilder etc, också en viktig aspekt, det är ju deras liv och lärande vi tar oss friheten att dokumentera och tolka.

Reflektion kring "Att göra lärande synligt"

Det som först slår mig när jag läser denna bok är hur olika förutsättningar vi har i Sverige jämfört med Italien. Här tycker vi att barngrupper om 20 barn med tre pedagoger är stora och det blir svårt att genomföra det man tänkt. Där är de två på 25 barn och lyckas ändå genomföra fantastiska projekt. Och därtill dokumentera detta. Men, så har de ju också ett helt annat upplägg på dagen, där de två lärarna är schemalagda när barnen är där och medhjälpare finns för att täcka upp övrig tid.

Dessutom har de betydligt mer tid för reflektion och planering än vad vi har. Och det tror jag är en viktig bit. För när vi väl har vår kära planeringstid sitter vi ofta själva, inte tillsammans med vårt arbetslag och hur lätt blir det då att få till en diskussion kring hur vi går vidare? Dessutom, om planeringen bara är vid ett tillfälle i veckan och något spännande händer i gruppen när det är alldeles för lång tid kvar till nästa planeringstillfälle, vad händer då med fortsättningen? Ofta tvingas vi snabbreflektera på stående fot och detta blir också den enda reflektionen som hinns med tillsammans med kollegorna. Här krävs ett större grepp på organisationen om vi någonsin ska kunna komma ens i närheten av de italienska pedagogerna.

Jag tänker, att det nog är helt omöjligt att arbeta med inspiration från reggio utan att använda sig av verktyget pedagogisk dokumentation. Så pass viktigt är det. Vi kan aldrig helt kopiera deras verksamhet, men har man minsta intresse av att arbeta enligt de tankar och värderingar som ligger till grund för reggios verksamhet, då är dokumentationen nyckeln. Man får dock inte glömma att reggioinspirationen är förhållandevis ny i Sverige och att deras arbete utformats och utvecklats under en mycket lång tid. Kanske kan vi också nå dit sinom tid?

 Ju mer jag läser och funderar, desto mer inser jag hur komplext begreppet "pedagogisk dokumentation" är. Min önskan är att kunna använda dokumentationen som ett verktyg för lärande i verksamheten, men hur?

"I Reggio Emilia där vi sedan många år gått emot detta sätt att arbeta [dokumentation som endast används i efterhand] ser vi istället dokumentation som en integrerad del i de procedurer som är avsedda för att främja lärande och att förändra relationen mellan lärande och undervisning." s. 78

"Vi ser därför dokumentation också som ett synligt lyssnande. De konstruerade spåren (i form av anteckningar, diabilder, videor, osv) inte bara vittnar om barnens vägar till lärande och om processerna i deras lärande, utan gör också dessa vägar möjliga - därför att de blir synliga" s.83 

Dokumentationen blir också ett sätt att visa barnen att de blir lyssnade på och att deras lärande är värdefullt och meningsfullt.

"Det barn vanligen uppskattar är att de når en medvetenhet om det sätt på vilket deras tänkande utvecklats. Detta är en viktig process som lockar fram en rörelse mot det möjliga - det Vygotskilj kallar 'den proximala utvecklingszonen', i vilken de som lär ökar sin förståelse." s 202

När man läser om hur de ägnar tid, inte bara åt själva reflektionen, men åt att transkribera alla dialoger mellan barn och pedagoger, förstår man vilket enormt tidskrävande arbete det är. Men det ger säkert ett bra resultat. En möjlighet att fånga upp trådar som annars skulle gått förlorade.

Jag slås också av hur betydelsefull estetiken är för barnen och därigenom för lärandet.

