Sista delen kring Blå cikoriablommor

Estetik

Vea försöker definiera ordet estetik genom att beskriva det som den process som på ett empatiskt sätt sätter individen i relation till tingen och även tingen med varandra. Hon skriver också att estetik livnär sig på empati i och med en intensiv relation med tingen, en relation som inte stelt kategoriserar och därmed ofta ses som ett "hot" mot den traditionella synen på lärande.

"Den estetiska dimensionen är som en tunn tråd, en strävan efter den kvalitet som gör att man väljer ett ord i stället för ett annat, precis som en färg, en nyans, ett musikstycke, en matematisk formel, en bild, smaken av en maträtt...Den utgör en attityd av omsorg och uppmärksamhet inför det man gör, den är längtan efter mening, den är förundran och nyfikenhet. Den är motsatsen till likgiltighet och slarv, till konformism, till brist på delaktighet och spänning" s. 30

Hon talar om "den estetiska vibrationen" som en möjlig aktivator för lärande, men är också noga med att påpeka att en ateljé eller en ateljerista i sig inte är en garanti för att detta lärande ska kunna ske.  För detta krävs en oupphörlig dialog mellan en kvalitativ ateljé och en pedagogik känslig för de poetiska språken. Dessa tillsammans kan bygga upp intressanta och nyskapande sammanhang för lärande.

"Om estetiken främjar känsligheten och förmågan att förbinda saker som kan vara mycket långt ifrån varandra och om lärande sker genom en ny förbindelse mellan olika element, då kan estetiken ses som en viktig aktivator för lärande." s. 34

Människan har i alla tider sökt efter och omgett sig med estetik.  Den strävan återfinns i alla kulturer och folkslag.

"Den utgörs av en estetisk uppmärksamhet, uppfattad och upplevd som ett filter att tolka världen med, som ett etiskt förhållningssätt. Denna tankeform kräver omsorg, grace, uppmärksamhet, skärpa och ironi..." s 35 

Vea menar att just eftersom estetiken är mänsklig kan den med lätthet skrida över gränserna mellan olika kunskapsområden och gå tvärs genom de olika ämnena. Estetiken kan också bli ett sätt att forska, en nyckel till tolkning och erfarenhet. Till exempel väljer ofta matematiker den vackraste formeln för en lösning, trots att där finns flera olika.

Hon talar vidare om vikten av en oskiljaktig förening mellan estetik och etik. Hon menar att det är ett sätt att främja arbetet med att få bort förtryck liksom fysiskt och kulturellt våld. Därför att den estetiska verksamheten i grund och botten alltid är ett uttryck för frihet och det är ingen slump att detta motarbetas i alla diktaturer.

Claudia Guidici talar i en nedtecknad intervju om barns förhållande till estetik. Hon menar att de poetiska språken  är empatiska med barns sätt att få kunskap. Barn får kunskap genom kroppen och de estetiska språken står i känslomässig, affektiv, och kognitiv relation med barns sätt att ta in kunskap och lära av och med varandra.

"Observationer och dokumentationer har vittnat om hur barn söker skönhet genom mångfaldiga språk tillsammans, i empati mellan varandra, inte separerade eller indelade i sekvenser, och söker ett estetiskt uttryck för sina idéer och tankar. " s 97 

Till sist, ett avslutande citat av Vea

"Trots allt, och som alltid envist, litar jag ändå på intelligensens och skönhetens förföriska förmåga. Jag litar på den estetiska vibration som kan ge ett 'intelligent hjärta'" s. 312

Fortsatta tankar kring Blå cikoriablommor (del 2)

Jag fortsätter med ateljeristans roll. Eftersom Vea Vecchi ju är en av dem som så att säga gett rollen ett ansikte är det väldigt intressant läsning hur rollen har vuxit fram och förändrats i RE. Hur ateljeristan fungerat som lärare, tecknare, grafisk formgivare, till stor del utan de resurser och även kompetenser som detta egentligen krävde. Något som jag även tycker mig känna igen även från våra svenska förskolor.

Vea menar också att ateljeristans roll i förhållande till familjerna är avgörande, eftersom de kompetenser som hen är med och utvecklar hos barnen är så påtagligt visuella. Ateljeristan är också ansvarig för den offentliga kommunikationen som rör familjerna och staden.

Malaguzzi hade en hypotes om rollen:

"ateljeristan skulle bli mycket älskad av barnen och familjerna och att lärarna skulle uppleva henne eller honom som en allierad som skulle kunna ge värde till arbetet med barnen och synliggöra det" s. 170

Atejeristan skulle även ha funktionen att dokumentera och samla in material från originella processer,  en person som skulle skapa andra vägar än de traditionella.

Vea poängterar  vikten av att erkänna de poetiska språken som grundläggande i lärandet. Därmed blir ateljéns och ateljeristans närvaro i förskolan av yttersta vikt. Ateljeristans roll är också att fånga upp och föra in i förskolan, de viktiga kulturella flöden som finns i samhället, vilka också konstvärlden liksom arkitektur- och designvärlden har "känsliga antenner" gentemot.

Hon beskriver sin egen roll på Diana som "kulturell stimulator" men menar att varje ateljerista måste finna sitt eget sätt att röra sig och förhålla sig till förskolan, utifrån sin personlighet och de omständigheter som råder. Vea skriver om hur hon använde restiden till arbetet för reflektion och sedan direkt drog igång processer och tankar tillsammans med de andra lärarna utifrån detta.

"Genom sin kunskap om vad som händer på de olika avdelningarna, har ateljeristan möjlighet att få en enklare överblick över vad som händer på förskolan. Hon eller han har därför möjlighet att sätta till synes avlägsna situationer i relation till varandra, att omdestinera begrepp, att göra tolkningar och hypoteser om det som göra på avdelningarna för ögonblicket och sedan förmedla sina intryck till hela lärargruppen, så att alla kan bli en resurs för varandra" s. 196

Vea skriver så vackert att det känns fel att parafrasera, så det blir många citat.

"En annan viktig uppgift för ateljeristan i det inre arbetet på förskolan är att bibehålla en speciell blick med både barn och vuxna. Hur ska man definiera den? Estetisk? Poetisk? Det är en blick som lägger tonvikten på poesins roll i inlärningsprocesserna eller, ännu bättre, som är uppmärksam på den dans som det kognitiva och det emotionella bygger upp tillsammans på alla kunskapsområden" s. 197 

Avslutningsvis skriver Vea att det krävs både tid och kvalitet för att skapa en bra ateljerista och en ateljé som genomsyras av många språk. Hon beskriver också de svårigheter som finns i denna process, i samarbetet med äldre kollegor som redan provat och förkastat de idéer som läggs fram, eller yngre nyexaminerade kollegor som ännu inte helt tagit till sig det förhållningssätt som man arbetar med i RE.

Reflektion kring "Blå cikoriablommor" av Vea Vecchi (del 1)

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken! Den här bilden ger en viss fingervisning om hur mycket jag fann intressant i den...

Så jag ska försöka att bara hitta kärnan i det hela i och med detta inlägg! Jag har definierat fyra kategorier i boken; kunskapssyn&lärprocesser, miljö, estetik samt ateljeristarollen.

Kunskapssyn och lärprocesser

Vea skriver hur hur de poetiska språken och den estetiska dimensionen blir betydelsefulla element i kunskapsbyggandet. Som en motpol till dagens samhälle där allt ska mätas och normaliseras finns reggio emilias pedagogiska filosofi som finner en glädje i det oväntade, en pedagogik som tillför istället för att dra ifrån. Där lyssnandet på barnen blir oumbärligt. Ett empatiskt förhållningssätt där allt handlar om relationer och förbindelser mellan människor och ting.

"Den empatiska hållningen, sympatin eller antipatin för det föremål som man undersöker med intresse, framkallar en relation med ämnet som för in livets bultande i dessa utforskanden. Och det är just dessa livets bultanden som ofta stimulerar till intuitioner och förbindelser mellan olika element genom att utveckla kreativa processer." s33

Hon tar starkt ställning emot uppdelandet av lärande i olika kategorier, eftersom det gör det svårare att få en fullständig förståelse av tingen och menar att lärprocesser sker där de olika "språken" får lov att interagera med varandra.

