Reflektion kring "Att göra lärande synligt"

Det som först slår mig när jag läser denna bok är hur olika förutsättningar vi har i Sverige jämfört med Italien. Här tycker vi att barngrupper om 20 barn med tre pedagoger är stora och det blir svårt att genomföra det man tänkt. Där är de två på 25 barn och lyckas ändå genomföra fantastiska projekt. Och därtill dokumentera detta. Men, så har de ju också ett helt annat upplägg på dagen, där de två lärarna är schemalagda när barnen är där och medhjälpare finns för att täcka upp övrig tid.

Dessutom har de betydligt mer tid för reflektion och planering än vad vi har. Och det tror jag är en viktig bit. För när vi väl har vår kära planeringstid sitter vi ofta själva, inte tillsammans med vårt arbetslag och hur lätt blir det då att få till en diskussion kring hur vi går vidare? Dessutom, om planeringen bara är vid ett tillfälle i veckan och något spännande händer i gruppen när det är alldeles för lång tid kvar till nästa planeringstillfälle, vad händer då med fortsättningen? Ofta tvingas vi snabbreflektera på stående fot och detta blir också den enda reflektionen som hinns med tillsammans med kollegorna. Här krävs ett större grepp på organisationen om vi någonsin ska kunna komma ens i närheten av de italienska pedagogerna.

Jag tänker, att det nog är helt omöjligt att arbeta med inspiration från reggio utan att använda sig av verktyget pedagogisk dokumentation. Så pass viktigt är det. Vi kan aldrig helt kopiera deras verksamhet, men har man minsta intresse av att arbeta enligt de tankar och värderingar som ligger till grund för reggios verksamhet, då är dokumentationen nyckeln. Man får dock inte glömma att reggioinspirationen är förhållandevis ny i Sverige och att deras arbete utformats och utvecklats under en mycket lång tid. Kanske kan vi också nå dit sinom tid?

 Ju mer jag läser och funderar, desto mer inser jag hur komplext begreppet "pedagogisk dokumentation" är. Min önskan är att kunna använda dokumentationen som ett verktyg för lärande i verksamheten, men hur?

"I Reggio Emilia där vi sedan många år gått emot detta sätt att arbeta [dokumentation som endast används i efterhand] ser vi istället dokumentation som en integrerad del i de procedurer som är avsedda för att främja lärande och att förändra relationen mellan lärande och undervisning." s. 78

"Vi ser därför dokumentation också som ett synligt lyssnande. De konstruerade spåren (i form av anteckningar, diabilder, videor, osv) inte bara vittnar om barnens vägar till lärande och om processerna i deras lärande, utan gör också dessa vägar möjliga - därför att de blir synliga" s.83 

Dokumentationen blir också ett sätt att visa barnen att de blir lyssnade på och att deras lärande är värdefullt och meningsfullt.

"Det barn vanligen uppskattar är att de når en medvetenhet om det sätt på vilket deras tänkande utvecklats. Detta är en viktig process som lockar fram en rörelse mot det möjliga - det Vygotskilj kallar 'den proximala utvecklingszonen', i vilken de som lär ökar sin förståelse." s 202

När man läser om hur de ägnar tid, inte bara åt själva reflektionen, men åt att transkribera alla dialoger mellan barn och pedagoger, förstår man vilket enormt tidskrävande arbete det är. Men det ger säkert ett bra resultat. En möjlighet att fånga upp trådar som annars skulle gått förlorade.

Jag slås också av hur betydelsefull estetiken är för barnen och därigenom för lärandet.

"De estetiska elementen kommer ofta in i barns val. Skönhet och tillfredställelse är starkt integrerade i kunskapsbyggandets processer." s.51

"Vi har alltid ansett att skönhet, glädje, humor och poesi är viktiga inslag i kunskapsbyggande, och att lärande sålunda bör observeras och dokumenteras i dagligt liv och genom mångfaldiga språk (talade, skrivna, musikaliska, visuella, dansade osv.) och att lärandet kan och bör beskrivas med många språkliga medier." s. 160 

Boken är full av exempel på olika projekt man arbetat i och alla genomsyras de av estetiskt tänkande på olika sätt. Ateljén är en självklar del av arbetet och det går inte att låta bli att fascineras av barnens teckningar! Likaså de demokratiska metoder som barnen på ett så självklart sätt använder sig av i sitt arbete.

Det jag däremot saknar i denna såväl som i andra böcker, är texter som handlar om de små, de som går på småbarnförskolorna och hur man arbetar där? För det måste ju ändå vara där man börjar lägga grunden för att kunna arbeta i de fantastiska projekt man får se exempel på i denna bok?

I grund och botten tänker jag dock att det är barnsynen som är nyckeln till hela filosofin:

"Vi ser barnet som en aktiv individ som tillsammans med oss ska utforska och upptäcka, som dag för dag ska försöka förstå något, finna en mening och ett stycke liv." s. 79