"De estetiska elementen kommer ofta in i barns val. Skönhet och tillfredställelse är starkt integrerade i kunskapsbyggandets processer." s.51

"Vi har alltid ansett att skönhet, glädje, humor och poesi är viktiga inslag i kunskapsbyggande, och att lärande sålunda bör observeras och dokumenteras i dagligt liv och genom mångfaldiga språk (talade, skrivna, musikaliska, visuella, dansade osv.) och att lärandet kan och bör beskrivas med många språkliga medier." s. 160 

Boken är full av exempel på olika projekt man arbetat i och alla genomsyras de av estetiskt tänkande på olika sätt. Ateljén är en självklar del av arbetet och det går inte att låta bli att fascineras av barnens teckningar! Likaså de demokratiska metoder som barnen på ett så självklart sätt använder sig av i sitt arbete.

Det jag däremot saknar i denna såväl som i andra böcker, är texter som handlar om de små, de som går på småbarnförskolorna och hur man arbetar där? För det måste ju ändå vara där man börjar lägga grunden för att kunna arbeta i de fantastiska projekt man får se exempel på i denna bok?

I grund och botten tänker jag dock att det är barnsynen som är nyckeln till hela filosofin:

"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäcka, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv." s. 79

Om lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi

Denna bok har följt med mig sedan femte terminen på lhs (tror jag) och var den som först öppnade mina ögon för reggio emilia och deras filosofi. Sedan dess har det blivit ett antal läsningar och jag har även glatt lånat ut den till höger och vänster (eller rättare sagt till såna som jag tyckt behövt en introduktion).

Nu känns den ganska daterad. I alla fall för mig. Det som förr gav mig aha-upplevelser känns numera som självklarheter. Och det är ju ganska fint att kunna se en sådan utveckling tycker jag! Men några guldkorn gick det ändå att vaska fram...

Vikten av organisation kan inte nog betonas tycker jag.

"Organisation är också pedagogik! Det är mitt ansvar som pedagog att organisera vardagen på ett sätt som gör det möjligt för barnen att reflektera över sina erfarenheter tillsammans." s. 15

Likaså hur betydelsefullt dokumentationen fungerar för att få syn på sitt bemötande, ompröva sina tankar och handlingar. Dokumentationen är inte bara till för att föra arbetet vidare med barnen, utan är även en viktig del i min tillblivelse som pedagog.

Angående miljön gillar jag citatet från Carla Rinaldi

"Vi bestämmer rummet, men rummet bestämmer också oss" s. 33

Jag tänker att rummets och miljöns utformning har stor betydelse för den verksamhet som bedrivs där. I en fungerande miljö är barnen uppslukade av lek och utforskande och pedagogerna kan vara med barnen i utforskandet, eller ägna sig åt att dokumentera. I en icke fungerande miljö blir det lätt konflikter mellan barnen och barnen hittar inget fokus där de kan stanna kvar, utan vandrar runt. Det i sig är inget problem men det kan leda till att fler barn också tappar fokus. Tycker det är jätteviktigt att fundera över hur vi organiserar en miljö, en förskola, som är för och med barnen.

För de som "på håll" möter reggios tänk verkar en stor farhåga vara att man lämnar över allt ansvar till barnen och liksom släpper dem "vind för våg" (jag har också sett detta ske i praktiken på min VFU), eftersom allt ska vara efter deras intressen. Ann Åberg poängterar att det faktum att vi låter barnens intressen vara drivkraft ställer krav på pedagogerna att ansvara för att göra kloka val kring innehåll, syfte och utförande. Samt, om vi vill verkligen lyssna på barnen måste vi också göra det möjligt för barnen att göra sin röst hörd. Om detta skriver Åberg

"Om barnen ska förstå ett demokratiskt förhållningssätt måste vi på allvar bjuda in barnen och tro på deras förmågor. I vårt tålmodiga arbete med att försöka skapa en demokratisk förskola har vi längs vägen kommit till insikt om värdet av den gemensamma reflektionen. Genom att erbjuda barnen måste tillfällen i vardagen då de för möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samtidigt som de också lyssnar på andras synpunkter, har vi skapat mötesplatser där vi gemensamt kan reflektera över vår vardag" s. 65