"I två enkla meningar låter barnen oss skymta kunskapens frö:förundran, nyfikenhet och förmåga att skapa nya förbindelser."  "Barns blick ställer frågor till världen, förundras och söker efter tolkningshypoteser" s.51/52

Vea skriver om hur en av grunderna för edra arbete är ett uppmärksamt respektfullt och ömt lyssnande på barns strategier och tankesätt. Hon menar att barnen genom detta känner sig fria att uttrycka sina  tankar, förvissade om att bli bemötta med uppmärksamhet och respekt. Hon likställer barnen sätt att skapa teorier med stora tänkares, där rationalitet och fantasi är sammanflätat.

"Dessutom finner vi ett empatiskt förhållningssätt till tingen i barns teorier. Det är högt utvecklat hos barn och är ett filter som är känsligt för att förstå och förbinda elementen med varandra" s.60

Ateljén ser Vea som en garant för att skapa processer där det kognitiva inte separeras från det intuitiva och en plats där förundran och spänning bibehålls i lärandet.

Jag vill också citera Simona Bonilauri som i ett nedskrivet samtal säger:

"När man försöker förstå hur ett barn lär, ur ett konstruktivitistisk och socialkonstruktivistiskt perspektiv, märker man att detta sker på ett mångdisciplinärt och flersensoriskt sätt.Det är ett sätt som redan finns i barnen och som ateljén bidragit till att ge värde åt.När barn lär sig, gör de det på ett polysemiskt sätt, genom att fläta samman och förena olika språk med varandra" s 96

Jag tycker också att detta avsnitt kring dokumentation är viktigt

"Om observationen och dokumentationen är starkt solidariska med barnen, kan de upptäcka,identifiera, hjälpa och upprätthålla en mer intensiv och kärleksfull relation mellan barn och lärare. Detta minskar risken för likgiltighet som är en av de värsta åkommorna i varje relation" s.234 

Vea menar att barn som känner tillit och vänskap till de vuxna blir modiga och vågar ta sig an även de svåraste projekten. Det är detta som är utmaningen i yrket.

Miljö
Vea är övertygad om vikten av att erbjuda barnen miljö som är estetisk. För henne är det en fråga om respekt för de som vistas i miljön (barn och pedagoger). Hon värdesätter miljön av flera anledningar; hur den bidrar till lärandet, hur den bidrar till välmående och estetik, dess förmåga att uttrycka värden och idéer och uppmuntra till utforskande och känslighet.

Hon skriver också om mötet mellan barn och material, som ofta är väldigt rikt på ingivelser, utan att läraren behöver lägga sig i för mycket. Barn väljer material med omsorg och kopplar ihop med sina egna varseblivningar och erfarenheter av omvärlden. En dialog uppkommer ofta mellan barn, material och erfarenhet och den blir synlig genom en produkt av visuell eller akustisk karaktär.
Vea beskriver också hur barnen gör för att sätta sig i relation till ett rum, genom att

"smaka av det med en stor och känslig kroppslighet. Genom språngmarscher, hopp, varierade steg och händer som rör och följer ytor, utforskar barn rummet och låter de formella, taktila, ljud- och ljusmässiga utmärkande dragen framträda. De fångar rummets färger och detaljer" a 137 

På flera ställen i boken diskuteras huruvida miljön i re's förskolor är mer av muséer eller skyltfönster, än platser där barnen verkar. Vea menar att självklart är ett rum ett skyltfönster på ett sätt, för att det visar vad man kan göra där, vilka möjligheter till relationer som finns där mellan människor samt människor och material. Hon skriver också

"Vi behöver bedöma hur mycket en miljö tillåter eller förbjuder i det dagliga livet, hur den kan stimulera eller censurera, hur mycket den fostrar blickarna, utforskandet och känsligheten." s.140

Carla Rinaldi citeras också i boken

"Rummet är inte längre bara en bakgrund, utan en fundamental huvudperson. Att organisera rummet innebär att organisera en metafor för kunskap, för vår image, för hur man vet och lär sig. Om kunskap, som det verkar, inte avancerar med hjälp av formalisering och abstraktion, utan istället med förmågan att kontextualisera, att relatera, att agera, och tänka, då måste rummen och inredningen, ljuset och ljudet tillåta relationer, handlingar, reflektioner, konfrontationer och samarbeten" s.153 

Fortsättning följer...

Bildanalys med Tarja (helt osorterade anteckningar)

Innan vi hade bilderböcker överfördes berättelser genom muntlig tradition. Det är det som ligger bakom dagens bilderböcker, överföra en berättartradition och berättelser om livet. Ex akta sig för skogar och vatten för att barnen inte skulle hamna i fara. 

Boktryckarkonsten Gutenberg. från början bara de rika som hade råd att ha böcker. Sedelärande böcker för barn kom så småningom kring 1550, riktade sig till flickor hur de skulle bli ”giftasmaterial". Traditionen har sett olika ut genom olika tider och i olika klasser. Kyrkmålningarna oftast de enda bilder man kunde se. Moraliska värderingar. En tidig form av berättelser för vuxna och barn.

Första läroboken ”världen i bilder” 1600 tal Comenius Lära barn läsa och skriva samt förstå mer om omvärlden.

1800 talet, pratade om barn som en speciell kategori, barndomen ”uppfanns”, innan dess existerade den inte i begreppsvärlden. Även fantasi och lekens betydelse John Locke, Rosseau Emile 1762. Man kan säga att reggio började här, han var den förste som berättade hur viktigt det var med det självständiga barnet.

Dagens barnbilderbok föddes i england i samband med söndagsskolor, walter crane 1889 Floras fiest, Elsa Beskow inspirerades av denna!

Fortfarande mycket fabler i dagens bilderböcker, en rest från grekiska aisopos.

1976 boom inom sagor och berättelser, Bruno Bettelheim The uses of enchantment, sagans förtrollade värld, inspirerad av freud. Analyserade folksagorna. menade att sagor är livsviktiga för barn eftersom de berättar om livet för barnen, alla svåra känslor och dilemman, fast på ett symboliskt plan vilket gör att barnen enklare kan förstå dem. De har en katarsisk funktion, den hjälper till att rena. Om barnen vill höra samma saga om och om igen hjälper det dem att bearbeta svåra saker i livet. Tjänar barnets identitetsutveckling.

Bildanalys utifrån två nivåer; psykoanalytisk och bildsemiotisk 

Gör en analys av uppslag för uppslag, fem minuter per uppslag

-vad är det vi ser? manifest nivå (träd rötter vatten ex) Denotation

-gå in under ytan, associera utifrån symboliken i bilderna, connotation, latent mening, vad ligger bakom det uppenbara?

Man kan använda den kunskap man redan har om författaren i sin analys

historisk kontext

biografi

form

semiotics

dekonstruera

marxism

feminism

psykoanalytiskt

Att hitta en balans

Det gick jättebra att plugga. Det gick jättebra att ta hand om två barn.

Men det gick inte jättebra att vila också. Och det höll på att gå riktigt illa.

Så det fick bli en paus från det intensiva pluggandet. Med fokus på vila och återhämtning. Bara göra det allra nödvändigaste. Men nu är det dags att ta upp tråden igen. Bara lite mer balanserat denna gång. Inte sitta med näsan i boken så fort bebis sover. Utan passa på att vila också, emellanåt.

Nu har jag plockat fram mina böcker och gör upp en plan. Eftersom det är samma obligatoriska litteratur i båda delkurserna har jag nu läst allt. I stort sett. Men inte hunnit bearbeta de sista böckerna. Så jag tänker börja med att göra just det. Kanske behöver jag läsa dem igen, för att hitta rätt trådar. Sen när jag känner mig klar med det kanske jag sneglar lite mot referenslitteraturen. Det som verkar mest spännande.

Jag skulle också gärna passa på att läsa om Lenz Taguchis "Pedagogisk dokumentation som aktiv agent" som jag läste förrförra våren. Den gav mig väldigt mycket, men jag behöver bearbeta den mer för att kunna omsätta tankarna i praktiken. Men den behandlar just det som jag rör mig mest i, hur vi förändrar dokumentationen från produkt till agent.

Nu börjar vårterminen!

Reflektion kring "Att göra lärande synligt"

Det som först slår mig när jag läser denna bok är hur olika förutsättningar vi har i Sverige jämfört med Italien. Här tycker vi att barngrupper om 20 barn med tre pedagoger är stora och det blir svårt att genomföra det man tänkt. Där är de två på 25 barn och lyckas ändå genomföra fantastiska projekt. Och därtill dokumentera detta. Men, så har de ju också ett helt annat upplägg på dagen, där de två lärarna är schemalagda när barnen är där och medhjälpare finns för att täcka upp övrig tid.

Dessutom har de betydligt mer tid för reflektion och planering än vad vi har. Och det tror jag är en viktig bit. För när vi väl har vår kära planeringstid sitter vi ofta själva, inte tillsammans med vårt arbetslag och hur lätt blir det då att få till en diskussion kring hur vi går vidare? Dessutom, om planeringen bara är vid ett tillfälle i veckan och något spännande händer i gruppen när det är alldeles för lång tid kvar till nästa planeringstillfälle, vad händer då med fortsättningen? Ofta tvingas vi snabbreflektera på stående fot och detta blir också den enda reflektionen som hinns med tillsammans med kollegorna. Här krävs ett större grepp på organisationen om vi någonsin ska kunna komma ens i närheten av de italienska pedagogerna.

Jag tänker, att det nog är helt omöjligt att arbeta med inspiration från reggio utan att använda sig av verktyget pedagogisk dokumentation. Så pass viktigt är det. Vi kan aldrig helt kopiera deras verksamhet, men har man minsta intresse av att arbeta enligt de tankar och värderingar som ligger till grund för reggios verksamhet, då är dokumentationen nyckeln. Man får dock inte glömma att reggioinspirationen är förhållandevis ny i Sverige och att deras arbete utformats och utvecklats under en mycket lång tid. Kanske kan vi också nå dit sinom tid?

 Ju mer jag läser och funderar, desto mer inser jag hur komplext begreppet "pedagogisk dokumentation" är. Min önskan är att kunna använda dokumentationen som ett verktyg för lärande i verksamheten, men hur?

"I Reggio Emilia där vi sedan många år gått emot detta sätt att arbeta [dokumentation som endast används i efterhand] ser vi istället dokumentation som en integrerad del i de procedurer som är avsedda för att främja lärande och att förändra relationen mellan lärande och undervisning." s. 78

"Vi ser därför dokumentation också som ett synligt lyssnande. De konstruerade spåren (i form av anteckningar, diabilder, videor, osv) inte bara vittnar om barnens vägar till lärande och om processerna i deras lärande, utan gör också dessa vägar möjliga - därför att de blir synliga" s.83 

Dokumentationen blir också ett sätt att visa barnen att de blir lyssnade på och att deras lärande är värdefullt och meningsfullt.

"Det barn vanligen uppskattar är att de når en medvetenhet om det sätt på vilket deras tänkande utvecklats. Detta är en viktig process som lockar fram en rörelse mot det möjliga - det Vygotskilj kallar 'den proximala utvecklingszonen', i vilken de som lär ökar sin förståelse." s 202

När man läser om hur de ägnar tid, inte bara åt själva reflektionen, men åt att transkribera alla dialoger mellan barn och pedagoger, förstår man vilket enormt tidskrävande arbete det är. Men det ger säkert ett bra resultat. En möjlighet att fånga upp trådar som annars skulle gått förlorade.

Jag slås också av hur betydelsefull estetiken är för barnen och därigenom för lärandet.

"De estetiska elementen kommer ofta in i barns val. Skönhet och tillfredställelse är starkt integrerade i kunskapsbyggandets processer." s.51

"Vi har alltid ansett att skönhet, glädje, humor och poesi är viktiga inslag i kunskapsbyggande, och att lärande sålunda bör observeras och dokumenteras i dagligt liv och genom mångfaldiga språk (talade, skrivna, musikaliska, visuella, dansade osv.) och att lärandet kan och bör beskrivas med många språkliga medier." s. 160 

Boken är full av exempel på olika projekt man arbetat i och alla genomsyras de av estetiskt tänkande på olika sätt. Ateljén är en självklar del av arbetet och det går inte att låta bli att fascineras av barnens teckningar! Likaså de demokratiska metoder som barnen på ett så självklart sätt använder sig av i sitt arbete.

Det jag däremot saknar i denna såväl som i andra böcker, är texter som handlar om de små, de som går på småbarnförskolorna och hur man arbetar där? För det måste ju ändå vara där man börjar lägga grunden för att kunna arbeta i de fantastiska projekt man får se exempel på i denna bok?

I grund och botten tänker jag dock att det är barnsynen som är nyckeln till hela filosofin:

"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäcka, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv." s. 79

Om lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi

Denna bok har följt med mig sedan femte terminen på lhs (tror jag) och var den som först öppnade mina ögon för reggio emilia och deras filosofi. Sedan dess har det blivit ett antal läsningar och jag har även glatt lånat ut den till höger och vänster (eller rättare sagt till såna som jag tyckt behövt en introduktion).

Nu känns den ganska daterad. I alla fall för mig. Det som förr gav mig aha-upplevelser känns numera som självklarheter. Och det är ju ganska fint att kunna se en sådan utveckling tycker jag! Men några guldkorn gick det ändå att vaska fram...

Vikten av organisation kan inte nog betonas tycker jag.

"Organisation är också pedagogik! Det är mitt ansvar som pedagog att organisera vardagen på ett sätt som gör det möjligt för barnen att reflektera över sina erfarenheter tillsammans." s. 15

Likaså hur betydelsefullt dokumentationen fungerar för att få syn på sitt bemötande, ompröva sina tankar och handlingar. Dokumentationen är inte bara till för att föra arbetet vidare med barnen, utan är även en viktig del i min tillblivelse som pedagog.

Angående miljön gillar jag citatet från Carla Rinaldi

"Vi bestämmer rummet, men rummet bestämmer också oss" s. 33

Jag tänker att rummets och miljöns utformning har stor betydelse för den verksamhet som bedrivs där. I en fungerande miljö är barnen uppslukade av lek och utforskande och pedagogerna kan vara med barnen i utforskandet, eller ägna sig åt att dokumentera. I en icke fungerande miljö blir det lätt konflikter mellan barnen och barnen hittar inget fokus där de kan stanna kvar, utan vandrar runt. Det i sig är inget problem men det kan leda till att fler barn också tappar fokus. Tycker det är jätteviktigt att fundera över hur vi organiserar en miljö, en förskola, som är för och med barnen.

För de som "på håll" möter reggios tänk verkar en stor farhåga vara att man lämnar över allt ansvar till barnen och liksom släpper dem "vind för våg" (jag har också sett detta ske i praktiken på min VFU), eftersom allt ska vara efter deras intressen. Ann Åberg poängterar att det faktum att vi låter barnens intressen vara drivkraft ställer krav på pedagogerna att ansvara för att göra kloka val kring innehåll, syfte och utförande. Samt, om vi vill verkligen lyssna på barnen måste vi också göra det möjligt för barnen att göra sin röst hörd. Om detta skriver Åberg

"Om barnen ska förstå ett demokratiskt förhållningssätt måste vi på allvar bjuda in barnen och tro på deras förmågor. I vårt tålmodiga arbete med att försöka skapa en demokratisk förskola har vi längs vägen kommit till insikt om värdet av den gemensamma reflektionen. Genom att erbjuda barnen måste tillfällen i vardagen då de för möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samtidigt som de också lyssnar på andras synpunkter, har vi skapat mötesplatser där vi gemensamt kan reflektera över vår vardag" s. 65

