Två besök på REturen!

Första tillfället hölls av Linda, som jobbar halvtid på centret som miljöpedagog.

Vi pratade om "the shape of an idea" och såg en film kring detta med en isländsk (?) konstnär som jag tyvärr inte antecknade namnet på. Några snabba tankar/meningar som jag skrev ner under tiden vi såg filmen och/eller Linda pratade:

-hur ser idéer ut?

-intuition, en känsla, föregår idén

-verbalisera idén , är det kontraproduktivt?

-relationen mellan att tänka och att göra

-idéen om ett bra konstverk är inte samma sak som ett faktiskt bra konstverk

-kreativiteten är kausaliteten, konsekvenserna av idén

-var hittar man sin inspiration? varifrån kommer tankarna?

Vi fick sedan gå in i det gamla bankvalvet. Vitt tak, vita väggar och vit heltäckningsmatta. I övrigt helt tomt. Vår uppgift var att med hjälp av helt vanliga vita A4 papper samt nål och tråd göra vad vi ville med utrymmet. Genast fick vi alltså bruk för de nya tankar som just väckts. Det var fantastiskt roligt att skapa så förutsättningslöst och med enkla medel, det fanns verkligen inga gränser för uppfinningsrikedomen. När vi kände oss klara var det dags att projicera ljus på våra skapelser, vilket gav ytterligare en dimension till våra verk. Extra roligt att få vara med och sätta spår i en lokal som inte ens öppnat ännu och som kommer att vara tillgänglig för barn och pedagoger i hela stadsdelen!

Andra tillfället höll Mia i och nu hade vi fokus på lukt och ljud. Först fick vi en liten presentation av återvinningscentret, bakgrund och vilka tankar de haft när de startat. Inspirationen kommer förstås från Italien och det Remida center som finns där. Tanken är att det ska fungera både som inspiration/workshop och som ett lager där förskolorna kan hämta material. Väldigt spännande!

Vi fick också prova tre olika stationer. Först en där vi luktade i olika behållare för att sedan rita av hur vi tyckte att lukten/doften kändes. Därefter la vi en liten plastbricka över teckningen och byggde densamma i tredimensionellt material. Sedan kunde vi flytta vår skapelse till ett digitalt mikroskop som visade bilden starkt uppförstorad på en stor skärm. Vilka möjligheter till kooperativt lärande, jämfört med ett vanligt mikroskop där bara en i taget kan se!

Andra stationen var en MaKey MaKey där vi med elektronikens hjälp styrde tangenterna på datorn via olika ledande material, som oss själva, frukt eller metallföremål. Oerhört fascinerande! Ger verkligen en förståelse för vad som är ledande material och hur elektricitet fungerar, att den måste ledas runt.

Sist var vi tillbaka i det vita rummet där ett ljusbord dukats upp med gamla juiceflaskor fyllda med olika föremål, tillsammans med de vita pappersarken. Uppgiften var att i papper skapa de ljud som flaskorna åstadkom.

Alla tre stationerna gav mycket inspiration kring hur man kan använda olika sinnen och språk i samklang med varandra.

Workshop ljus med Fredrik

"Tusen ljus ingenstans att fly” var Fredriks poetiska namn på kvällens övning. Uppgiften var att bygga upp små föreställningar, mobila presentationer, shower…använda oss av ljus,reflektioner...ett roligt utforskande av ljus!

Vi provande, experimenterade och konstruerade ganska likt barnens utforskande av material. Det var tydligt att man blev ganska styrd av det material som fanns att tillgå. Vi hade alla med oss olika saker hemifrån i form av ficklampor, speglar, reflexer och annat. På plats fanns även oh-apparater och projektor. Vi var den enda gruppen som inte ”tog för oss” av något sådant och därför kunde vi inte riktigt göra som vi egentligen ville, utan fick experimentera för att hitta andra vägar.

När vi visat våra installationer för varandra en gång skulle vi ”battla” varandra och det var fritt fram att ”sno” från de andra grupperna. Detta var mycket roligare och det var spännande att se hur vi flowade och rörde oss runt i rummet på olika sätt. Installationerna bytte skepnad och placering och närmade sig varandra.