Jag har mestadels arbetat med de minsta barnen, de som ännu inte riktigt har ett språk att uttrycka sig med. Och det händer då och då att jag stöter på kollegor som tycker att vi helt ska skippa samlingen om vi ska jobba med inspiration från reggio. Jag tänker att det är helt fel väg att gå. För hur kan vi förvänta oss att en fyraåring helt plötsligt ska kunna förstå hur ett reflektionsmöte ska gå till, att sitta ner och lyssna på varandra? Om man inte redan har varit i ett liknande sammanhang sedan man började på förskolan? Jag tänker att om vi börjar med att sitta ner med ettåringarna, prata lite om vilka kompisar som är där och vilka som är hemma, kanske sjunga en sång eller tio, beroende på vad barnen är upplagda för, då skapar vi också en grund för att senare (och det behöver inte vänta till barnen är fyra år, på mitt jobb har vi ofta "återblickar" med våra små ett- och tvååringar där vi visar dokumentation och fångar upp deras reaktioner) kunna ha dessa gemensamma reflektionsmöten.

"Att använda barnens reflektioner handlar alltså om att pedagogen ska få hjälp att förstå saker och ting på flera sätt än det självklara. Men allra mest handlar det om att göra barnen delaktiga i de gemensamma lärprocesserna genom att utgå från och ta i bruk deras tänkande och handlande. Det pedagogiska dokumentationsarbetet fångar in praktiken och pedagogerna läser av den, med barnen, med kollegor och ibland även med föräldrarna. Detta öppnar för flera olika möjligheter för vilka vägar lärprocesserna kan ta. Men det är pedagogen som tar ansvar för att hålla fast vid det innehåll man valt att arbeta med. Detta är nödvändigt för att lärprocesserna ska ha en möjlighet att fördjupas och inte skingras ut över alltför vida innehåll som man bara nyfiket hinner nosa på. " s. 87

"Man kan säga att våra återbesök fungerade som en ständig utvärdering. Att ge barnen möjlighet att vara delaktiga i den kontinuerliga utvärderingen är oerhört viktigt, eftersom det gör det möjligt för barnen att påverka både innehåll och arbetssätt i nästa steg" s. 102

Hillevi Lenz Taguchi skriver om hur lärandet tar sig utryck i ett gestaltande med kroppen och att dokumentationen blir ett sätt för oss pedagoger att åskådliggöra deras gestaltande, deras lärande, för dem. Det är ytterligare en viktig aspekt av dokumentationen.

"Barnen arbetade samtidigt i en estetiskt skapande och förhandlande meningsskapande läroprocess. Gestaltningen i form av en dokumentation utgör i sig därmed en lärande dokumentation kring det specifika fenomen [...] som man ville undersöka." s 90

Ann Åberg skriver också om hur barn gärna tittar "närsynt" på sin omvärld och att vi vuxna nog också skulle lära oss av att göra det, eftersom det leder till andra upptäckter än man annars skulle fått. Hon poängterar här också hur viktigt materialet blir i barnens utforskande, för att kunna teckna av alla kråkans detaljer krävdes andra pennor än vad barnen redan hade tillgång till, för att nämna ett exempel. Det här är en av mina största inspirationskällor när det gäller reggio, att tillsammans med barnen få syn på de små detaljerna och använda detta i kombination med skapande på olika sätt.

En annan tankeväckande del handlar om pedagogernas olikhet som en tillgång. Har vi samma förhållningssätt till varandra som vi har till barnen? Jag kan många gånger uppleva att vi inte har det. Det gäller såväl mellan kollegor som mellan ledning och pedagoger. Det finns en risk att reggioinspirationen stannar i barnsynen istället för att genomsyra hela människosynen. Även i samarbetet med föräldrarna har vi nytta av att se dem på samma sätt som vi ser på barnen. Vilka styrkor och kompetenser finns bland våra föräldrar? Hur gör vi för att låta dem komma till tals?