Jag har mestadels arbetat med de minsta barnen, de som ännu inte riktigt har ett språk att uttrycka sig med. Och det händer då och då att jag stöter på kollegor som tycker att vi helt ska skippa samlingen om vi ska jobba med inspiration från reggio. Jag tänker att det är helt fel väg att gå. För hur kan vi förvänta oss att en fyraåring helt plötsligt ska kunna förstå hur ett reflektionsmöte ska gå till, att sitta ner och lyssna på varandra? Om man inte redan har varit i ett liknande sammanhang sedan man började på förskolan? Jag tänker att om vi börjar med att sitta ner med ettåringarna, prata lite om vilka kompisar som är där och vilka som är hemma, kanske sjunga en sång eller tio, beroende på vad barnen är upplagda för, då skapar vi också en grund för att senare (och det behöver inte vänta till barnen är fyra år, på mitt jobb har vi ofta "återblickar" med våra små ett- och tvååringar där vi visar dokumentation och fångar upp deras reaktioner) kunna ha dessa gemensamma reflektionsmöten.

"Att använda barnens reflektioner handlar alltså om att pedagogen ska få hjälp att förstå saker och ting på flera sätt än det självklara. Men allra mest handlar det om att göra barnen delaktiga i de gemensamma lärprocesserna genom att utgå från och ta i bruk deras tänkande och handlande. Det pedagogiska dokumentationsarbetet fångar in praktiken och pedagogerna läser av den, med barnen, med kollegor och ibland även med föräldrarna. Detta öppnar för flera olika möjligheter för vilka vägar lärprocesserna kan ta. Men det är pedagogen som tar ansvar för att hålla fast vid det innehåll man valt att arbeta med. Detta är nödvändigt för att lärprocesserna ska ha en möjlighet att fördjupas och inte skingras ut över alltför vida innehåll som man bara nyfiket hinner nosa på. " s. 87

"Man kan säga att våra återbesök fungerade som en ständig utvärdering. Att ge barnen möjlighet att vara delaktiga i den kontinuerliga utvärderingen är oerhört viktigt, eftersom det gör det möjligt för barnen att påverka både innehåll och arbetssätt i nästa steg" s. 102

Hillevi Lenz Taguchi skriver om hur lärandet tar sig utryck i ett gestaltande med kroppen och att dokumentationen blir ett sätt för oss pedagoger att åskådliggöra deras gestaltande, deras lärande, för dem. Det är ytterligare en viktig aspekt av dokumentationen.

"Barnen arbetade samtidigt i en estetiskt skapande och förhandlande meningsskapande läroprocess. Gestaltningen i form av en dokumentation utgör i sig därmed en lärande dokumentation kring det specifika fenomen [...] som man ville undersöka." s 90

Ann Åberg skriver också om hur barn gärna tittar "närsynt" på sin omvärld och att vi vuxna nog också skulle lära oss av att göra det, eftersom det leder till andra upptäckter än man annars skulle fått. Hon poängterar här också hur viktigt materialet blir i barnens utforskande, för att kunna teckna av alla kråkans detaljer krävdes andra pennor än vad barnen redan hade tillgång till, för att nämna ett exempel. Det här är en av mina största inspirationskällor när det gäller reggio, att tillsammans med barnen få syn på de små detaljerna och använda detta i kombination med skapande på olika sätt.

En annan tankeväckande del handlar om pedagogernas olikhet som en tillgång. Har vi samma förhållningssätt till varandra som vi har till barnen? Jag kan många gånger uppleva att vi inte har det. Det gäller såväl mellan kollegor som mellan ledning och pedagoger. Det finns en risk att reggioinspirationen stannar i barnsynen istället för att genomsyra hela människosynen. Även i samarbetet med föräldrarna har vi nytta av att se dem på samma sätt som vi ser på barnen. Vilka styrkor och kompetenser finns bland våra föräldrar? Hur gör vi för att låta dem komma till tals?

