Jag tänker att rollen som ateljerista beror helt på vilka förutsättningar som finns på den förskola man arbetar på. Var är ateljén placerad och hur stor är den? Vilken kompetens och intresse besitter de andra pedagogerna? Finns ekonomiska möjligheter till att ha en ateljerista på varje hus eller tvingas flera förskolor dela på en enda person? Vilket eller vilka av de hundra språken ligger ateljeristan närmast om hjärtat?
I Reggio Emilia är ateljeristan en konstnärligt utbildad person, eller konstnär om man så vill, utan pedagogisk examen. Medan det i Sverige oftast rör sig om en pedagog som valt att fördjupa sin utbildning inom bildpedagogik. Det ger till att börja med helt olika förutsättningar för ateljeristans roll.
Under mina sju år på tre olika reggio-inspirerade förskolor har bara en haft tillgång till en ateljerista, Stina Braxell. Dock befann hon sig inte på min enhet, men fanns tillgänglig för till exempel work shops i lera för pedagogerna. När jag försökte föra fram ett förslag att göra om torget på min förskola till en stor ateljé hade jag och en kollega också en diskussion tillsammans med henne kring hur det skulle kunna gå till. (Tyvärr släppte vi sedan taget om denna idé då vi båda gick vidare till en ny arbetsplats, så jag vet inte om dessa förändringar genomfördes. Tanken var dock att hon i egenskap av ateljerista skulle bära vidare tanken och se om det gick att genomföra.) Så jag har inte jättestor erfarenhet av vad en ateljerista faktiskt gör, i praktiken, här i Sverige.
Alltså är min enda erfarenhet av ateljeristans roll baserad på just Stina. Det gjorde det extra intressant att läsa boken "Skapande barn". Hon beskriver på ett ödmjukt sätt sitt, och även Kärras, möte med reggio emilias tankar och den pedagogiska resa detta inneburit. Boken känns väldigt praktisk, dels i hur man kan tänka kring barns skapande, men även med tips om material och tekniker.
Hon tar även upp hur vi kan förhålla oss till skapandet tillsammans med barnen, sätter vi oss och gör bollar av leran skapar det en förväntning på barnet att också klara av att göra detta, men det är inte alls säkert att barnet ännu har motoriken för det, eller ens ser meningen i det.
"Pedagogernas sätt att agera och kommentera barnens skapande bildar ett klimat som påverkar skapandet. Det blir en osynlig miljö som formar barnens estetiska läroprocess och sätt att tänka om egna och andras bilder, om sin egen och andras förmåga att skapa." Stina Braxell 2010 s. 74
Många gånger ser man just detta hända, kanske framförallt när vikarier eller praktikanter sitter med barnen och skapar. Plötsligt sitter den vuxne där och producerar färdigt åt barnen, som ju inser att hur mycket de än försöker kommer de aldrig att nå upp till den vuxnes resultat. Vad händer då med deras process och skaparglädje? Den vuxne menar säkert väl och har säkerligen upplevt samma sak som barn, men utan att reflektera över konsekvenserna. Jag tänker att en ateljerista finns för att värna om barnens lärprocesser och också deras skaparglädje.
När jag läser boken får jag känslan av att rollen som ateljerista mest handlar om att erbjuda material och tekniker till pedagoger och barn. Detta är naturligtvis en viktig del av uppdraget, men jag tänker också att arbetet går djupare än så. Att barnen i ateljén ska få möta en vuxen som tar deras skapande på allvar och finns till hands för att de ska kunna utnyttja sina kunskaper till fullo och även fördjupa dem. Att pedagogerna ska kunna bolla med ateljeristan kring olika projekt och språk som används i det pedagogiska arbetet. Att ateljeristan finns med och utmanar pedagogerna i sitt synsätt och tänkande, så att situationer som den ovan helst inte uppstår.
Då tycker jag att man får en djupare bild av ateljeristans roll när man läser Vea Vecchis "Blå cikoriablommor”. Hon beskriver ateljeristan mer som en spindel i nätet, någon som har fokus på estetikens roll för lärandet och finns som bollplank för pedagogerna att diskutera olika projekts förlopp och fortsättning. Bilden jag får av Veas beskrivning är att ateljeristan värnar om, och håller liv i, de hundra språken. Inte bara den tekniska biten, som naturligtvis är viktig även den, utan också i det kollektiva medvetandet hos såväl barn som pedagoger. Att ha en ateljerista på förskolan verkar vara djupt förknippat med att överhuvudtaget kunna arbeta så som de gör i Reggio Emilia. Vea skriver bland annat;
”Men det finns ett utmärkande drag i Reggios pedagogik som framstår som väsentligt för att stödja den pedagogiska kvalitet som härrör från närvaron av ateljén. Det visar sig på något sätt också kunna överskrida den professionella kvaliteten hos de enskilda personerna. Det handlar om de starka närvaron av en pedagogisk filosofi som ser barnet och den vuxne som konstruktörer av kunskap, ser utforskandet som en oavvislig del av lärandet och som menar att de poetiska språken är grundläggande komponenter för lärande och kunskap” Vecchi 2014, s 70
Kort sagt vill jag väl säga att ateljeristans roll inte så lätt låter sig definieras. Men det jag tagit upp här ovan är det som känns mest relevant för mig. Jag tror att det nog inte är helt lätt att gå in i rollen, speciellt inte bland gamla kollegor, eftersom vi inte är vana att arbeta på det sättet här. Även om många säkert skulle uppskatta kompetensen hos en ateljerista är jag också rädd att många skulle förhålla sig ganska skeptiska. Jag tror att det krävs många och djuptgående diskussioner kring vad en ateljerista förväntas göra, på just den förskolan hen har sin arbetsplats. Här är vi ju vana att göra allting ”själva” och vill kanske inte lämna ifrån oss det ansvaret? Jag tänker dels på skapandet i ateljén, men också i utformandet av miljöer och dokumentationer, som ju också kan vara en del av arbetsuppgifterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar