Om lyssnandets pedagogik av Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi

Denna bok har följt med mig sedan femte terminen på lhs (tror jag) och var den som först öppnade mina ögon för reggio emilia och deras filosofi. Sedan dess har det blivit ett antal läsningar och jag har även glatt lånat ut den till höger och vänster (eller rättare sagt till såna som jag tyckt behövt en introduktion).

Nu känns den ganska daterad. I alla fall för mig. Det som förr gav mig aha-upplevelser känns numera som självklarheter. Och det är ju ganska fint att kunna se en sådan utveckling tycker jag! Men några guldkorn gick det ändå att vaska fram...

Vikten av organisation kan inte nog betonas tycker jag.

"Organisation är också pedagogik! Det är mitt ansvar som pedagog att organisera vardagen på ett sätt som gör det möjligt för barnen att reflektera över sina erfarenheter tillsammans." s. 15

Likaså hur betydelsefullt dokumentationen fungerar för att få syn på sitt bemötande, ompröva sina tankar och handlingar. Dokumentationen är inte bara till för att föra arbetet vidare med barnen, utan är även en viktig del i min tillblivelse som pedagog.

Angående miljön gillar jag citatet från Carla Rinaldi

"Vi bestämmer rummet, men rummet bestämmer också oss" s. 33

Jag tänker att rummets och miljöns utformning har stor betydelse för den verksamhet som bedrivs där. I en fungerande miljö är barnen uppslukade av lek och utforskande och pedagogerna kan vara med barnen i utforskandet, eller ägna sig åt att dokumentera. I en icke fungerande miljö blir det lätt konflikter mellan barnen och barnen hittar inget fokus där de kan stanna kvar, utan vandrar runt. Det i sig är inget problem men det kan leda till att fler barn också tappar fokus. Tycker det är jätteviktigt att fundera över hur vi organiserar en miljö, en förskola, som är för och med barnen.

För de som "på håll" möter reggios tänk verkar en stor farhåga vara att man lämnar över allt ansvar till barnen och liksom släpper dem "vind för våg" (jag har också sett detta ske i praktiken på min VFU), eftersom allt ska vara efter deras intressen. Ann Åberg poängterar att det faktum att vi låter barnens intressen vara drivkraft ställer krav på pedagogerna att ansvara för att göra kloka val kring innehåll, syfte och utförande. Samt, om vi vill verkligen lyssna på barnen måste vi också göra det möjligt för barnen att göra sin röst hörd. Om detta skriver Åberg

"Om barnen ska förstå ett demokratiskt förhållningssätt måste vi på allvar bjuda in barnen och tro på deras förmågor. I vårt tålmodiga arbete med att försöka skapa en demokratisk förskola har vi längs vägen kommit till insikt om värdet av den gemensamma reflektionen. Genom att erbjuda barnen måste tillfällen i vardagen då de för möjlighet att uttrycka sina åsikter och tankar, samtidigt som de också lyssnar på andras synpunkter, har vi skapat mötesplatser där vi gemensamt kan reflektera över vår vardag" s. 65

Jag har mestadels arbetat med de minsta barnen, de som ännu inte riktigt har ett språk att uttrycka sig med. Och det händer då och då att jag stöter på kollegor som tycker att vi helt ska skippa samlingen om vi ska jobba med inspiration från reggio. Jag tänker att det är helt fel väg att gå. För hur kan vi förvänta oss att en fyraåring helt plötsligt ska kunna förstå hur ett reflektionsmöte ska gå till, att sitta ner och lyssna på varandra? Om man inte redan har varit i ett liknande sammanhang sedan man började på förskolan? Jag tänker att om vi börjar med att sitta ner med ettåringarna, prata lite om vilka kompisar som är där och vilka som är hemma, kanske sjunga en sång eller tio, beroende på vad barnen är upplagda för, då skapar vi också en grund för att senare (och det behöver inte vänta till barnen är fyra år, på mitt jobb har vi ofta "återblickar" med våra små ett- och tvååringar där vi visar dokumentation och fångar upp deras reaktioner) kunna ha dessa gemensamma reflektionsmöten.

"Att använda barnens reflektioner handlar alltså om att pedagogen ska få hjälp att förstå saker och ting på flera sätt än det självklara. Men allra mest handlar det om att göra barnen delaktiga i de gemensamma lärprocesserna genom att utgå från och ta i bruk deras tänkande och handlande. Det pedagogiska dokumentationsarbetet fångar in praktiken och pedagogerna läser av den, med barnen, med kollegor och ibland även med föräldrarna. Detta öppnar för flera olika möjligheter för vilka vägar lärprocesserna kan ta. Men det är pedagogen som tar ansvar för att hålla fast vid det innehåll man valt att arbeta med. Detta är nödvändigt för att lärprocesserna ska ha en möjlighet att fördjupas och inte skingras ut över alltför vida innehåll som man bara nyfiket hinner nosa på. " s. 87

"Man kan säga att våra återbesök fungerade som en ständig utvärdering. Att ge barnen möjlighet att vara delaktiga i den kontinuerliga utvärderingen är oerhört viktigt, eftersom det gör det möjligt för barnen att påverka både innehåll och arbetssätt i nästa steg" s. 102

Hillevi Lenz Taguchi skriver om hur lärandet tar sig utryck i ett gestaltande med kroppen och att dokumentationen blir ett sätt för oss pedagoger att åskådliggöra deras gestaltande, deras lärande, för dem. Det är ytterligare en viktig aspekt av dokumentationen.

"Barnen arbetade samtidigt i en estetiskt skapande och förhandlande meningsskapande läroprocess. Gestaltningen i form av en dokumentation utgör i sig därmed en lärande dokumentation kring det specifika fenomen [...] som man ville undersöka." s 90

Ann Åberg skriver också om hur barn gärna tittar "närsynt" på sin omvärld och att vi vuxna nog också skulle lära oss av att göra det, eftersom det leder till andra upptäckter än man annars skulle fått. Hon poängterar här också hur viktigt materialet blir i barnens utforskande, för att kunna teckna av alla kråkans detaljer krävdes andra pennor än vad barnen redan hade tillgång till, för att nämna ett exempel. Det här är en av mina största inspirationskällor när det gäller reggio, att tillsammans med barnen få syn på de små detaljerna och använda detta i kombination med skapande på olika sätt.

En annan tankeväckande del handlar om pedagogernas olikhet som en tillgång. Har vi samma förhållningssätt till varandra som vi har till barnen? Jag kan många gånger uppleva att vi inte har det. Det gäller såväl mellan kollegor som mellan ledning och pedagoger. Det finns en risk att reggioinspirationen stannar i barnsynen istället för att genomsyra hela människosynen. Även i samarbetet med föräldrarna har vi nytta av att se dem på samma sätt som vi ser på barnen. Vilka styrkor och kompetenser finns bland våra föräldrar? Hur gör vi för att låta dem komma till tals?

"Vi måste samtidigt vara öppna för och vilja lyssna på hur föräldrarna tänker. Det handlar om att skapa en lyssnande relation med föräldrarna precis på samma sätt som vi gör med barnen" s. 135

Till sist, ett fint citat:

" Vi är beroende av varandra för att kunna förhandla fram nya betydelser och val för verksamheten. Det är detta beroende som gör oss till människor. Utan andra kan vi inte förstå någonting, eftersom förståelser är något vi skapar tillsammans i språket och våra andra uttrycksformer. I en lyssnande och förhandlande pedagogik är vi medvetna om detta. Därför har vi slutat leta efter sanningen om barnet, och istället i dialog med barnet frågat oss vad ett barn kan bli" s.149