"Vi måste samtidigt vara öppna för och vilja lyssna på hur föräldrarna tänker. Det handlar om att skapa en lyssnande relation med föräldrarna precis på samma sätt som vi gör med barnen" s. 135

Till sist, ett fint citat:

" Vi är beroende av varandra för att kunna förhandla fram nya betydelser och val för verksamheten. Det är detta beroende som gör oss till människor. Utan andra kan vi inte förstå någonting, eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och våra andra uttrycksformer. I en lyssnande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta. Därför har vi slutat leta efter sanningen om barnet, och istället i dialog med barnet frågat oss vad ett barn kan bli" s.149

Reflektion kring Stina Braxells "Skapande barn"

Min första känsla är hemma. Jag har trots allt ägnat fyra år av mitt sjuåriga yrkesliv i samma stadsdel som Stina jobbar och det känns som att hennes synsätt är ett synsätt som genomsyrar hela stadsdelen. Det var inte så mycket i boken som kändes "nytt" med andra ord, men den är inte desto mindre viktig för det.

Stina beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker. Detta känner jag att jag redan haft med mig sedan jag arbetade i Kärra. Till exempel att dela in material i koloristiska och grafiska färger, blöta eller torra liksom plastiska och konstruktiva tredimensionella material och se till att barnen på olika sätt får möta dessa. Tanken att barnen genom att möta många olika material redan som mycket små, sedan ska kunna använda sig av dessa för att uttrycka sig när de är äldre. Synsättet att det är processen vi ska fokusera på, inte produkten i sig.

Jag tycker även att det är bra att hon tar upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.

"Pedagogernas sätt att agera och kommentera barnens skapande bildar ett klimat som påverkar skapandet. Det blir en osynlig miljö som formar barnens estetiska läroprocess och sätt att tänka om egna och andras bilder, om sin egen och andras förmåga att skapa." Stina Braxell 2010 s. 74

Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna.

När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.

Mest givande i boken för mig var kapitlet som handlar om hjärnan. Forskning har visat att människor som är bra på att teckna har ett nära "samarbete" med sin högra hjärnhalva. I de flesta fall är den vänstra halvan dominant, den vet att gräset är grönt och bollen rund. Vi ska inte behöva ägna energi åt att bestämma detta varje gång vi tittar på gräs eller bollar. Och därför ser vi inte de små nyansskillnaderna. Men när vi tecknar är vi beroende av att kunna se istället för att bara titta. Då gäller det att koppla bort vänster hjärnhalva och istället ge höger fritt spelrum. Stina skriver om Betty Edwards;

"Hon hade upptäckt ett sätt att se som hjälpte henne. Hon hade förstått att hon måste betrakta det hon ville teckna en stund innan det speciella seendet infann sig i hennes hjärna." Stina Braxell 2010, s. 33

Jag har ägnat mycket tid åt tecknande i mitt liv, från barndomen och fram till jag var ungefär 20 år och jag känner igen det här tankesättet. Det handlar om att se, verkligen se, och på så sätt är det inte svårt alls att teckna vad man vill, bara att följa linjerna så som de är. Och det handlar då alltså om att låta höger hjärnhalva göra jobbet. Detta är ju intressant eftersom man inom reggio ofta talar om att skärpa blicken. Det är kanske just detta fenomen som åsyftas? Och har man väl förstått denna tanke borde det underlätta i arbetet med att hjälpa barnen att skärpa blicken, att förstå hur det går till att se istället för att bara titta. Att detta är en kunskap som kan bli tillgänglig för alla, inte bara de som rent "naturligt" har en fallenhet. Att detta är ett språk som alla kan tillägna sig.

Vidare skriver Braxell;

"Min erfarenhet är att barn i förskolan inte behöver speciella övningar för att komma i ett H-tillstånd och få tillgång till hela sin hjärna. De har förmågan med sig redan från mycket tidig ålder. Men jag är ganska säker på att med rätt bemötande och stimulerande miljö så behåller de förmågan. För den går mycket lätt förlorad" och fortsätter "Vi har vuxit upp i ett samhälle som prioriterar funktionerna i vänster hjärnhalva, och kanske kan vi känna oss mer hela som människor om också vi får befinna oss i H-tillstånd emellanåt" Stina Braxell 2010, s. 42