Jag tror att det är viktigt att som pedagog prova på hur det känns att utforska förutsättningslöst på samma sätt som barnen. Att få en djupare förståelse för hur det kan kännas att ställas inför nya material och utmaningar.

"Barns skapande – imitera, återskapa, nyskapa"

Linda inledde med barns utforskande av populärkulturella figurer som de arbetat med i hennes förskola. Detta är något som faktiskt börjar få credd även i förskolan! Men det finns många dilemman och mycket att tänka kring, det är okänd mark, hur fungerar det och vad vad ska vi göra?

Hur får egentligen barnkultur plats i förskolan? Och vilken kultur är ”tillåten”? Kan man släppa in Star wars tillsammans med Pippi liksom? Jag tror att många pedagoger, inklusive mig själv, har svårt för detta. Men det är nog dags att börja tänka på ett annat sätt, barnkultur förändras ju med tiden och nutiden är helt annorlunda jämfört med när jag var barn på åttiotalet eller till och med för kanske tio år sedan.

Linda menar att det är bra att fundera över vad är det som är intressant för barnen, hur kommer det sig och vad kan jag lära mig? Ska man skapa för att uttrycka sig eller som terapi?

Reflektionskultur, hur skapar man en sådan? Ett sätt är att använda sig av pedagogisk dokumentation, den innebär att pedagoger börjar diskutera epistemologiska och ontologiska frågor (alltså, vad är kunskap? och hur fungerar livet?). 

Vi pratade också om rollekar, vad är fint och vad är fult? Varför är det ok med mammapappabarn men inte krig? Även de ”goda” lekarna kan vara ”onda” (någon får alltid bara vara hunden till exempel). Vilka lekar som är ok handlar om hur gruppen mår och hur barnen leker. Ibland krockar det mellan de barn som hemifrån är ”skyddade” från till exempel star wars och de som får titta på det. Här är det viktigt att vi som pedagoger finns med och stödjer och även att vi reflekterar kring vad vi lägger för värderingar i sånt som barnen säger om t ex död, för den behöver det inte betyda samma sak som för oss.

Studiebesök på Solgläntan

Carina och Maria tog emot oss och började med att berätta kring förskolans gemensamma projekt ”min egen relation till en plats”.

Tankarna startade i att förskolan kan upplevas som ”isolerad” från omvärlden, hur ska man ändra på det? Hur kan man ta sig ut från förskolan, bli mer synlig i samhället?

De började med att sätta sig själva i relation till det de ville göra med barnen genom att gå ut i närmiljön. Vad kan en plats berätta?

Marias barngrupps plats blev konstmuséet och de har arbetat mycket kring de upplevelser de fått när de besökt sin plats. Alla barnen valde ett konstverk som talade till dem. Som de tyckte var fin, ful, läskig eller som de var nyfikna på. Och sedan har man diskuterat förlänade frågor

-varför valde du den?

-hur ser den ut?

-kan vi göra en?

-hur hade du velat göra den?

Man kan använda konsten för att nå olika sätt att tänka, vara, uttrycka sig. Det är ok att ”tycka” vad man vill i konstanalysen.

Konst kan fungera som ett forum för demokrati. 

Frågor som dök upp under projektet var 

-hur pratar jag med barnen kring konst?

-vilka frågor ska jag ställa för att få reda på det jag vill veta?

Fortsätt fråga! sa Maria Det finns alltid ett varför. Hon valde att prata med barnen enskilt, för att få tag i barnets tanke, för att inte alla skulle säga samma sak.

Man kan också fråga vad barnen ser och känner och vad de tror att konstnären vill.

Maria och hennes kollegor har tillsammans med pedagogistan Carina reflekterat mycket kring detta med att följa barnen, betyder det att vi inte får veta något om det vi ska arbeta med? De tyckte att det var skönt att ha något i bagaget när de startade upp projektet, "man vet var fokus är, men sedan tar barnen sina vägar som man följer” sa Maria och fortsatte ”Vi kan faktiskt ge saker till barnen utan att beröva dem sina egna tankar. Hur lätt är det att komma på allt själv? Vi behöver veta saker för att kunna ta arbetet vidare med barnen”.

De reflekterar även kring om målen från förra pp (powerpointen/reflektionsdokumentet) följer med till nästa? Man får inte glömma att binda ihop!

Sedan gick vi runt på förskolan och insöp inspiration i deras pedagogiska miljöer! Här är några av de saker jag fastnade mest för:

Hur tänker du att en Atelierista kan använda sig av olika sinnen, material och pedagogiska förhållningsätt i sin yrkes praktik?

En ganska omfattande fråga som inte helt lätt låter sig fångas tycker jag. Men jag tror att jag hittar en ingång till svaret om jag beskriver min drömateljé.

Det är ett stort rum. Det största på avdelningen/hemvisten. Det doftar av färg och lera. Rummet är ljust, med stora fönster och djupa fönstersmygar som man kan sitta i eller förvara olika material. Här finns olika material att skapa med, allt från naturmaterial till återvinningsmaterial. Även pennor, saxar, penslar, kol, torrpastellkritor, oljepasteller, blyerts, tuschpennor och vanliga kritor finns här. I en överskådlig hylla finns papper i olika storlekar och utföranden. Inte bara ritpapper utan även kartong, akvarellpapper, tidningspapper, kartor, silkespapper. Allt för att få in så många kontraster som möjligt.

Mitt i rummet finns ett stort bord där olika skapande projekt pågår. Bordet används inte till något annat så vi behöver inte städa. Här kan man rita, klippa/klistra, jobba med lera eller returmaterial.

Längs en av långsidorna finns stafflier så att barnen kan stå bredvid varandra och måla och inspireras av varandra. Vid stafflierna kan man välja om man vill måla med flytande färg eller kakor. Penslar finns i alla möjliga storlekar och varianter. Vi använder oss av grundfärger samt svart och vitt. Utifrån dessa får barnen experimentera med olika färger och nyanser. Det finns också möjlighet att måla med akryl eller akvarell.

På den motsatta väggen växer dokumentation fram med fokus på barnens processer och undersökanden av material och tekniker. Vissa av bilderna har barnen tagit själva, andra har pedagoger tagit.  Längre texter beskriver barnens utforskande och återger även kommentarer och dialoger. Pedagogernas reflektioner finns också med här.

Vid ett mindre runt bord finns alltid tillgång till lera. Här har vi inga stolar vilket ger en mer dynamisk skapandeprocess, barnen rör sig runt bordet som de känner för och hjälper varandra eller byter plats. Olika typer av lerverktyg har barnen också tillgång till liksom olika material som går att kombinera med leran, till exempel snäckor, små mosaikbitar eller sugrör.

Eftersom det finns ett lågt handfat i rummet kan barnen själva hämta vatten till leran eller måleriet och själva ansvara för att hålla verktygen rena och såklart tvätta sig själva när de känner det behovet.

En ipad finns tillgänglig för barnen hopkopplad med en projektor så att vi tillsammans kan titta på dokumentation eller leka med olika appar där bild, ljud och rörelse kombineras. Ofta står en cd-spelare på med lugn instrumentell musik och skapar en vilsam atmosfär, men ibland provar vi andra typer av musik, som salsa eller hårdrock och ser vad som sker med skapandet.

Här arbetar barnen självständigt eller i grupp efter eget huvud eller i mer styrda projekt. En pedagog/ateljerista finns alltid med för att starta upp, stötta upp och utmana. Beroende på vad barnen är uppe i för processer. Barnen introduceras i miljön som små och får successivt öka sin materialkännedom och ansvar för miljön och materialet med stöd av pedagogerna.

Frottage

Ja, istället för seminarium kring projektarbeten blev torsdagskvällen betydligt mera praktisk, när vi fick bekanta oss med tekniken "frottage". Det låter fancy men är i själva verket något som de flesta har gjort. Jag vet att vi ägnade en del tid åt det på lågstadiet, men sedan har jag aldrig använt mig av tekniken igen. Det är när man lägger något under papperet och sedan låter pennan/kritan svepa över papperet så att ett mönster framträder. Ganska effektfullt. Vi gick lös på en dörr i entrén och man vet att man befinner sig på en konstskola när ingen utomstående ens reagerar på att tre personer står och gnuggar helt frenetiskt med diverse kritor mot en dörr...

Det som slog mig var hur man direkt hamnar i ett barnliknande utforskande av materialet och hur många detaljer man kan få syn på när man verkligen tittar noga.