"Vi måste samtidigt vara öppna för och vilja lyssna på hur föräldrarna tänker. Det handlar om att skapa en lyssnande relation med föräldrarna precis på samma sätt som vi gör med barnen" s. 135

Till sist, ett fint citat:

" Vi är beroende av varandra för att kunna förhandla fram nya betydelser och val för verksamheten. Det är detta beroende som gör oss till människor. Utan andra kan vi inte förstå någonting, eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och våra andra uttrycksformer. I en lyssnande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta. Därför har vi slutat leta efter sanningen om barnet, och istället i dialog med barnet frågat oss vad ett barn kan bli" s.149

Frottage

Ja, istället för seminarium kring projektarbeten blev torsdagskvällen betydligt mera praktisk, när vi fick bekanta oss med tekniken "frottage". Det låter fancy men är i själva verket något som de flesta har gjort. Jag vet att vi ägnade en del tid åt det på lågstadiet, men sedan har jag aldrig använt mig av tekniken igen. Det är när man lägger något under papperet och sedan låter pennan/kritan svepa över papperet så att ett mönster framträder. Ganska effektfullt. Vi gick lös på en dörr i entrén och man vet att man befinner sig på en konstskola när ingen utomstående ens reagerar på att tre personer står och gnuggar helt frenetiskt med diverse kritor mot en dörr...

Det som slog mig var hur man direkt hamnar i ett barnliknande utforskande av materialet och hur många detaljer man kan få syn på när man verkligen tittar noga.

Tarja om RE's pedagogiska filosofi

Tarja började med att introducera värdeorden inom reggio;

-demokrati

-barnsyn, människosyn, kunskapssyn

-dialog/kommunikation

-förhållningssätt

-barnet som subjekt

-det kompetenta barnet

-rättigheter /skyldigheter

Lev Vygotskij är viktig för pedagogerna i r e, framförallt hans syn på fantasin, skapandets och lekens roll i barndomen. I reggio är det ateljeristan som symboliserar kreativiteten men syftet för ateljeristan och övriga pedagoger är i grund och botten demokrati, att skapa barn som är aktiva medborgare, barnen ska kunna vara demokratiska varelser, de ska kunna uttala sin röst och tala för sin sak, reflektera och fundera kring saker. Ta ansvar för samhället. Pedagogerna förmedlar tydligt rättigheter och skyldigheter till barnen. Alla barn är lika mycket värda, även som de vuxna.

Loris Malaguzzi ska ha sagt att om det är någon teoretiker man bör läsa för att förstå vår filosofi så är det Vygotskij, som bland annat sagt "all undervisnings mål är kärlek” (kärlek till barnen, till samhället, att vilja skapa ett samhälle som är bra för människorna som lever i det) Detta kräver en demokratisk syn på människan. det betyder också att barnsynen/människosynen i r e är humanistisk. För att kunna ha detta krävs en dialog och kommunikation kring detta och vad det innebär.

Fantasi och minne är två kompletterande delar i lärandet (vygotskij) och det är i minnet allt vi lärt oss sitter.

Våra bilder av framtiden tar vi från våra minnen, vi skapar våra visioner utifrån våra erfarenheter. Barnen bearbetar intrycken med hjälp av skapande och lek för att förstå framtiden. De har inte samma begränsningar i sin fantasi, för de har inte samma erfarenheter vi vi vuxna, därför tror vi att de har mer fantasi än oss. 

Jag gillar sambandet mellan fantasi och lärande, tror att det är väldigt viktigt att inte glömma bort.

Tarja pratade också om skillnaden mellan en pedagogik = hur du ska handla och en ideologi=veta varför du ska handla. 

Arbetsformer man använder sig av i RE:

relationer, barn - vuxna - miljön, dessa tre agenter skapar relationer. 

föräldrasamverkan

projektarbete, utifrån barnens tankar och frågeställningar, kan vara en dag eller tio år!

processinriktat arbetssätt, för att vi lär oss i processer, omvandlar våra erfarenheter till kunskap över tid

pedagogisk miljö, den är en lärare (den tredje ped) Hur du lägger fram material, ljus mm påverkar lärsituationen

dokumentation, 

kreativitet, fantasi, utforskande, det är det visuella sinnet man jobbar mer betonat med, man har tagit ställning för det konstnärliga

grafisk framställning , skapande förmåga blir central, de hundra språken

Tarja menar att det är viktigt att låta barnen bli förälskade i material! Kunskapen kan så småningom leda vidare till yrken. Detta stämmer ju väl överens med min egen syn på skapande och på att skapa lärande miljöer. Material har olika alfabet, skapar vissa förutsättningar, barnen lär sig att behärska dem på olika sätt och olika barn "tänder" på olika material, viktigt med många olika typer så att alla kan hitta sitt.

I reggio har man gjort vissa ställningstaganden. Ideologiskt arbetar man för demokrati, teoretiskt har man kollektivt lärande i fokus, det politiska ställningstagandet befinner sig till vänster. Man grundar sina tankar kring Piaget, Vygotskij, Gardner, men idag främst den socialkonstruktionistiska teorin som bland annat Gunilla Dahlberg står för.

Detta är tre utgångspunkter för pedagogerna i re:

-barn

-föräldrar

-pedagoger

Jag gillar hur de knyter ihop dessa tre, alla är viktiga på sitt sätt.

I RE använder man sig av kreativa arbetsformer där barnens upplevelser är centrala. Några nyckelord:

lek - symbolisk lek

upplevelse

nyfikenhet

utforskande

konstruktion

skapande

fantasi

förmåga att förutse/föreställningsförmåga

minnesstrategier

Om man inte tar tillvara på barns nyfikenhet släcker man deras lust att lära, menar Tarja. Hur vi inrättar miljöerna speglar vårt synsätt på barn. Hur kan man skapa en fysisk miljö där barnen känner demokratin?

Lika viktig som tillgängligheten i den fysiska miljön är den osynliga miljön; blickar, tonläge, atmosfär, förhållningssätt till barnen och varandra. Några nyckelbegrepp:

-synlig miljö

-osynlig miljö

-iscensätta lärande

-scenografera aktivteter

-aktivitetszoner, tex på ett torg

-mikroklimat, vi laddar rummet med en känsla, med funktioner,emotiva livsrum, rummet påverkar våra relationer

-transparens, kan barnen se vad de andra kompisarna gör? hjälpa barnen att förstå hur miljöerna används

I utformandet av en pedagogisk miljö är det viktigt att tänka på den rika materialiteten och de många erbjudandena liksom på ljus, ljud, färg, akustik och lukt. Enligt Daniel Stern lever små barn i ett intermodalt sinnesintryck där de kan uppfatta paralleller mellan de olika sinnesområdena. Syn, seende och perception, kan man arbeta med med hjälp av speglar. Doft är väldigt kopplat till våra minnen, det är den kortaste vägen till hjärnan. Man kan skapa utrymmen med hjälp av doft, tex popcorn, lavendel, doftljus. Ljud, skapar stämning i rummet, berättar om olika aktiviteter, klang/resonans som en aspekt av detta. Ljus, arbeta med projektioner, speglar, fönster, reflektioner. Färgen är lika viktig som ljuset, den påverkar upplevelsen av rummet, skapar harmoni och balans eller överstimulerar.

Hur doftar ljus? Hur smakar musik? Frågor att ställa sig själv och barnen.

Material har olika alfabet, skapar vissa förutsättningar, barnen lär sig att behärska dem på olika sätt och olika barn "tänder" på olika material, viktigt med många olika typer så att alla kan hitta sitt.

Jag gillar hur vi med hjälp av Tarja får teorierna bakom arbetet i RE, även om det inte är en metod att tillämpa utan eftertanke är det viktigt att veta vad de grundar sina tankar i, för att på så sätt kunna skapa sin egen filosofi kring detta. Vet man varför man agerar på ett visst sätt är det viktigare än att ha färdiga modeller.